Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg. Blogginlägg 8-12 redovisar olika forskares perspektiv på medborgardialoger. Dokumentationen i detta inlägg baserars på en presentation av Monica Nordenfors, PhD, är forskare på Institutionen för socialt arbete, Göteborgs Universitet. Monica Nordenfors deltog vid en nätverksträff i Göteborg den 4 maj 2012.
Delaktighet - på barns villkor?
På uppdrag av Göteborgs stad har Monica Nordenfors utfört en forskningsöversikt på området. Hon har fokuserat på barns delaktighet på barns villkor och på vad som ses som vuxnas arenor (det vill säga inte i skolan och annat där det redan finns mycket skrivet). Hon har arbetat utifrån teorier, utvärderingar och nedslag i kunskapsöversikten. Artikel 12 i FN’s konvention om barnets rättigheter handlar om barnets rätt att säga sin mening i frågor som rör dem, få åsikten respekterad och beaktad i förhållande till ålder och mognad. I praktiken är detta inte lätt att följa och flera forskare uppmärksammar en rad områden som rör svårigheter att implementera barnkonventionen i daglig verksamhet. FNs barnkonvention gäller alla områden och sammanhang. Konventionen säger att det är viktigt att lyssna till det enskilda barnet, men också grupper av barn. Vidare säger den att länder ska förutsätta att barn har förmåga att uttrycka sina åsikter, vilket alltså betyder att barn inte ska behöva bevisa sin förmåga.
Monica Nordenfors
Varför delaktighet för barn?
Delaktighet och inflytande i samhället är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsa. Om individer eller grupper upplever att de inte kan påverka de egna livsvillkoren och utvecklingen av samhället uppstår maktlöshet. Rätten till delaktighet och inflytande gäller oavsett kön, etniska eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.
Men det finns spänningsförhållanden mellan olika perspektiv som t.ex. barns behov omsorg och skydd i relation till barnet som aktör med rättigheter. Studier visar att det inte sällan blir upp till enskilda handläggare att göra en avvägning mellan barnets rätt att göra sin röst hörd och barnets behov av skydd samt att bedöma vilken betydelse barnets åsikt ska ha i förhållande till ett specifikt barns ålder och mognad. Som vuxna har vi i allmänhet betydligt större makt än barn och på offentliga arenor är vuxnas makt ofta total. Det vill säga att det är vuxna som i slutändan bestämmer i princip det som beslutas om utformning av offentliga rum och utgången i offentliga processer.
Enskilda tjänstemäns intresse och kunskap blir avgörande för om barn involveras
När man pratar om barnperspektiv är det viktigt att inte bara anamma ett perspektiv på barn, utan försöka se vad barnen har för perspektiv. Historiskt har det skett ett paradigmskifte i synen på barn sedan början av 1990-talet. Samhället har tidigare inte riktigt sett på barn med samma respekt, människovärde och integritet som för vuxna. Synen på barn speglas i barnkonventionen som Sverige antog 1990. Sverige är folkrättsligt förpliktigat att följa konventionen (artikel 12), men den är inte kopplad till något sanktionssystem. Trots det så är dock barn socialt och politiskt i stort sett exkluderade från samhällets flesta institutioner. De har ingen rösträtt, liten eller ingen tillgång till media och endast begränsad tillgång till rättsliga instanser. Enskilda tjänstemäns intresse och kunskap blir därför avgörande för om barn involveras. Det saknas också ofta resurser.
Forskning visar också att stödet för barns delaktighet svalnar när resurser och utrymme är begränsat och att de vuxnas agendor prioriteras. Ett exempel från Skottland där ungdomar var med i en offentlig beslutsprocess belyser detta. De delaktiga ungdomarna ville visa att de var värdiga medlemmar och anpassade sig till de vuxnas förhållningssätt. De vuxna menade att de unga blev allt bättre på att förhålla sig till ordningen, det vill säga, de vuxnas ordning. Detta visar på ett tydligt maktförhållande. Ungdomarna var också beroende av de vuxna för att få till exempel möteslokal, budget, erbjudande om uppdrag vilket gjorde att de spelade efter de vuxnas regler.
Ungas syn på delaktighet
En sammanställning av hur unga ser på delaktighet understryker att delaktighet ska vara respektfull, genuin och fokusera på förändring. Delaktighet handlar om att ha tillgång till information. Det finns en skiljelinje mellan att vara delaktig i beslutsfattande och ha ansvar för beslut. Barn och unga visar förståelse för att delaktighet är något som uppstår i ett ömsesidigt beroende, erkännande och respekt för barn och deras åsikter. Om barn och ungdomar inte får vara delaktiga finns en risk att vi inte får kunskap om hur barn upplever sin situation, att de inte får det stöd de behöver för att hantera sin situation eller att de tar för stort eller för litet ansvar. Barn ska alltid ha rätt att säga ja eller nej till delaktighet men då måste de få information om vad de säger nej om. Samhällets föreställningar om barn utmanas när vi studerar vad barn faktiskt gör och hur.
