Hej Jakob Krajcik, konstnär som är aktuell med Drömtorget i Kärrtorp, Stockholm. Vad handlar det om?
Jag driver ju även Lokalrätten tillsammans med Mariana Silva Varela. Lokalrätten är ett kulturcenter som huserar på Turteatern i Kärrtorp. Vi vill skapa en alternativ kulturscen där olika aktörer och scener kan mötas. Vi arbetar med både etablerad och osynlig kultur och vi vill försöka bryta ett ganska isolerat kulturklimat. För oss handlar det om att utmana givna regler för hur kultur presenteras och syns. Och inte minst för vem!
Drömtorget var ett projekt av Stockholm Stad egentligen. Man har planer på att rusta upp och utveckla torget i Kärrtorps centrum och ville därför undersöka vad boende i området har för ideer och önskemål kring detta. Stockholms Stad konsulterade arkitekterna Horn/Uggla som genom dialog med Kärrtorpsborna undersökte önskemål och samlade in material. Utifrån det utformades sen tillsammans med Lokalrätten en större mängd boxar. Tanken var att boxarna skulle fungera som mobila moduler som besökare på torget skulle kunna använda sig av. Man skulle exempelvis kunna bygga sig en egen sittplats, bygga en pyramid eller skulptur var helst man ville på torget. Lokalrätten anlitades i sin tur att dels producera boxarna och även arrangera en vecka på torget med fika, verkstad för barn, filmvisningar och andra aktiviteter. Drömtorget handlade helt enkelt om att tillsammans fantisera om hur vi vill ha torget.
Du samarbetar med arkitektkontoret Hornuggla i projektet, hur fungerar ett sådant upplägg?
Jättebra! Jag upplever Horn/Uggla som väldigt visionära och kreativa. Dom är verksamma i ett sammanhang där dom verkligen kommer att kunna göra skillnad tror jag. Deras arbete tangerar konstnärliga projekt på många sätt, och jag tycker att det som konstnär är väldigt intressant och spännande att agera i en arkitektmiljö. Det var ett väldigt inspirerande upplägg.
Hur ser du på att allt fler konstnärer involveras i processen för stadsomvandling och -utveckling?
Det tror jag kan vara bra. Så länge konstnären tillåts vara med på djupet av processen och inte bara hänvisas till att ”förgylla” en given plats. En konstnär tycker jag ska kunna tillföra någonting oväntat och spännande i stadsomvandlingen, belysa andra aspekter än dekorativa. Rent utsmyckningsarbete är egentligen en helt annan fråga, då kan det gå hur som helst.
2012 gjorde du en uppmärksammad utställning där du ställde ut modeller av nedbrunna konstinstitutioner i Stockholm. Det upplevdes av vissa som ett konstpolitiskt inlägg, hur tycker du att situationen ser ut idag för konsten och konstnärerna? Har klimatet förändrats?
Att vi lever i ett kulturfientligt samhälle har inte förändrats mycket sedan 2012. Kulturarbetarens (inte bara konstnärens) lott är fortfarande att finna sig i att vara någonting utöver det ”nödvändiga”. Så har det tyvärr alltid varit, framförallt här i norr tror jag. Ska det sparas in någonstans, så är det alltid inom kultursektorn man börjar. Bara det faktum att så många kulturutövare är redo att arbeta bara för att synas utnyttjas fortfarande gärna. Fast min utställning var absolut inte bara ett konstpolitiskt inlägg, det var en aspekt av den. Jag tror att kulturarbetarens situation faktiskt förbättras. Det handlar om kulturell medvetenhet i samhället och vardagslivet generellt. Förståelse av vad kultur är. Och den medvetenheten och förståelsen tror jag långsamt blir starkare och mer självklar. Då blir också villkoren mer självklara. Men det kan ta ett par år till.
Slutligen, vad har du på gång framöver. Blir det fler engagemang tillsammans med arkitekter och stadsplanerare?
Det hoppas jag!
Tack och lycka till!
Intervjuad av Björn Ekelund
