Vad har orsakat osäkra bostadsförhållanden för EU-migranter i Sverige och hur kan det bli bättre?

Text: Dominic Teodorescu och Irene Molina

Hur skulle planering som tar hänsyn till allas rätt till staden se ut? Denna fråga har länge varit aktuell, men fått större relevans när det gäller inkluderingen av fattiga EU-migranter som tar sig till rikare delar av regionen i jakten på en bättre försörjning. Dominic Teodorescus och Irene Molinas forskning studerar skeenden som placerar och kvarhåller rumänska romer och andra EU-migranter i osäkra levnads- och bostadsförhållanden i Sverige.

Ett exempel på ett remitteringsfinansierat hus i Rumänien, 2018. Foto: Dominic Teodorescu.

EU-migranter reser till Sverige för att utföra en mängd olika informella jobb och aktiviteter, däribland tiggeri. Deras närvaro uppfattas som misstänkt av myndigheterna. När denna artikel skrivs har den nya högerkoalitionen vid makten uttalat sin avsikt att förbjuda tiggeri, men än så länge är det fortfarande tillåtet på de flesta offentliga platser. Vårt forskningsprojekt hävdar att detta förnyade försök att radera EU-tiggare från det offentliga rummet inte bara är meningslöst utan också drar uppmärksamheten från det som verkligen behöver göras, det vill säga att omforma sociala och politiska strukturer för en inkluderande politik.

Vad handlar rädslan om?

Under det senaste decenniet har Sverige sett en stadig närvaro av några tusen ”utsatta EU-migranter” på städernas gator (SOU, 2016). Den största delen av denna grupp är medlemmar av de romska minoriteterna från Rumänien och Bulgarien som har försökt fly undan fattigdom i sitt hemland. I Sverige väckte denna närvaro starka reaktioner baserade på två huvudsakliga grunder: först anses det faktum att människor ber om pengar problematiskt (Hansson, 2019); dessutom är den plötsliga uppkomsten av små informella bosättningar på olika ställen i och utanför städerna ett störande element för några av rösterna i debatterna (Persdotter, 2019; Teodorescu & Molina, 2020). Oron över den stadigt växande närvaron av tiggare satte Sveriges självbild som ett av de mest jämlika länderna i världen, på prov.

Denna ”exceptionalistiska” självbild är, som Erik Hansson (2022) hävdar, en kvarleva från förra seklet, då Sverige fick internationellt erkännande för sin progressiva och pacifistiska politik. Men även om landet hade lyckats bygga upp ett av världens mest omfattande välfärdssystem, nå full sysselsättning och generera en av världens jämnaste inkomstfördelningar, har det under de senaste tre decennierna också upplevt en stark nyliberal vändning med en partiell nedmontering av detta system (Therborn, 2018). Vi har sett en krympande välfärdsstat, en växande ojämlikhet och en minskad solidaritet med migranter (Levy, 2021). Ändå finns bilden av Sverige som ett land som värnar om humanism och jämlikhet kvar i mångas föreställningar om Sverige. Bristen på erkännande av de stora förändringar som inträffat i Sverige förklarar till stor del varför politiker försöker förbjuda denna ”osvenska” utveckling i det offentliga rummet, där fattiga människor ber om pengar. I förnekandet av det nya Sverige ligger också bakgrunden till den kraftiga stigmatiseringen av de fattiga EU-migranterna och den efterföljande skuldbeläggningen av ursprungslandet.

Först fokuserade den offentliga debatten på att EU-migranter saknade uppehållstillstånd – de var varken asylsökande, anhöriga till tidigare invandrade personer eller hade jobb i Sverige. Dessa nyanlända hade alltså ingen laglig rätt att vara här annat än som turister under en begränsad tid och beskrevs, liksom i många andra länder, utifrån typiska stereotyper om romer. De anklagades för att ha hamnat i "klaner", för att vara kriminella eller potentiellt kriminella, ha falska skäl för migration och vara ute efter att missbruka välfärden. Trots den aggressiva tonen i media var det svårt att neka gruppen inträde till nationen. Men väl på plats i ett västerländskt land, som Sverige, hamnar de mellan stolarna. De är sällan kvalificerade, eller hålls utanför arbetsmarknaden genom den utbredda etniska diskrimineringen och som icke-invånare är de inte heller berättigade att ta del av välfärden.

När det gäller de informella bosättningarna, som vanligtvis var provisoriska bostäder eller donerade husvagnar, koncentrerades de kritiska argumenten på överhängande folkhälsofrågor och en bristande efterlevnad av stadsplanering. Den särskilda utredaren för uppehållsrättslösa EES-medborgare, juristen Martin Valfridsson skriver till exempel i sin rapport:

(…) alla EU-medborgare är välkomna hit och de måste på samma sätt som alla följa lagar. Därför ska lagliga boenden användas. Det är förbjudet att bo i parker, i andra offentliga rum eller på̊ privat mark. Det är också förbjudet att lämna avföring eller sopor efter sig. (SOU 2016:6 s. 61, i Hansson, 2019: 463).

I samband med bristen på social trygghet betonade Sverige också att det var utanför landets kapacitet att hjälpa alla fattiga östeuropéer. Så, i den andra fasen, med start 2015, drev svenska staten alltmer berättelsen om att de utsatta EU-migranterna bäst hjälps när deras hemländer tar sitt ansvar och börjar ta itu med orsakerna till migrationen. Regeringens credo blev: om du vill hjälpa tiggarna, ge dem inte pengar utanför affärerna, utan skicka pengarna till välgörenhetsorganisationer och icke-statliga organisationer som är aktiva i Östeuropa istället. Dessa organisationers agerande har dock haft mycket liten eller ingen inverkan alls på de strukturella förhållanden som skapar utsattheten (Hansson, 2019). För att förstå varför en sådan strategi förefaller naiv behöver man fundera över den strukturella och historiska marginaliseringen av de utsatta romerna i Europa i allmänhet och i Rumänien i synnerhet.

Huvudväg i Valea lui Stan

Utkanten av Uppsala

EU-migranternas närvaro i Sverige

I Rumänien har romer utstått många stadier av förföljelse och utsatthet. De var offer för århundraden av slaveri i de södra regionerna i dagens Rumänien, vilket avskaffades först 1864. Romer var utsatta för extrem förföljelse runtom i Europa under andra världskriget och hundratusental mördades under "Porajmos" ("förstörelsen"), folkmordet på romer. I Sovjetunionen tvingades romer in i omänskliga och ineffektiva assimileringsprogram. Efter 1989, när Rumänien blev en parlamentarisk demokrati och antog en fri marknadsekonomi, befann sig romerna återigen i en prekär position. Många var lågutbildade arbetare och var oförberedda på de snabba reformer som inträffade i den rumänska ekonomin. Den strukturella arbetslöshet som följde, tillsammans med en rejäl nedgång i deras boendevillkor och sviktande välfärdsstöd fick otillräcklig politisk uppmärksamhet i ett land där etnonationalismen var på frammarsch. Man måste dock betona att en existerande sysselsättning inte utesluter fattigdom. Liksom i övriga Europa har Rumänien och Bulgarien en stor andel av sin aktiva arbetskraftsbefolkning som kan kategoriseras som fattiga i arbete. Det är personer som är fullt sysselsatta men som faller under fattigdomsgränsen (Eurostat). Denna grupp har under det senaste decenniet varit ungefär 20 % av befolkningen i dessa två länder, och gruppen innehåller en överrepresentation av romer.

I vårt fältarbete i Rumänien kunde vi bekräfta att många människor inte hade någon chans att få ett arbete av rumänska arbetsgivare och befann sig helt och hållet utanför arbetsmarknaden. För att klara familjeförsörjningen och kunna förbättra kvalitén i sina slumliknande bostäder, hade informella aktiviteter i rikare delar av Europa, bland annat Sverige, visat sig vara nödvändiga. Förbättringen av bostaden var i själva verket ett centralt skäl för deras resor till Sverige. En stor del av de personer vi pratade med hade till och med fått möjligheten att renovera delar av huset eller bygga nya rum eller nya hus med pengar som tjänats in utomlands. Vi kunde vidare konstatera att det fanns ett samband mellan bostadsosäkerhet i hemlandet och rumänska romers cirkulära migration till och från Sverige (Teodorescu & Molina, 2020).

Ända sedan 2018, då en omtolkning av den svenska lagstiftningen gjorde det möjligt för vissa svenska kommuner att utestänga personer som tiggde genom att skapa ”tiggerifria” zoner, har EU-migranters försörjning blivit ännu mer osäker. Frågan om vad som får människor i Sverige (och annorstädes) att acceptera att ”lösningen” på att vissa människor lever under så dåliga förhållanden att de behöver tigga pengar skulle vara vräka dem från gatan, har studerats av Hansson & Jansson (2021). Författarna hävdar att anledningen till att närvaron av "tiggaren" producerar ett sådant obehag är för att hen representerar ett symptom av det de kallar ”det verkliga”. Med det menar de att det som sker inte bara är ett tillfälligt möte med någon annan på gatan, utan att det är ett trefaldigt möte. Det är samtidigt individuellt, kollektivt (det ansluter till nationalistiska känslor av tillhörighet och försvarandet av en viss nationell identitet), och institutionellt, eftersom det relaterar till en orättvis politisk ekonomisk ordning inom kapitalismen. Det handlar alltså om oviljan att möta verkligheten, snarare än en faktisk oro över huruvida det är en effektiv hjälp eller inte att ge pengar till tiggare. Genom att ta bort det verkliga behöver vi inte konfrontera följderna av ett system som orsakar och reproducerar ojämlikhet.

Hur ska det gå i fortsättningen?

I vår studie fann vi att de extremt otrygga boendeförhållanden som vi kunde observera i Rumänien, kunde bli ännu mer prekära i Uppsala och andra städer i Sverige. Med andra ord, befinner sig dessa EU-medborgare i en ond cirkel karakteriserad av en permanent risk till fördrivning och en påtvingad nomadism.

Eftersom dessa människor är offer för långvarig diskriminering hävdar vi att Sverige bör göra något både här och där. Kriminaliseringen av tiggeri reproducerar stigmatiseringen av en grupp som redan ligger långt nere på privilegiernas skala och utsätter dem ytterligare för rasistiskt våld. Den vanliga ståndpunkten att hävda att Sverige inte är ansvarig för denna grupps välbefinnande är i en snäv juridisk mening korrekt, men markerar också europeiseringsprocessens moraliska bankrutt. Efter nästan två decennier av europeisk integration kan man med säkerhet hävda att ekonomiska faktorer ofta väger tyngre än jämlikhet. Sverige har med glädje öppnat sin arbetsmarknad för kvalificerade östeuropeiska arbetstagare, samtidigt som svenska företag är allt mer närvarande i Östeuropa.

Utan att göra anspråk på att skriva en uttömmande lista med svar på vad Sverige ska göra, kommer vi att nämna fem möjliga åtgärdsområden i syfte att inkludera snarare än utesluta EU-migranter. Det kräver att vi erkänner närvaron av den här delen av den europeiska befolkningen, som förmodligen är en som drabbas hårdast av rasdiskriminering och fattigdom i regionen.

Ett avgörande område är bostäder. Även om detta är en ambulerande befolkning finns det sätt att ge dem provisoriskt skydd under deras vistelse i landet. En av de värsta aspekterna i deras vardag är bristen på tak över huvudet, vilket tvingar många av gatuarbetarna att leva under ännu mer osäkra förhållanden än den situation de har i hemlandet.

En annan nödvändig åtgärd är skydd mot det rasifierade våldet på gatan, i kollektivtrafiken, på offentliga toaletter eller andra offentliga rum. Vår forskning har visat att många romer dagligen utsätts för olika former av rasifierat våld.

En tredje är en bättre tillgång till offentliga anläggningar som vatten och en varm plats att gå till när väderförhållandena är svåra.

Ett fjärde område är tillgång till gratis akutvård. Detta borde inte ens vara ett ämne inom Europeiska unionen, men likväl fortsätter sårbara "EU-migranter" att nekas även den mest grundläggande hälsovården.

En femte och sista typ av åtgärd vi skulle vilja ta upp är tillgången till någon form av skolgång för de barn som följer med sina föräldrar, ett problem som vi har hört från flera intervjupersoner och som påverkar familjer på flera sätt, inte minst känslomässigt.

Detta är några av de former genom vilka vi föreställer oss en inkluderande planering, som inte bara undviker att se och konfrontera ojämlikhetens verklighet, utan är modig nog att våga bekämpa den med alla tänkbara medel. Att införa humana och inkluderande planer i Sverige utesluter inte att långsiktigt arbeta med förändringar även i ursprungsländerna. Det senare kan vara ett lovvärt försök att bekämpa osäkerhet och fattigdom överallt i unionen, men får inte användas som ett populistiskt instrument för att ”reglera” migration.

Referenser

Hansson, E. (2019). " Det känns fel": Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare, 2014-2016. Doctoral dissertation, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Hansson, E. (2022). Subjects supposed to know, believe, and enjoy: The geopolitics of ideological transference in the Swedish begging question. Political Geography, 98, 102706.

Hansson, E. & Jansson, D. (2021) Who's afraid of the 'beggar'? A psychoanalytic interpretation of the crises triggered by the begging of 'EU migrants' in Sweden, Social & cultural geography, 2021, Vol.22 (3), p.339-356.

Levy, J. J. (2021). Revanchism via pedestrianism: Street‐level bureaucracy in the production of uneven policing landscapes. Antipode, 53(3), 906-927.

Persdotter, M. (2019) Free to Move Along: On the Urbanisation of Cross-border Mobility Controls - A Case of Roma 'EU migrants' in Malmö, Sweden. Doctoral dissertation, Urbana Studier, Malmö universitet.

Statens offentliga utredningar. (2016). Framtid sökes – Slutredovisning från den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare. Retrieved from: http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/02/sou-20166/.

Teodorescu, D., Molina, I. (2020) Roma street-workers in Uppsala: racialised poverty and super precarious housing conditions in Romania and Sweden, International Journal of Housing Policy, DOI: 10.1080/19491247.2020.1854950

Therborn, G. (2018). Twilight of Swedish social democracy. New Left Review, (113), 5-26.