2010-talet har präglats av återkomsten av den täta staden med slutna kvarter. Motiven bakom är många: växande befolkning, önskan att minska bilismen, ”den urbana normen” som en livsstil och inte minst skattefattiga kommuner som behöver få intäkter för sin mark i centrala lägen. Men det finns många sätt att bygga kvartersstad och det är en stadsmodell som kräver professionell kunskap för att undvika de problem som den kan medföra.

Den tyska historikern Reinhard Koselleck förstår historien just som denna relation mellan erfarenhet och förväntan, mellan minnen och hopp. Är det inte precis där vi står nu? I ett Kosellecks erfarenhetsrum med vetskapen om hur det blev och blickande mot en horisont av förhoppningar -  det som han kallar förväntanshorisont.

På urbergshöjder, moränkullar och rullstensåsar växer än idag tallar som härrör från utmarker inom det agrara landskap som genom århundraden, kanske årtusenden, utvecklats inom områden som idag är Stockholms och många andra städers förorter. Dessa förorter växte fram under 1900-talets första fem-sex decennier inom forna ägor till lantegendomar och gårdar. Tallarna finns här kvar inom bebyggelsen i mindre naturmarkspartier och mellan husen, liksom på skogskyrkogårdar. Andra städer och kommuner som karaktäriseras av tallar är t.ex. Uppsala, Linköping liksom många kranskommuner till Stockholm.