Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg. Blogginlägg 13-16 redovisar nätverkets sammanfattning av olika iakktagelser kring medborgardialoger. I detta inlägg: - Rollfördelningen mellan tjänstemän och politiker - Stadsplanerarens roll nu och i framtiden
Rollfördelningen mellan tjänstemän och politiker
Vems ansvar det är att föra dialog med kommuninvånarna/väljarna? Politikernas eller tjänstemännens? En uppfattning i gruppen var att politiker borde engagera sig mer i dialogprocesserna, och det fanns en viss frustration över att politiker och tjänstemän ofta har olika uppfattningar i denna fråga. Nätverksgruppen betonade att de olika rollerna för tjänstemän och politiker måste göras tydlig. Många av de problem som uppstår i dialogarbetet beror på oklarhet kring denna rollfördelning. Önskemålet om ett kontinuerligt samtal om staden skärper behovet av en tydlig rollfördelning mellan politiker och tjänstemän/planerare. Ska tjänstemän genomföra dessa samtal, även när det inte finns specifika planer att diskutera och ta ställning till? Eller är det politikernas ansvar att föra ett bredare samtal om staden med medborgarna och att formulera en stadsbyggnadspolitik som väljarna får ta ställning till i kommunalvalen?
Nätverksgruppen ansåg att politikerna bör avgöra vilken nivå på delaktighetstrappan, se bild nedan, en dialog handlar om, alltså om det ska vara en konsultation, dialog eller ett medbestämmande. Tjänstemännen ska bidra till att skapa förutsättningar för samtalet, t.ex. sköta planering och kommunikation, fungera som processledare samt sammanställa och presentera mötesanteckningar. Det ska också kunna förklara konsekvenserna av olika planer på ett pedagogiskt sätt.
Delaktighetstrappan eller ”Ladder of participation” är en trappa som beskriver olika nivåer av delaktighet i beslutsprocesser. Den togs ursprungligen fram av statsvetaren Sherry Arnstein.
Politikerna är mottagare av det som framkommer under medborgardialogen. De kan närvara vid samtal och dialogmöten eller ta del av dokumentation. Det som är i fokus är att lyssna på medborgarna, vilket är politikernas främsta roll i detta sammanhang. De bör helt undvika att föra fram partipolitiska värderingar. Hur stort ansvar politikerna tar för att föra dialog med medborgarna skiljer sig mellan kommunerna. På mindre orter är politikerna ofta mer synliga. I vissa kommuner är det också politikerna som går ut och öppnar upp för dialog.
En parallell fråga gäller det dagliga arbetet på förvaltningen, där kunskap samlas in på olika sätt. Till exempel så kan det handla om att med hjälp av konsultation nå den kunskap som finns hos medarbetare i andra förvaltningar eller medborgare. I sådana konsultationer händer det ibland att dialog uppstår i mötet mellan människor. Alla dessa konsultationer, som syftar till att samla in kunskap behöver troligen inte alltid vara föremål för politiskt fattade beslut men strategier behövs för hur det som blir resultatet av dessa tas omhand. När ska frågorna lyftas till politiken och hur kan det som kommit fram i dialogen bäst förmedlas? Det är en verklighet som behöver hanteras på förvaltningarna och mellan politiker och tjänstemän. Hur ser det politiska ansvaret ut när dialogen har hamnat hos fackförvaltningarna?
Stadsplanerarens roll nu och i framtiden
En planeringsprocess bär bygga på en väl genomförd omvärldsanalys och en genomtänkt kommunikation om hur planeringsprocessen ska se ut. Många gånger tas planer och förslag fram och diskuteras innan man enats om en gemensam vision och berättelse om platsen.
Planerarrollen är viktig, och nätverket ser ett behov av att den utvecklas. En synpunkt var att planeraren kanske inte har en utan flera roller. Planeraren ska leda och kommunicera en process på ett pedagogiskt och effektivt sätt, inte ”peka med hela handen”. I rollen ingår att samarbeta med andra kompetenser, men nätverksdeltagarna konstaterade att många planerare är tveksamma till att släppa in andra i planeringsarbetet. Det kan bero på utbildningen - att dagens samhällsplanerarutbildningar inte är anpassade till den verklighet som råder i kommunerna. Eller att kommunernas styrning och organisation inte är anpassad efter de faktiska behoven.
Det händer att planerare som är engagerad i medborgardialoger är för fokuserade på vad de själva ska få ut av dialogtillfället och därför glömmer att det handlar om ett ömsesidigt utbyte med medborgare. Därför kan det vara bra att ta hjälp utifrån, till exempel av en samtalsledare som håller i dialogerna.
Innan en medborgardialog inleds bör tjänstemän och politiker ta ställning till om de är beredda att genomföra de förslag som kommer upp. En dialogprocess sätter igång förväntningar och ska inte inledas om det inte finns utrymme för reell påverkan.
En del planerare är tveksamma till att genomföra medborgardialoger. Skälet är ofta att dialogprocesser kan leda till besvikelse bland deltagarna. Men den oron får inte styra arbetet. Enligt PBL ska medborgarna ha möjlighet att vara med och påverka stadsplaner. Tjänstemännen bör ha ett tydligt uppdrag att stödja medborgarna så att de kan påverka planer och processer. En förutsättning är dock att det finns dialogverktyg som innebär att inflytandet blir reellt. Återkopplingen av dialogerna måste också vara genomtänkt, annars finns det risk att hela dialogprocessen kan vändas till något negativt. Detta kan både underminera och hindra en välbehövlig kunskapsuppbyggnad samt ha en negativ påverkan på tilliten till staden. Tidigare genomförda dialoger kan leva kvar, ärvas till nästa fas i stadsutvecklingen och lever gränslöst mellan kommunens olika förvaltningar.
En brist är att samråd ofta sker tidigt i översiktsplanen och sent i detaljplaneprocessen men inte däremellan. Ofta vill staden ha synpunkter från medborgarna på i princip redan färdiga förslag, Då handlar det snarare om konsultation än om dialog, och det bör man göra tydligt för deltagarna.
