Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg. Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Göteborg vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 4 maj 2012. Dokumentationen baserars på en presentation av Bernard le Roux och Daniel Andersson – Planeringsledare Socialt hållbar utveckling (S2020).
Esperantoplatsen – medling och konflikthantering
Esperantoplatsen är en offentlig plats strax söder om Järntorget i Göteborg. Platsen hade börjat användas av ungdomar för skateboardåkning, vilket upplevdes som störande av boende och en konflikt uppstod. Klagomålen riktades speciellt mot ljudet när brädor nattetid slog mot betong.
Esperantoplatsen i Göteborg. Foto: Sveriges Arkitekter
Kommunen kontaktades för att lösa konflikten. Den första åtgärden var att montera så kallade ”skatestopp” på granitblocken, men dessa plockades snart bort av åkarna. Skatestoppen svetsades fast men det hindrade inte åkarna, vilket ledde till att missnöjda boende försökte förstöra skateytan med glas och grus. Båda parter var enträgna och någon lösning nåddes inte. Bernard le Roux och Daniel Andersson från S2020 fick i uppdrag att starta ett dialogteam och en referensgrupp för att nå en lösning av konflikten.
Under de första mötena med dialogteamet och referensgruppen bestämdes hur medlingsprocessen skulle gå till. Den skulle inkludera alla som var drabbade, berörda och intresserade. Det bestämdes också att deltagare skulle bestämma vad de vill samtala om, vem de vill samtala med och hur de vill föra samtal. Processen för medling och konflikthantering gick sedan igen om faserna inventering, genomförande och uppföljning. Dialogteamet lärde sig bl.a. om platsens historia och sammanhang. Sedan informerades alla boende och berörda för att tydliggöra vilken roll dialogteamet hade. Man förklarade att syftet var att skapa tillfällen för medborgare och tjänstemän att prata om det som var viktigt för dem – konflikten eller annat som hade med Esperantoplatsen att göra. Resultatet blev att dialogteamet fick en lista på frågor som människor ville ta upp. De fick också reda på vem som ville prata med vem och hur de ville att samtalen skulle gå till.
Inventeringen resulterade bland annat i att man insåg att skateboardåkarna inte var en enhetlig och organiserad grupp som kunde väja representanter. Några upplevde de boendes motstånd som ”normalt” – det vill säga att de var vana med att folk inte ville ha dem på offentliga platser. De boende var inte heller en grupp med likartade åsikter. Boende som var mest berörda ville inte ha direkta samtal med skateboardåkare utan ville möta tjänstemän från staden. Några boende kände sig störda av ljudet medan andra tyckte att skateboardåkare gav liv åt platsen och till och med gjorde den tryggare, bland annat äldre. Vissa barnfamiljer uppskattade åkandet och upplevde det underhållande. Ett återkommande uttalande från de boende var att de inte var arga på åkarna, utan på staden som inte kunde få dialogen mellan åkarna och de boende att fungera. Tjänstemännen hade också olika uppfattningar när det gällde frågan om störningen och användning av offentliga platser.
Inventeringen utgjorde underlag för två omfattande dialogmöten. I grupparbetena växte konstruktiva lösningar och idéer fram. Resultaten lämnades som förslag till stadsträdgårdsmästaren. Park och Naturförvaltning såg att några av åtgärderna kunde genomföras snabbt, medan andra krävde mer ekonomi och därför mer tid. Genomförandet var inte problemfritt, men tack vare det förtroende som byggts upp under dialogen kunde detta lösas utan att skada processen. Efter dialogen lade staden tid på återkoppling om vilka beslut som hade fattats. Kort efter gjordes några små ändringar på platsen utifrån vad som kommit fram i dialogen. Dialogprocessen avslutades formellt i december 2010, men samverkan mellan Park och Naturförvaltning, boende och skateboardåkare fortsätter genom referensgruppen.
Reflektioner och lärande från exemplen i Göteborg
Komplexa frågor kan inte hanteras som om de är problem som ska lösas med en konkret åtgärd. Dialogen är en lärandeprocess för staden och alla som berörs. Den är i ständig rörelse och därför behövs kontinuerlig samverkan och dialog för att hantera nya frågor som uppstår. Dialogen kan ses som ”en kultur” mer än ett redskap. Utan dialog är risken att människor känner sig marginaliserade – och då trappas konflikten upp igen. Ett innovativt drag i processen var att medborgarna själva fick påverka formen för dialogen. Det här ledde till att dialogen skedde på ett tillitsfullt sätt, där de olika parterna blev mer jämbördiga än om det endast är en part som bestämmer formerna. Av vikt är att ha kompetenta medarbetare i dialogteamet och framförallt kontinuitet genom en samordnare. Teamet skapade en buffert som gjorde det möjligt för tjänstemän och politiker att arbeta med det de ska och inte bli uppringda eller mejlade när medborgare hade frågor eller klagomål. Här var bemötande väldigt viktigt - de som tog emot frågor, kommentar och klagomål såg till att medborgare fick svar på frågor och att de togs på allvar.
