För några månader sen skulle jag ställa mina barn i Stockholms bostadskö. Jag tänkte att det skulle vara en gemensam kö med en årlig avgift som betalas i december eller så. Men oj vad fel jag hade. Det var många köer och det skulle bosparas och det var olika tider för olika köer och det var knappt ens säkert att få en bostad innan de hunnit bli gamla vuxna. Typ min ålder. Så, den krassa slutsatsen blev att jag började bankspara åt dem för att de åtminstone ska ha en möjlighet att få en handpenning till en bostadsrätt någon gång i framtiden. Och det gjorde att jag kände mig så himla dålig! För det här är knappast en möjlighet för alla. För de som inte kan spara till sina barn finns inget val. De måste stångas med den vanliga bostadskön. Den kö som jag själv inte förstår eller känner mig trygg med. Det får mig också att bli väldigt tveksam till systemets hållbarhet. Är det här verkligen tillgängligt för alla? Min känsla är snarare att det som så många gånger förut slår hårdast mot de svagaste grupperna i samhället. Och betyder inte det i förlängningen att systemet understödjer en avreglering av hyresmarknaden och på sikt också dess avskaffande? Det känns som att krångligheten och bristen på tillgänglighet är en bra strategi för att människor ska välja bort den, de som kan välja alltså. Vilket gör det ännu svårare för många att ta del av att bo i staden. Och det här kommer som en direkt konsekvens av de val vi gör för våra barn. Typiskt! Problemet med tillgången till att bo i staden går att spåra tillbaka till Martin Granders artikel i det här numret, om Nyttan med allmännyttan, och till Mattias Axelssons målande beskrivning av processen på Pennygången i Göteborg. Det är en artikel som visar på risken för renovräkning när områden nu uppgraderas, inte bara tekniskt utan också socialt. Men också att det med gemensamma krafter och socialt kapital går att motverka den här typen av smygförsämringar i samhället.
Så vad har då kommunerna för ansvar att ge ALLA en möjlighet att bo i staden. Ett exempel går att hitta i Nacka kommun där kommunalrådet Mats Gerdau (M) nyligen var i blåsväder. Kommunen hade nämligen blivit ”tvungna” genom den nya anvisningslagen att köpa bostadsrätter. Från 1 januari 2016, när lagen trädde i kraft, har de nu spenderat närmare 305 miljoner kronor på bostadsrätter som de köpt på den öppna marknaden. Gerdau är påtagligt missnöjd med att kommunen måste lägga så mycket pengar på bostäder och menar att det är regeringens fel att kommunens skattebetalare måste betala för att kunna hantera det åtagande som staten nu har lagt på dem när det gäller flyktingmottagande. Detta sagt i en av de kommuner som tar emot minst antal flyktingar i landet, vilket de för övrigt har gemensamt med flera andra moderatstyrda kommuner såsom Tyresö, Täby och Ekerö i Stockholmsregionen. Att Nacka kommun i själva verket har sålt ut alla kommunala hyresrätter och all allmännytta och inte längre har bostäder att tillhandahålla, varken till flyktingar eller ungdomar, lät kommunalrådet Gerdau vara osagt. Som om det är någon annans fel att kommunen nu står med kostnader på grund av att de gjort dåliga och synnerligen osolidariska beslut tidigare. Fy skäms! Det här kommunala ”beteendet” är ett mönster som också går att spåra i Roger Anderssons artikel i detta temanummer. Andersson menar att det finns ett starkt samband mellan invandring och boendesegregation som kommer av en svag politisk styrning vid bosättningen, i kombination med en svag och marknadsstyrd bostadspolitik.
Så när jag nu lämnar över rodret för tidskriften PLAN till Helén Runting som ny redaktör och Sara Johansson som ny biträdande redaktör såhär lagom till ett år av valdebatter och vallöften, som glädjande nog inleds med en ny politik för stadsbyggnad och arkitektur, så är min förhoppning och uppmaning att vi alla tar ett krafttag i att förstå de bakomliggande processer som skapar orättvisor. Under tiden ska jag göra mitt bästa för att förstå bostadskön i Stockholm och ändra min nuvarande sparplan till barnen. För någonstans ska en ju börja, och nu får jag äntligen tid för det.
Vi ses!
/Björn
