En av de största skillnaderna mellan dagens samhälle och dess moderna föregångare är den ontologiska och epistemologiska orienteringen mot krisbegreppet. Förr sågs ”kris” som en ständigt överhängande risk som modern styrning, vetenskap och samhälle försökte avvärja med hjälp av institutionell kunskap och teknik. Idag har kris kommit att bli inte bara det centrum kring vilket världen roterar – och något som påverkar alla aspekter av livet – utan också själva villkoret för att liv ska synliggöras. Kris är startpunkten och slutpunkten för samtida kunskapsstrukturer och har gått från att vara ett undantagstillstånd till att bli både en avgörande faktor, en analysmetod och en grundprincip för olika sätt att existera i världen.
Inom finansvärlden märks krisens nya, centrala position på att värde skapas genom spekulation i okända och slumpartade faktorer och på den parallella framväxten av ”parametrisk väderförsäkring”. Inom de överlappande fälten kommersiell stadsplanering och global utveckling har kris, formulerat som motpolerna risk/resiliens, kommit att bli ett effektivt instrument – ett epistemologiskt ramverk som kan användas för att formulera både problem och lösningsförslag. Och visst finns det ett allt större kunskapsområde och en praktik som delas av dessa två fält. Det senaste decenniet har ett allt större nätverk av rumsliga praktiker gått samman med internationella styrande organ, kommunala initiativ, utvecklingsorgan och icke-statliga organisationer, och storskaliga fastighetsutvecklare har arbetat fram utvecklingsprogram som kretsar kring begreppet ”resiliens”. Resiliens innebär i det här sammanhanget en stads förmåga till att ”överleva, anpassa sig och växa” om den utsätts för någon typ av chock eller störning.
Kris – ett effektivt instrument
En av de stora spelarna inom resilient stadsplanering och utveckling är det multinationella företaget Arup. Tillsammans med stiftelsen Rockefeller Foundation, och med utgångspunkt i en rad relaterade projekt, tog de 2015 fram ”City Resilience Index” (CRI), vilket är en verktygslåda som beskrivs som en öppen plattform för egenbedömning av städer. Målet är både att mäta hur pass sårbar en stad är och komma med förslag på olika interventioner som kan stärka stadens resiliens. Som plattform är den tänkt att vara tillgänglig för vilken stad som helst, kunna tillämpas oavsett skala och tillhandahålla ett universellt applicerbart ramverk för värdering av byggd miljö. CRI inrättar sig i diskursen om internationell styrning i förhållande till resiliens, och dess parametrar är organiserade i en cirkulär matris som är indelad i fyra övergripande ”dimensioner”: Hälsa och välbefinnande, Ekonomi och samhälle, Infrastruktur och miljö, Ledarskap och strategi. Dessa är i sin tur uppdelade i tolv ”mål”, som mäts med hjälp av femtiotvå ”indikatorer” som kartlägger både kvantitativa och kvalitativa utvärderingar av en stads resiliens.
Utöver att redogöra för en stads ”styrkor och svagheter”, tillhandahåller CRI ett holistiskt ramverk – vilket den cirkulära formen indikerar – inom vilket det går att identifiera (eller föreställa sig) vissa orsakssamband mellan de olika indikatorerna. Eftersom den ska vara universellt applicerbar är mätningarna avsiktligen relativa. De utgår från en generisk skala från 1 till 5 (”mycket dålig” till ”utmärkt”), vilket innebär att resultatet snarare är ett uttryck för tilltro än ett exakt värde. Men det gör också att CRI är mer än bara ett mått på resiliens; genom att verka i flera olika tidsmässiga plan, är det på samma gång ett rekursivt diagnostiskt verktyg och ett ramverk för utveckling. Det används både för att bedöma hur pass stort förtroendet är för en viss plats i nuläget, vilket synliggör sårbara platser, och som ett sätt att skapa framtidstro. Det uppenbara avfärdandet av absoluta, standardiserade parametrar understryker de relativa effekterna mellan olika indikatorer och ”mål”, samtidigt som det skapar utrymme för mer spekulativa metoder för att utvärdera stadsplaneringsscenarier och politiska reformer och för att, i slutänden, attrahera kapital.
CRI-modellen bygger på ett äldre verktyg för att mäta hållbarhet, som Arup tog fram 2000. ”Sustainable Project Appraisal Routine” (SPeAR) hämtade inspiration från rapporten från FN:s Världskommission för miljö och utveckling 1987, Brundtlandrapporten (vars officiella titel är Vår gemensamma framtid), indikatorerna för hållbar utveckling som tagits fram av Storbritannien samt miljöcertifieringssystemet BREEAM (Building Research Establishment Environmental Assessment Method), och placerade ut en rad olika indikatorer i fyra huvudområden: ekonomi, samhälle, miljö och naturresurser. I likhet med CRI är vagheten i SPeARs mätningar en funktion av dess syfte som spekulativt verktyg för scenarioplanering. Efter att Sternrapporten (Stern Review on the Economics of Climate Change) publicerades 2006, började SPeAR i allt större utsträckning användas som argument för kommersiell stadsplanering av Arups då nystartade stadsplaneringsavdelning, vars portfolio av ”ekostäder” hela tiden växte. SPeAR-modellen är en effektiv metod för att översätta parametrar för global utveckling till ett verktyg för en tilltagande internationell efterfrågan på storskalig fastighetsutveckling som möjliggörs av den ”gröna kapitalismens” löften: kommersiell design som hittar argument i det globala humanitära utvecklingsarbetets språkbruk.
Även om både SPeAR och CRI är reflexiva bedömningsverktyg, så är SPeAR-modellen uppenbart preventiv i sitt förhållningssätt till kris. Den fungerar som ett ramverk som förbättrar stadsplaneringens ”business as usual”-praxis genom att visa hur det ekologiska fotavtrycket för ett visst scenario kan minskas och energiförbrukningen reduceras. Mer generellt presenteras dess parametrar som ett svar på ett vagt löfte om ett osynligt tillstånd som mäts i miljondelar – en kris som ännu inte inträffat. Den stadsplanering det genererar följer en tekno-modernistisk strategi som bygger på orsak och verkan, och vars beräknade effekter har den försåtliga uppgiften att påvisa att klimatförändringarna inte kommer att inträffa; det är en stadsplanering som inte presenteras som en mall för en radikal, ny framtid, utan som i stället framställs som en grönare version av samtiden. Även om hållbar design fortfarande är ett tungt vägande argument, så uppfattas resiliens som avsevärt mer brännande.
Resilient stadsplanering
Omkring 2005 började saker och ting förändras. De uddlösa kampanjerna för att avvärja klimatförändringar med hjälp av ”bättre än business as usual-
planering” ställdes inför klimatförändringarnas påtagliga effekter. Först ut var orkanen Katrina och senare Sandy, från 2009 och framåt var det rekordöversvämningar i Europa nästan varje år, polarisar och önationer slukades av havet och nya rekordtemperaturer uppmättes ständigt – parallellt med detta utspelade sig 2008 års skuldkris och det eskalerande ”kriget mot terrorismen”, med dess ändlösa konsekvenser runt om i världen – klimatförändringarnas alltmer kännbara effekter förändrade vår syn på kris i grunden. ”Hållbar utveckling”, grön kapitalism och hela den nymalthusianistiska cybernetiska världen – och de ”gränser för tillväxt” som dess hypoteser byggde på – var inte längre en självklarhet. Kris var inte längre något som kunde avstyras teknokratiskt – en ”känd okänd” faktor som preventivt uteslöts. Samtiden tycktes vara präglad av eviga existentiella kriser vars beskaffenhet och följder framstod som allt mer oförutsägbara. Det var en fråga om överlevnad. Det enda sättet för design och utvecklingsarbete att inrätta sig i denna nya verklighet var att inta en aggressivt preventiv inställning. Därmed äntrade ”resilient stadsplanering” scenen.
Skillnaden mellan hållbar och resilient stadsplanering skulle kunna beskrivas på samma sätt som ekologen C.S. Holling beskriver skillnaden mellan ekologisk stabilitet och ekologisk resiliens, i den banbrytande essän ”Resilience and Stability of Ecological Systems” från 1973. Holling menar att resiliens flyttar fokus från balans till ”motstånd”. Enligt honom är stabilitet och resiliens inom ett ekologiskt system ej jämförbara indikatorer som dessutom ofta står i strid med varandra. ”Ett system som kan stå emot stora påfrestningar och snabbt återfå balansen kan i själva verket löpa större risk för långvarig kollaps än ett system vars population i vissa situationer pendlar mellan att nästan kollapsa och sedan återfå kontroll”. Resiliens är med andra ord inte ett mått på hur snabbt en population återfår balansen efter att ha utsatts för stor påfrestning, utan snarare på ”upprätthållandet av relationerna inom ett system och […] systemets förmåga att ta till sig förändringar av balanserande samt drivande faktorer och ändå härda ut.”
I linje med den parallel Holling drar mellan resiliens och ekonomi skulle man kunna våga sig på ett liknande metaforiskt språng och ställa frågan hur en resilient styrning skulle kunna se ut: Om resiliens, i ekologiska termer, skulle flytta fokus från stabilitet (mätt i befolkningsantal) till hur pass stabila relationer mellan population och tillståndsvariabler är när de utsätts för stora störningar, vad skulle det då innebära för en stads styrning att vara resilient? Vilka faktorer skulle behöva anpassas? Och, för att parafrasera Michel Foucault, vilka livsformer skulle en sådan styrning låta leva och vilka skulle den låta dö?
Som David Chandler noterat är beslutsfattande inom resilient styrning inte något som föregår genomförande av politiska beslut, utan snarare ”en kontinuerlig process av självreflektion kring redan existerande politiska problem.” Kris – eller snarare misslyckande, enligt Chandler – är inte längre något som ska förbyggas, utan snarare inkorporeras i styrpraktik som ett sätt att i framtiden underlätta för att samla kunskap och fatta beslut. I likhet med många andra resiliensprojekt är CRI i sig ett ramverk för datainsamling, ständig övervakning och ”situationsanalys”, och därmed även för den resilienta stadsstyrningens ”reflekterande” praktik. Det här är dock inte enbart en fråga om att introducera en så kallad ”algoritmisk metod för governmentalitet”. Faran med att auktoritativt kartlägga hårfin risk är att en ny typ av styrning kan föra med sig nya typer av storskalig utveckling. Att kartlägga risk har blivit centralt för att kunna organisera styrning kring misslyckande, samtidigt som det framställs som en självklar förutsättning för en praktik som korrelerar med en preventiv stadsplanering – en stadsplanering i vilken man införlivar erfarenheter av katastrof och det påtagliga i tidigare händelser till ett preskriptivt verktyg som kan användas för att värdepapperisera spekulativ planering. CRI:s ”reflekterande” funktion är nämligen dess förmåga att dra nytta av motpolerna risk/resiliens, vilket framställer existentiell kris som själva drivkraften för stadsplanering, samtidigt som den på ett effektivt sätt ställer katastrof- och riskhantering till förfogande för en framväxande kapitalistisk planering i en osäker värld.
Resiliens och gentrifiering
Det är inte särskilt förvånande att frågan om gentrifiering måste omformuleras nu när resiliens har blivit ett argument för vinstdrivande stadsutveckling. Och i en värld präglad av odifferentierad kris gör vi klokt i att dra lärdom från andra platser som transformerats med hjälp av exakt samma logik och verktyg. Med utgång i resilienta landsbygdsutvecklingsprogram i Bangladesh argumenterar geografen Kasia Paprocki för att precis samma epistemologier som ligger till grund för urbana resiliensprogram (och som ofta inbegriper samma organisationer) håller på att transformera global utveckling till en process som går ut på undanträngning och berövande. I det som hon benämner ”adaptionsregim” banar kris väg för en fantasi som uttryckligen negerar en framtid för olika former av självförsörjande liv på landsbygden, former som funnits och frodats där i flera århundraden. Och därigenom kopplas klimatförändringarnas oundviklighet samman med migrationens och urbaniseringens oundviklighet, vilket likställer ’framsteg’ med att människor på landsbygden tvingas flytta till städer. Inte nog med att det rättfärdigar att samhällen på landsbygden trängs undan; ’förbättring’ kräver att människor i landsbygdssamhällen blir arbetskraft i storskaliga, industriella jordbruksanläggningar som är ekologiskt förödande och inte sällan resultatet av tidigare ’utvecklingsprojekt’.
Enligt Paprocki kan resiliensutvecklingsprojekt i det globala syd ses som en process som går ut på att tränga bort och tvinga in kroppar i nya konstellationer med det globala kapitalet. Det skapar en enormt stor arbetskraft vars självhushållsjordbruk och känslomässiga band till marken måste offras i klimatanpassningens namn. Även om detta kan tyckas mer brutalt än vad parametrarna som används för att bedöma städers resiliens (eller bilderna av oproblematisk förbättring som de alltid åtföljs av) ger sken av, så är det en påminnelse om att global utveckling har sina rötter i den europeiska kolonialismens månghundraåriga historia. Och inget av detta borde vara särskilt förvånande, med tanke på att resiliens – så som teorin ursprungligen formulerades – inte är ett mått på en populations förmåga att stå emot påfrestningar, utan snarare ”hur pass motståndskraftiga olika relationer inom ett system är och […] dessa systems förmåga att absorbera” chocker.
Här kan vi kanske få en tydligare bild av den resilienta stadsplaneringens skuggsida och den ’klimatgentrifiering’ som redan börjat få fäste. Resilient stadsplanering är både materiell och epistemologisk när den används för att formulera påståenden om framtiden, vilket gör att den styrs av en kapitalistisk utvecklingslogik. Samtidigt döljs det faktum att det rör sig om precis samma utveckling som ofrånkomligen kommer att förflytta det våld som klimatkrisen orsakar till andra platser och göra att det drabbar andra kroppar. Med andra ord kan resiliens mycket väl skapa en sorts gentrifiering som, pådriven av klimatkrisen, innebär ett nytt avgränsande paradigm som förvärrar livets existentiella natur, som redan nu lider av de stora socioekonomiska klyftorna.
Resiliens framställs här som ett disciplinärt ramverk som omorganiserar sociala relationer kring kapitalproduktion och exploatering av arbetskraft, tränger bort och utsätter kroppar för nya typer av risker som, inom ramen för arkitekturforskning, ännu inte redogjorts för. Genom maktstrukturer som byggts upp tack vare en samverkan mellan privata stiftelser och multinationella företag, ramverk för globala organ, ’forskningslaboratorier’ på universitet och kommunala myndigheter, har resiliens kommit att uppfattas som identiskt med ett nytt slags ’preventivt’ utvecklingsparadigm – ett pånyttfött urbant entreprenörskap, som kodats om med det humanitära biståndets språkbruk, vars koloniala undertoner inte bör få gå obemärkta förbi. I likhet med hållbarhet, ekologisk stadsplanering och all typ av grön design, måste vi granska dessa projekt noga för att upptäcka det de försöker dölja, nämligen deras nymalthusianistiska konturer och den nekropolitik som deras abstrakta avgränsningar bär löfte om när klimatförändringarnas effekter drabbar – vad och vilka som ska räddas och vilka som ska lämnas, utsatta för ett aldrig tidigare skådat väders oerhört våldsamma krafter. ◣◣
Ross Exo Adams
Noter
1. Rockefeller Foundation, ”100 Resilient Cities”, http://www.100resilientcities.org/resources/
2. Rebuild by Design, 100 Resilient Cities, och Asian Cities Climate Change Resilience Network. Se City Resilience Index, s. 3.
3. ”Resiliens” har i stora drag antagits som ramverk av många utvecklingsrelaterade FN-organ, däribland UNDP (FN:s utvecklingsprogram) och UN-HABITAT (FN:s program för boende- och bebyggelsefrågor), UNISDR (FN:s internationella strategi för katastrofriskreducering) och andra globala aktörer som Världsbanken och Internationella valutafonden. I en svensk kontext kan även Stockholm Resilience Centre nämnas.
4. Se Arups webbplats för SPeAR: https://www.arup.com/projects/s/spear
5. Adams, R.E., 2010, ”Longing for a Greener Present”, Radical Philosophy, nr. 163 (Sept/Okt 2010).
6. Melinda Cooper pekar på orkanen Katrina som en vändpunkt i vår syn på klimatförändring eftersom den är besläktad med USA:s imperialistiska makt. Se Cooper, M., 2010
”Turbulent Worlds: Financial Markets and Environmental Crisis”, Theory, Culture & Society, 27 (2–3), s. 169.
7. Här syftar jag på sambandet mellan cybernetik, systemteori, ramverk för global styrning (såväl som dess relation till USA:s antirevolutionsprogram), Jay W. Forresters arbete in bl.a. ”systemdynamik”, den s.k. ”Romklubben”, såväl som MIT:s Architecture Machine Group. Genom denna tanketråd återkom ständigt Malthus vålnad, som menade att miljökrisen kunde reduceras till att relatera världens (cybernetiska) befolkning till tillgängliga resurser. Se Scott, F.D., 2016 Outlaw Territories: Environments of Insecurity/Architectures of Counterinsurgency, New York City, Zone Books.
8. Halpern, O., 2015, Beautiful Data: A history of vision and reason since 1945, Durham, Duke University Press.
9. Holling, C.s., 1973, ”Resilience and Stability of Ecological Systems”, Annual Review of Ecology and Systematics, Vol. 4 (1973).
10. Ibid, s. 17.
11. Holling, Buzz, Resilience dynamics, Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, 2008, den 5 nov., 29 min, 14 sekunder.
12. Foucaults välkända formulering syftar till ett historiskt skifte i västvärlden, från suverän makt till disciplinär makt, från att ”ta liv och låta leva” till biomaktens mandat att ”skapa liv och låta dö”. Se Foucault, M., 2003, Society Must Be Defended: Lectures at the Collège de France, 1975–1976, New York, Picador, s. 247. I förhållande till resiliens, se Wakefield, S. & Braun, B., 2019, ”Oystertecture: Infrastructure, Profanation and the Sacred Figure of the Human”, red. Hetherington, K. Infrastructure, Environment and Life in the Antropocene. Durham, Duke University Press.
13. Chandler, D., 2014, ”Beyond neoliberalism: resilience, the new art of governing complexity”, Resilience: International Policies, Practices and Discourses, 2:1, s. 57, DOI: 10.1080/21693293.2013.878544.
14. Ett begrepp som används för att beskriva West8/WXY:s förslag att övervaka befolkningen i New York. Förslaget ingår i projektet ”Blue Dunes”, som är en del av staden New Yorks pågående ”Rebuild by Design”-initiativ. Se Adams, R.E., 2014, ”Notes from the Resilient City”, i Log, nr 32, sommar 2014, s. 129.
15. Se t.ex. Antoinette Rouvroys arbete som handlar om detta begrepp. En bra översikt finns i Rouvroy, A., och Steigler, B., 2016, ”The Digital Regime of Truth: From the Algorithmic Governmentality to a New Rule of Law”, i La Deleuziana: Online Journal of Philosophy, nr. 3, engelsk översättning av Nony, A. och Dillet, B.
16. Paprocki, K., 2018, ”Threatening Dystopias: Development and Adaptation Regimes in Bangladesh”, i Annals of the American Association of Geographers 108 (4): 955-973.
