Detroit har krympt demografiskt och ekonomiskt under lång tid, vilket utmynnat i en stadsplanering som idag kan liknas vid ett urbant triage. Det ska satsas på vissa områden medan andra ska överges. Situationen är därför uppskruvad och mycket står på spel när det kommer till stadsbyggnad och exploatering. Vad händer då under ett samråd som ställs på sin spets, men som också hade kunnat utspela sig någon annanstans? Simon Johansson vid Stockholms universitet konstaterar att samrådets praktiska funktion ofta har en låg eller obefintlig bäring på slutresultatet av ett projekt men ser ändå att samrådet i form av en ritual inte nödvändigtvis måste förändra projektet för att vara framgångsrikt.
Simon Johansson är doktorand vid Socialantropologiska institutionen på Stockholms universitet.
Samrådets affektiva och rituella aspekter tenderar idag att falla utanför rådande perspektiv av demokrati och konsensus. Men kanske är de dominerande synsätten mer talande för vad man önskar att samrådet ska vara, snarare än hur det utspelar sig i praktiken. När jag ser tillbaka på mina fältanteckningar funderar jag i dessa banor, jag läser:
“Salen är halvfylld och det talas lågmält mellan raderna. På scenen reser sig en man för att tala. Han är konsult och berättar om de mätningar som utförts i exploateringsområdet. Som på många platser i Detroit är marken till olika grad förorenad, vilket i sin tur påverkar de alternativ som är ekonomiskt rimliga. En äldre kvinna i publiken avbryter honom halvvägs, ”men om ni redan har bestämt er, vad är det då för vits med att vi är här?” Kvinnan har tidigare argumenterat för att marken ska göras till en lekpark istället för en parkeringsplats. Hon får medhåll från publiken och projektledaren bryter in. Han påtalar att ingenting är bestämt, men hans ord dränks av rop från publiken.”
Delaktighet och kunskap – en modern paradox
Episoden är hämtad från ett pågående forskningsprojekt i Detroit. Staden har krympt demografiskt och ekonomiskt under lång tid, vilket utmynnat i en stadsplanering som idag kan liknas vid ett urbant triage. Det ska satsas på vissa områden medan andra ska överges. Det sistnämnda innebär i Detroits fall att vatten, el och annan infrastruktur i förlängningen stängs av, en de facto dödsstöt för boende och näringsidkare i områden som redan har det svårt. Situationen är därför uppskruvad och mycket står på spel när det kommer till stadsbyggnad och exploatering. Däremot är de övergripande dragen i samrådsmötet kanske mindre unika då en liknade episod hade kunnat utspela sig någon annanstans. Exemplet kan här illustrera en motsättning vars grunddrag är tämligen enkla. Dels har en växande kunskapsmassa gjort byggandet av städer alltmer expertiskrävande och tekniskt komplicerat. Dels återfinns både en växande vilja och ett behov av att göra medborgare delaktiga i förändringar av deras närmiljö. Vi lever i en tid där medborgarnas delaktighet aktivt eftersöks, samtidigt som delaktighet kräver en kunskap och förståelse som allt färre besitter.
En konsult redogör för de alternativ som har beaktats i planeringsprocessen i Detroit. En kvinna avbryter konsulten halvvägs, ”men om ni redan har bestämt er, vad är det då för vits med att vi är här?”
Det faller på de institutioner som arbetar med stadsbyggnad att foga samman dessa motsättningar och mitt forskningsprojekt har identifierat ett par olika modeller som används för syftet. Den i särklass mest förekommande modellen är den av ett möte där projektet presenteras, diskuteras och där synpunkter samlas in. Sett ur stadsbyggnadens långa historik är den formen av interaktion mellan medborgare och stadsförvaltning relativt ny. Omfattningen tycks dessutom växa. Över en 20 års period har samrådsmöten i Detroit gått från att ha varit ett sporadisk inslag till att bli en norm. Det är idag svårt att tänka sig ett större stadsbyggnadsprojekt som helt saknar inslag av samråd. Utvecklingen är ingalunda begränsad till Detroit eller Nordamerika, även om den kan varierar stort mellan olika platser. Snarare speglar den breda förändringar av de paradigm som genomsyrar stadsbyggnaden under vissa epoker. I ljuset av detta blir själva samrådsmötet intressant att analysera eftersom det är tänkt att konkretisera och verifiera medborgares delaktighet.
Samrådet – en ritual för känslan av delaktighet
Den funktion som samrådsmötet fyller kan vid första anblick tyckas uppenbar, men är vid närmare granskning mera tvetydig. Om man vill se till de effekter, i form av förändrade planer, som interaktionen ger upphov till så får man leta noggrant. Även om det finns exempel på motsatsen så uppvisar de flesta fallen högst marginella förändringar. Jag ska inte gå in på varför, men vill bara konstatera att det råder en viss diskrepans mellan vad människor gör och vad människor säger att de gör. Om samrådets praktiska funktion ofta har en låg eller obefintlig bäring på slutresultatet av ett projekt kan man därför fråga sig varför formen är så pass förekommande på så många olika platser. I stora drag handlar det givetvis om att bygga legitimitet, men vad är legitimitet inom ramen för ett samråd och hur byggs den egentligen?
Renovering och odlingar i Detroit
Ett möjligt perspektiv är att se det enskilda samrådsmötet som en ritual och den övergripande formen som en styrteknik i hanterande av människor känslor. Trots att städer utgör ett affektivt nätverk, där känslor bubblar upp, sprids och försvinner, så har stadsforskningen tenderat att lämna känslornas roll därhän. Känslor har länge haft en tydlig genuskonnotation och har tenderat att figurera som en störande bakgrund till mer rationella förklaring på vad staden är och gör. Om man däremot placerar känslor i förgrunden för en analys framstår samrådet i ett delvis nytt perspektiv. Att fysiskt förändra ett område utgör ett stort ingrepp på det som människor i vardagen ser som sin verklighet. Det är en form av maktutövning som både är bred och direkt, fylld av både anade och oanade konsekvenser. Det utgör även ett fält som lätt generar motstånd och som kan mobilisera människor som i övrigt inte har så mycket gemensamt. Exploatering skapar som bekant både hopp och förtvivlan.
Detroit har krympt demografiskt och ekonomiskt under lång tid. Vissa områden ska överges, det innebär att vatten, el och annan infrastruktur i förlängningen stängs av.
Samrådet utgör en form där människor uppmanas att ge uttryck för sina känslor i en kontrollerad miljö. På så vis kan samrådet anta terapeutiska egenskaper i det att den erbjuder en ventil för affektioner som annars kan ta andra utlopp. I sin praktik ger samrådet en känsla av delaktighet, snarare än reellt inflytande över projektets utformning. Om man aggregerar de samråd som kontinuerligt sker i en större stad kan man därför fråga sig hur utvecklingen sett ut ifall dessa organiserade ventiler saknats.
Känslan av delaktighet är inget som uppstår med nödvändighet. Tvärtom så kan samrådet, i likhet med andra ritualer, producera sin motsats; en känsla av exkludering, maktlöshet och illegitimitet. I analysen av ritualer används ofta begreppet liminalitet för att peka på den fas där deltagare befinner sig mellan två stadier. Fasen betecknas av ett nedbrytande av de normer och strukturer som råder och karaktäriseras ofta som en symbolisk omkastning av den ordning som vanligtvis gäller. Det är även en fas där deltagare känner en grupptillhörighet som skär över de statusskillnader som präglar ett samhälle. Vad gäller samrådet så skulle den liminala fasen vara den punkt då deltagarna tar över mötet och inverterar den ordning som ofta gäller vid mötets öppnande. Det är en fas då åhörarna antar rollen av experter och där experter tenderar att bli åhörare. Fasen kan upplevas som problematisk för arrangörerna av mötet eftersom både kreativa och destruktiva krafter kan släppas lös. Det kan även vara svårt att avgöra när fasen ska lämnas och ordningen återställas.
Samråd i Detroit
I Detroit har man experimenterat med olika metoder för att påverka den liminala fasen. Man har dels använt sig av tekniska hjälpmedel där deltagare har fått så kallade ”clickers” i början av mötet och som de använder för att interaktivt ta ställning till olika frågor som rör den aktuella planen. På så vis har man försökt begränsa de utrymmen där ordet släpps helt fritt. Men med mer teknik inbyggt i mötet ökar givetvis möjligheten att något går fel och att mötets tempo på så sätt blir lidande. Varken deltagare eller presentatörer är nödvändigtvis tillräckligt kunniga för att avhjälpa de tekniska problem som uppstår och vad värre är, i situationer där det redan råder en misstänksamhet bland deltagarna så öppnar den nya tekniken upp för spekulationer om manipulation. Vidare blir det inte alltid tyst med hjälp av ”clickers” och stor betydelse ligger i hur själva frågorna som deltagarna ska ta ställning till är formulerade. Uppfattas de som legitima och intelligenta, eller är de formulerade på ett sätt som är tänkt att genera ett visst svar? Dåligt formulerade frågor kan därav bli en källa till konflikt och generera ett möte som är svårt att avsluta. Resultatet av de tekniska interventionerna är därför tvetydig. I vissa fall, där deltagarna är överlag positiva till exploateringen, och där frågorna är ställda på vad som uppfattas som ett ärligt och genomtänkt sätt, så gav användandet av ”clickers” en omedelbar demokratisk bekräftelse på att den föreslagna utveckling är legitim och riktig. I andra fall blev resultatet det motsatta. I jämförelse tycks två andra metoder ha lyckats bättre med att skapa känsla av delaktighet.
Det ska nu satsas på vissa områden medan andra ska överges. Här ska det byggas en ny arena.
Den ena av dessa handlar om att undvika större möten, med hundratals människor, och istället ha fler möten med ett mer begränsat antal deltagare. Det är förvisso mer arbetskrävande för de exploatörer och stadsplanerare som håller i mötena, men man undviker därmed problematiken med att större grupper innebär fler röster, vilket ofta kan blir svårt att hantera.
Den andra metoden växte ur insikten om att många av de tidiga och stora samråden organiserats utan en tillräcklig kunskap om ”kulturen”, det vill säga de strukturer, processer, praktiker, relationer och agenter som återfinns i området. I en globaliserad värld är det kanske ofrånkomligt att de byråer som utvecklar ett projekt ofta har en oerhört svag anknytning till den specifika platsen där projektet ska förverkligas. De är kanske baserade i en annan del av landet eller till och med världen och även om de kan ha en mängd övergripande data tillgänglig så saknas en lokalkännedom om människors vardagsliv, historia och föreställningsvärld. Det kan dessutom råda en stor skillnad mellan deltagare, exploatörer och planerare i form av bland annat klass, utbildning, ras och etnicitet, vilket i sin tur påverkar samrådens förutsättningar. En lösning på problematiken har i Detroit blivit att större projekt numera rekryterar personer ur det lokala civilsamhället och att dessa fungerar som en länk mellan boende och exploatörer. Dessa för pågående samtal med de boende och affärsidkare som berörs av projektet och hjälper till att utforma samråden där de intar en medlande position. I mindre möten, hållna av någon som delar de boendes vardag, tycks samrådet bättre förmöget till att skapa en känsla av delaktighet för deltagare.
Samrådets roll
Att enbart se samrådet som ett uttryck för demokrati och konsensus, att därmed blunda för dess affektiva och rituella aspekter, riskerar i slutändan att dels skapa oförstånd inför de processer som utspelar sig, men även en tillplattad förståelse för vad demokrati och konsensus är och hur den görs. Uppdelningen mellan förnuft och känsla är ett arv från upplysningen, men den är möjligen olycklig och i behov av revidering. Städer är inte enbart en koncentration av människor och teknik, de utgör även en koncentration av känslor. Samrådet är en form av process där känslor hanteras, även om en viss omedvetenhet kan råda inför uppgiften. Förhoppningsvis kommer en ökad förståelse för städers affektiva sidor leda till kritisk eftertanke för de interventioner som byggandet av staden för med sig. Reellt deltagande kommer sannolikt att kräva andra former än dagens samrådsmöten, men samtidigt bör betydelsen av dessa processer inte förringas. I en era där tilltron till auktoriteter minskat över tid har känslan av delaktighet ett värde i sig.
Simon Johansson
