Förra veckan var jag och en kollega i Helsingfors på en workshop med ett fyrtiotal forskare. Under workshopen fick vi i uppgift att hantera ett fiktivt önskemål från en fiktiv stad vid Östersjön om att bygga en ny hamn. Ekologerna i gruppen började genast prata om habitat och om vikten av att veta exakt och precis vilka ekosystem som finns där hamnen ska byggas. Vad kunde skadorna tänkas bli och vad kunde göras för att undvika dem? Detta behövde först kartläggas noggrant, menade de, och ritade ut ett geografiskt område på ett stort papper framför oss. Jag var kanske lite bråkig, för jag frågade vad som händer med området utanför det de ritat upp. Hur kan vi vara säkra på att inget händer i vattnet utanför de linjer som ritats upp? Såklart, svarade de, kommer även området utanför påverkas, och hamnen kommer få effekter som vi inte kan förutspå. Jag fortsatte mitt frågande: Men vad gör vi då, då? Svaret från en av dem blev: Jamen, vi kan ju inte kartlägga allt i all evinnerlighet, det är ogörligt. För förutspå sånt vi inte vet tillräckligt mycket om, det ska vi undvika. Forskarens roll, menade en annan av forskarna där, är att bidra med data, objektiv och oklanderlig. Vi ska inte lägga oss i resten, politik och sånt.

Jag måste säga att det här bekymrade mig rätt rejält. För inte kan det väl vara så att vi måste veta alldeles precis och exakt allting innan vi är nöjda och kan våga ta beslut? Visst måste kvalificerade antaganden vara bättre än inga alls? Och visst är det väl så att även forskare är människor som drivs av engagemang och intresse för sin forskning, och för förändring? Vi är inte neutrala, objektiva och fristående, vi forskare. Vi är människor med erfarenheter och visioner som driver oss, vi väljer våra forskningsområden för att de intresserar oss (oftast) och vi ställer våra forskningsfrågor utifrån de vi är, utifrån våra samlade erfarenheter och kunskaper.

Jag forskar om klimat och miljö och genus. Jag är genuint intresserad av vem som får vara med och bestämma om vår framtid. Vilka perspektiv är viktiga i samhällsdebatten och vilka perspektiv och kunskaper är det som styr vart vi är på väg? Är det pengarna som styr, den ekonomiska tillväxten och de stora företagen? Vad händer med idéer och initiativ kring demokrati och samverkan och medbestämmande när det kommer till kritan? Hur kan vi planera för framtiden när så många olika perspektiv och åsikter ska samsas? Och vilka perspektiv menar vi egentligen med ”många olika”?

I dag hör vi starka röster för en transformering av samhället mot hållbarhet, de rösterna kommer från ungdomsrörelser, från forskningen, från miljöorganisationer och från politiken. Men vi hör också andra röster, de som säger att klimatförändringarna är hittepå. De som menar att vi alls inte behöver oroa oss, att det är en stor klimatkonspiration alltsammans. Hur bemöter vi de rösterna? Ska de också inkluderas när vi planerar för framtiden? Här blir det svårt för mig.

Tidig morgon, elden drar in. Foto: Stina Powell

Klimatförnekarnas vrede och faktaresistens skakar mig i grunden, inte minst efter att ha spenderat nyåret 2019–2020 i den värst branddrabbade delen av Australien. På nyårsafton fick vi, jag och min familj, det ödesdigra sms:et: ”Det är försent att lämna området, sök skydd när branden kommer”. Vi var sex personer i en liten stuga på stranden och vi vaknade av att askan smattrade på taken. Vi väntade en hel dag på att lågorna som vi såg över trädtopparna skulle nå oss. Vi packade pass och plånböcker i vattentäta små väskor som det gick att simma ut med. Militärhelikoptrar hovrade över våra huvuden, och ett stort Boeing-plan vattenbombade skogen bredvid. Vi fyllde takrännorna med vatten och pluggade igen dem med trasor, vi bar vattenhinkar med havsvatten och ställde runt huset. Vi lyssnade på bilradions uppdateringar en gång i halvtimmen, eftersom elektriciteten hade gått och vi inte hade ett enda batteri som kunde få igång den lilla radion i köket. Vi planerade för det okända. Det som sträckte sig bortom det vi kunde se med våra ögon.

Jag skrev om våra upplevelser i Dagens ETC i slutet av januari.1 Att erfara bränderna på så nära håll var chockartat och vi klarade oss tack och lov helskinnade. Det som fortfarande är svårt att smälta är all den klimatförnekelse som vi mötte. Mitt i ett land i brand. Jag kunde bocka av alla klimatförnekarens argument de veckorna i Australien: ”De ’riktiga’ klimatforskarna, de tystas ner av klimatlobbyn”, ”Det har alltid förekommit skogsbränder i Australien, det är ingen skillnad i år”, ”Hon Greta, hon är ju desperat, kan någon få tyst på henne? Det är inte ens hennes egna ord, det är jag säker på”, ”Det är pyromaner och klimataktivister som tuttar på skogen”. När vi kom hem till Sverige igen i mitten av januari hördes samma historier här, på Twitter, återberättade i nyheterna och i debattforum.

Inom mitt ämne, miljökommunikation, forskar och undervisar vi om och arbetar med konflikter kring miljöfrågor och om demokratiska arbetssätt, vilka olika röster som hörs i miljödebatten, och hur det påverkar åt vilket håll vi går som samhälle. Jag har funderat mycket på det här efter min upplevelse i Australien. Kan vi respektera allas syn på något som klimatförändringarna, även om vi verkligen inte håller med varandra? För jag kan inte respektera klimatförnekarnas argument. Jag misstänker att de inte har samhällets bästa för ögonen. Jag vill inte att de ska få ”vara med”. Jag är arg!

Så, vad gör vi då, om vi drar åt olika håll när vi föreställer oss hur samhället ska se ut? Tycker olika och hämtar våra sanningar från olika källor? Om vi tänker så olika att en del av oss, som jag fick erfara i Australien, ifrågasätter att klimatförändringarna ens är en verklighet? Vad gör vi när vi inte är ense, faktiskt djupt oense, när vi ska samarbeta och planera inför framtiden?

Ekologerna jag träffade i Helsingfors ville ha både hängslen och livrem och ville absolut inte uttala sig eller komma med kvalificerade gissningar om påverkan på miljön utanför det habitat de ritat upp på papperet. Klimatförnekarna jag träffade på i Australien lyssnar inte på forskningen som övertygande berättar för oss på vilket sluttande plan planeten befinner sig. Jag själv är som forskare övertygad om att vi måste göra något NU.

Inom mitt ämne försöker vi skapa mötesplatser, där vi på ett respektfullt men inte räddhågset sätt ges möjlighet att lyssna på varandra och förändra våra förhållningssätt. Vi menar att vi måste våga göra kvalificerade gissningar om framtiden och planera därefter. Alla kan inte veta allt, men många kan veta litegrann och vi kan lägga ett pussel tillsammans. Den här typen av demokratiska processer, där alla oavsett bakgrund kan delta med kunskap och erfarenhet, tar tid. Och vi behöver skynda oss nu. För samverkan är bra, men inte tillräckligt. Det krävs också stark lagstiftning, modiga politiker och medborgare som tar strid för en mer hållbar framtid.

Stina Powell,
Forskare i miljökommunikation,
Sveriges lantbruksuniversitet,
Uppsala

Not

1. Denna berättelse publicerades 6:e januari i ETC ”Dygnet då klimatkrisen flyttade in i min kropp”.