Ledare: PLAN 2019 #1-2: Födelse

När mitt barn skulle födas för ett år sedan satt hon bestämt med rumpan nedåt. Sätesbjudning. För att undvika risker har barnen i nästan alla sådana fall under de senaste tjugo åren fötts med kejsar­snitt. En forskningsrapport från 2000 av Mary E Hannah, den första randomiserade i sitt slag, visade på ökade risker för barnet vid vaginal sätesförlossning. Från att 9 av 10 barn under 1970-talet förlösts vaginalt gäller idag det omvända, 9 av 10 barn i säte förlöses med kejsarsnitt.

Sedan 2000 har mycket hänt med kunskapen om sätesförlossningar och indikatorer för riskförlossningar. Förutom barnets och mammans mått fokuseras nu på värkarbetets progression. Inga hjälpmedel för igångsättning är tillåtna. Värkstillande mediciner undviks då dessa gör vad ordet säger, det vill säga stillar förlossningsarbetets framskridande. Dessutom gör vården i högre grad helhetsbedömningar där andra risker, såsom långsiktiga komplikationer för kvinnan i samband med kejsarsnitt och sjukhusets kapacitet att hantera eventuella komplikationer för barnet, vägs in. Det stora arbetet med att ta in helheten och vända kulturen från medicinering och den patologiserande synen på förlossningar har gjorts av barnmorskor. Sammantaget gör detta att allt fler förlossningskliniker idag återigen börjat erbjuda vaginal förlossning som en möjlighet när förutsättningarna är de rätta.

För mig och min lilla bebis var de det. Efter en seg start med utdragen promenad i solen längs Kevinge strand och osmaklig lunch i Mörby centrum ändrade värkarna karaktär. Vi fick komma in på ett förlossningsrum och det bad jag hade önskat i förväg. Efter en kort stund i det varma vattnet löstes tid och rum upp. Smärtan var för stor för att rymmas i min kropp och jag tappade känslan för var jag började och slutade. Handfatet, min kropp

och hela luften däremellan var fyllda av smärta. Med barnmorskans lugna hand på ryggen fick jag hjälp att fortsätta andas in tills lungorna var fulla och handlöst bröla tills den tog slut. En och samma barnmorska höll mig kvar på jorden och gav min kropp lugnet att göra förlossningsarbetet. Efter en timma utan värkpaus började jag krysta spontant. Och snart fanns det en ny liten människa på jorden.

Ingenting kan förbereda en människa på den fulla upplevelsen av en födelse. Vi bygger bit för bit erfarenhet och kunskap – läser, tränar och testar – och när den fullkomligt överrumplande erfaren-

heten infaller är den lika självklar som helt förvånande. Det är inte meningen att vi ska veta i förväg. Men det är meningen att vi ska förbereda oss, mödosamt och målmedvetet, så att vi vet att vänta det oväntade, finna lugnet i det vi kan, och vara helt närvarande i det nya. Inom den palliativa vården, det vill säga slutskedes­vård inför döden, brukar sägas att uppgiften är ge patienten verktyg att vara helt närvarande inför varje våg av smärta och förändring. Ingenstans är den kunskapen så användbar som vid en födelse. Från förlossningens larm och stillhet, genom livets ändlösa uppvaknanden, till det sista andetaget.

Det här är ett nummer om födelse, i bildlig och bokstavlig bemärkelse. Om att skapa nytt, bygga vidare och vårda. Om att hitta rätt mått, rimliga avvägningar och hur samhällets värderingar över tid kan vända rekommendationer till sin motsats.

Joel Hernbäck beskriver i sin artikel rumsliga variationer i de kvaliteter stadsväven i den hastigt växande staden Wuhan kan leverera. ”Där resurser och inte minst organiserad stadsplanering saknas kan konsekvenserna bli förödande.” Avsaknad av institution för stadsbyggnad vid födelsen av en ny världsstad ger mindre variation, mindre liv, mer utsatthet. Stefan Svanström ger en bild av födandets geografi i Sverige. Med födelsetal som varierar från 6,4 ( Munkfors kommun, region Värmland ) till 16,2 ( Sundbyberg kommun, region Stockholm ) kan många diskussioner startas om hur förutsättningarna för olika livsval varierar över landet. I två intervjuer med chefer för nya ämbeten – Sveriges nya riksarkitekt Helena Bjarnegård respektive Nano Zazanashvili, chef för avdelningen för policy och forskning i Tiblisi, Georgien – förs resonemang om förutsättningar för att beskriva planeringens konsekvenser och att informera beslut. FFS egen ordförande Ann Legeby, också hon chef för en ny institution, skriver både en artikel om sin nya professur i tillämpad stadsbyggnad på KTH och en krönika om stadsbyggandet i samtida politik på riksplanet. Camilla Thellbro och Therese Bjärstig presenterar forsknings­resultat från deltagandearbete i översiktsplaneringen i Vilhelmina. I aktuell plan ryms ett vackert och outsägligt viktigt projekt. Panzisjukhuset i Demokratiska republiken Kongo får ny generalplan och en ny patientcentrerad mor- och barnenhet. Panzisjukhuset leds av dr Denis Mukwege som 2018 tillsammans med Nadia Murad belönades med Nobels fredspris. Sjukhuset ger vård till kvinnor som utsatts för sexuellt våld.

Stefan nämner i sin text Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Boken skrevs i skuggan av krisårens fattigdom och sjunkande födelsetal. Den sammanfattade grundbultarna till dagens svenska socialdemokratiska system för samhällstillvänd familjepolitik. Makarna Myrdals förslag om universell försörjning av sjukvård, barnbidrag, skollunch och det goda boendet realiserades alla under de efterföljande decennierna. Bakgrunden var 1930-talets alarmerande låga födelsetal på 13,7 – att jämföra med dagens rikssnitt om 11,4.

2016 kom Erik Gandinis film ”The Swedish Theory of Love”. Stolpiga stereotyper om kalla svenskar och gravt stötande exotifierande av tacksamma etiopier. Filmen var ett misslyckat försök att visa baksidan av den tradition som Alva och Gunnar Myrdals arbete bidrog till att forma. När jag 2017 fick möjligheten att bilda familj genom insemination tog inte mindre än tre män på min arbetsplats upp ”The Swedish Theory of Love” som kommentar till att jag blivit gravid utan en man. En med skratt, en med runk­rörelser. Det var scenerna med runkande donatorer i linoleumklädda institutionsrum de tänkte på. Ytterligare en frågade mig om jag var en tik, alltså en hund. Givetvis avsåg ingen av dem att göra mig ledsen. Den film jag tidigare hade avfärdat som platt kändes med ett sårbart barn i magen plötligt farlig. När Erik Gandini runkar ensamma män genom att visa ensamma män runka är det hela det svenska socialförsäkringssystemet han förnedrar.

Mitt barn blev till tack vare just svenska institutioner och den vård de erbjuder. Jag är fri att leva med henne utan mina föräldrars överinseende men med deras kärlek. Svenska institutioner har gett mig friheten att vara med henne och alla dem vi älskar på våra villkor och i solidaritet med andra. Utan dessa institutioner hade jag saknat den personliga frihet som är förutsättningen för värmen och närheten i det familjeliv vi har idag.

Utan institutioner byggs inga hållbara städer, inga riksarkitekter säkerställer kvaliteter, inga barn fredas från kränkande behandling. Exemplen på det världen över är allt för många.

Jag vill att du ska veta mitt lilla barn, att värmen tillsammans med dig är större än alla parader och höga hus. Utan din hand på min axel när jag bär dig på promenad är blommorna bara en bråkdel så praktfulla. Och när jag ändlöst funderar på dig före mig har jag aldrig förr varit så fri. Det är föräldraskapets stora mirakel. Det är kärlekens stora mirakel. Det är därför vi planerar för dem som lever nu och dem som ska komma sedan. I varje sten vi lägger till det stora samhällsbygget.

Sara Widås, redaktör.