När du läser det här vet du hur det gick i valet. När det skrivs är det i en annan tid. Det är dagarna strax före valdagen och strax efter tre politiska debatter på ArkDes, på Sergels Torg, och i Kungsträdgården. Tre debatter som fokuserat helt eller delvis på Stockholms stadsplanering, arrangerade inom loppet av en vecka, och inom tio minuters promenad från varandra.
När du läser det här vet du förmodligen också om hotet från spårvagnsdragning i Lund, muminland i Karlstad och en tågtunnel i Göteborg fick den politiska kartan att ritas om. När det här skrivs talar en del för det, åtminstone i Göteborg. Trots att själva projektet det hela gäller, Västlänken och det Västsvenska paketet, initierades (och i praktiken beslutades) för två mandatperioder sedan. Och inte alls av kommunen, utan av regeringen Reinfeldt. Göteborgsvalet handlar således inte om ett beslut, utan en motreaktion i processens sista timme. Det illustrerar att staden och dess politik kan vara svår att greppa. Inte att den styrs och bestäms, det brukar framgå. Hur den styrs är lite snårigare. Men när avgörs staden? Vem kan svara på det?
I en av de där politiska debatterna i Stockholm reflekterar en politiker kring detta på ett ovanligt utlämnande sätt. Det är Centerpartiets gruppledare i Stockholms Stad, som i ett ögonblick av reflektion säger att till och med hon, som sitter i kommunfullmäktige, har svårt att veta:
– När är det egentligen möjligt att ingripa i processerna för att kunna agera i dem politiskt?
Ja, när? Det kanske redan är för sent? Eller är det för tidigt?
Det kanske inte är så konstigt då att politiker är frestande att föreslå mer omedelbara och mer synliga förslag. På ArkDes scen ska frågor om ”offentlig lyx” debatteras utifrån den pågående utställningen på samma tema. Det offentliga rummet, de offentliga fysiska resurserna – vilka frågor tycker de tre närvarande politikerna kvalar in under rubriken? Det börjar direkt med odlingslådor och sommargågator, ”allmän lyx med små medel”. Efter bara elva minuter har panelen kört fast i en debatt om lagliga graffitiväggar. När det gått arton minuter är de inne på att definiera ett stängsel runt en golfbana i Årsta. Ungefär samtidigt dyker den sista paneldeltagaren upp efter att ha varit upptagen med en annan (viktigare?) utfrågning. Sedan dröjer det inte länge innan centerpartisten entusiastiskt börjar referera till New York och moderaten hänger på med att lyfta det amerikanska systemet med ”business improvement districs”, företagarledd utveckling av stadsdelar, som föredöme. Några sekunder senare hävdar sittande majoritet att ”det har vi redan, City i Samverkan”. Ett par ögonblick därefter replikerar oppositionen att det skulle behövas mer, på fler ställen. Femtiosju minuter in i den timslånga debatten kommer så en publikfråga, apropå störande ljud och ljus från krogar och reklam, om ”vem som bestämmer egentligen?”. Trafikborgarrådet svarar att jo, det ansvarar han för, och att de för tillfället testar tillstånd för rörlig reklam och ska utvärdera. Kvällens moderator Sanna Rayman från Dagens Samhälle, uppenbart van vid hårdare konfliktlinjer, får avsluta timmen med att ganska förvånat konstatera att panelen varit ”påfallande eniga, frånsett golfbanan i Årsta”.
På Sergels Torg håller DN:s Viktor Barth-Kron ett par dagar senare i en mer allmän debatt bland kommunal- och landstingspolitikens toppkandidater. Där tar det inte mer än en kvart innan SD:s och MP:s kommunrepresentanter sparrar varandra om allmännyttiga bostäder och marknadshyror. Innan tjugo minuter gått har deras kollegor från Fi och L dykt ner i relationen mellan segregationsproblematik och skolpolitik. Tydligt ideologiska debatter, med bredd och angelägenhet – inte minst för stadsplaneringen. Kanske är det den ingången vi ska hoppas på? Inte att staden ska bli en angelägen politisk debatt i sig, utan att den angelägna politiska debatten och den ideologiskt drivna politiken ger avtryck också i planeringspolitiken?
När panelen av landstingspolitiker sedan tar över samma scen lyckas de debattera i en timme utan att vare sig attackera eller försvara Nya Karolinska Sjukhuset. Pågående utbyggnad av tunnelbana och pendeltåg nämns knappt. T-banan ska vara avgiftsfri anser vänsterpartisten, mer reklamfinansierad säger liberalen. Men rimligt med nuvarande finansieringsprincip ändå, tycker de flesta. I samband med värmeböljan i somras och överhettade äldreboende nämns behovet av offentliga system för fjärrkyla, vid sidan av fjärrvärmenätet. Vilket låter som en potentiell jättesatsning. Trots det ägnas större uppmärksamhet åt en replik om att kommunen måste bli bättre på att berätta för landstinget när de gör hål i gatan så att inte busstrafiken påverkas – något som låter mer som ämnesraden på ett internmejl än en politisk debattfråga.
Den mest fokuserade stadsbyggnadsdebatten hörs på scenen i Kungsträdgården. Där lyckas journalisten Elisabet Andersson moderera panelen från Stadsbyggnadsnämnden genom ”stadsmässighet”, förtätning, rivningstillstånd, marktilldelningspolitik, transparens och balans mellan förvaltningar, fastighetsägarmångfald, krympande skolgårdar, lokalbrist i nybyggen, bortglömd arkitekturpolicy, ”omvänd planprocess” med start i samrådet, renässans för byggnadsordningen, flytt av offentliga jobb, ”pastischskräck”, och den amerikanska teknikjättens satsning på ”offentliga rum” med sin butik, rakt framför dem här i Kungsan. Kristdemokraten i panelen argumenterar för mer av en tidig och parallell process, där flera förslag kan jämföras och konkurrera med varandra om politikernas godkännande. Gärna något som är traditionellt. Och något annat som är lekfullt. Inte tio modernistiska. Centerpartisten är på en liknande linje:
– Vi tycker för mycket och lyssnar för lite på sakkunniga, sägs det. Jag köper inte det som lösningen. Vårt politiska uppdrag är att tycka.
Miljöpartisten, å sin sida, håller med om ett behov av mer öppenhet i startskedet, men framförallt mer resurser till stadens förvaltningar:
– Så att marknaden får en motpart i kompetenta tjänstemän.
Efter en timme och tio minuter når samtalet så oundvikligen Nobelcentret. Då väcks den fulla uppmärksamheten hos de vithövdade som fyller bänkraderna närmast scenen, men förhoppningsvis har de varit med på den lite mer nyanserade vägen dit också. När så alla politiker gjort sina anföranden påminner en av arrangörerna dem om något de själva sagt.
– Era jobb är myndighetsutövning. Stockholms stadsbyggnadsnämnds makt gör er i princip till en stadsbyggnadsdomstol.
Men avgörs dessa mål i rättan tid? Domar avgör ju i regel det giltiga i beslut som redan fattats och händelser som redan skett.
När du läser det här är antagligen valet i Stockholm avgjort. Men är staden avgjord? Planeringsfrågor är svåra att driva samtidigt som man anpassar sig till, eller formar, en skiftande opinion. Stadens byggande tar inte sällan längre tid än mandatperioder. Åtminstone sådana initiativ som lever upp till den åtråvärda och sällsynta framförhållningen och helhetstänkandet. Det märks inte minst när politikerna debatterar utfallen: Det dåliga, det ärvde vi från förra majoriteten. Det bra, det var vi ju för redan då.
Vem minns hur det låg till? Vem lyssnar på resten av debattinlägg som börjar med ”vi är väl alla överens om att…”, från vänsterpartister såväl som moderater, trots att de gäller saker som fram tills helt nyligen var stridsfrågor? Kollektivtrafikutbyggnad, minimistorlek på skolgårdar, exkluderande design på allmänna platser, till och med utfasningen av ”Stockholmsmodellen” som flyttade över planeringsinitiativet från stadsbyggnadskontoret till exploateringskontoret (och deras kunder), framställs nu som konsensusfrågor?
När du läser det här vet du huruvida stadsplanering blev en avgörande valfråga. För dig, när du lade dina röster, och för valet i stort. Du vet om förra Stockholmsvalets fokus på förbifarten, Bromma flygplats, Slussen och tunnelbanan fick någon motsvarighet i årets valrörelse. Om det spelade någon roll. När du läser det här kan du avgöra om de samhällsfrågor som enligt SOM-institutets undersökning var viktigast för väljarna tolkades utifrån ett planerings-, stadsbyggnads- eller arkitekturperspektiv. Hörde du ”invandring/integration” diskuteras utifrån ett segregationsperspektiv, ett stad-och-land-perspektiv? Läste du om ”sjukvård” och ”skola/utbildning” utifrån den fysiska infrastruktur dessa verksamheter behöver eller saknar? Hörde du ”lag och ordning”, ”sociala frågor”, ”äldrefrågor”, ”miljö/energi” och ”arbetsmarknad” tolkas med samhällsbyggandets tids- och resurshorisont? Såg du något om ”bostadsfrågor” som lyfte blicken från dagsläget, från ränteavdrag och bostadsköer, som pekade ut långsiktiga ambitioner?
Mer transparens, sa de alla. Tidigare, sa de också. Vi får försöka komma ihåg det till senare.
Björn Ehrlemark
