Intervju med Suha Hasan. En inblick i hur planering och arkitektur spelar in i städers och länders historieskrivning.
Text och intervju: Ella Wendt Höjer
Översättning: Fanny Wendt Höjer
I våras disputerade Suha Hasan med Spaces of Writing History in the Postcolonial City: Edits, Erasures, Inscriptions. Avhandlingen är en studie av den byggda, obyggda och rivna miljön i Bahrains huvudstad Manama. Plan har träffat Suha Hasan för ett samtal om den byggda miljön som verktyg för nationens identitetsskapande, om översiktsplanernas påverkan och om staden som arkiv.
Bahrain är en önation i Persiska viken och var ett brittiskt protektorat från 1861 fram till landets självständighet 1971. Som en del av självständighetsprocessen påbörjades byggandet av en ny nationell identitet och en ny gemensam historia. Suha Hasan visar hur omskrivning av historien i postkoloniala städer ofta innebär en process av att glömma det oönskade förflutna och att detta manifesteras i den byggda miljön. Genom nedstamp i historien under 1900-talet fram tills idag följer avhandlingen Manamas utveckling som stad.
När jag ringer upp Suha Hasan börjar hon med att berätta om hur tre olika typer av förändringsprocesser påverkar den byggda miljön i staden. Hon kallar dessa redigering (edit), utradering (erasure) och inskrivning (inscribing). Den första, redigering, är en diskret form av ombildning, där vissa saker döljs medan andra framhävs. Den andra förändringsprocessen, utradering, är en total utradering av en byggnad från stadsmiljön. Detta exemplifieras i avhandlingen med rivandet av byggnader som inte passar det nationella identitetsprojektet. Efter självständigheten från Storbritannien revs till exempel The Adviserate, bostad åt en brittisk man som var Bahrains lednings finansiella rådgivare. Han bodde i landet mellan år 1926 och 1957 och fungerade de facto som premiärminister. Rivningen av The Adviserate kan ses inte bara som utplånandet av en byggnad, utan också som utplånandet av britternas närvaro i landet. Den tredje, inskrivning, förändrar genom att låta tekniska lösningar som översiktsplaner rättfärdiga långsiktiga omdaningar av staden.
Är det möjligt att säga vilken av dessa processer – redigering, utradering och inskrivning – som har haft störst effekt på minnesbildning i Manama?
- Alla tre processerna påverkar minnesbildning och var och en av dem har olika effekter som manifesteras på olika nivåer. Till exempel, när det gäller redigeringar är förändringen inte alltid nödvändigtvis uppenbar, det är ett subtilt ingrepp som ändå ger en viss legitimitet åt det bevarade minnet. Utradering är ett fullständigt avlägsnande, en utplåning av minnet. Men ironiskt nog kan ett försök att ta bort ett objekt från ett kollektivt minne få motsatt effekt, där det borttagna objektet blir mer närvarande. Om människor har en stark önskan att fortsätta minnas kan det bli odödligt, medan en subtil förändring inte lika lätt kan motarbetas. Samtidigt är inskrivning – här synonymt med planering – mer utmanande att förstå fullt ut eftersom det tar lång tid innan resultaten syns. Alla tre fungerar på olika sätt och påverkar olika lager av minne och tidsförhållanden. Redigering, utradering och inskrivning fungerar parallellt och kompletterar varandra snarare än att vara jämförbara.
Ett av dina exempel är tullhuset – berätta om byggnadens utveckling.
- Jag var intresserad av tullhuset eftersom renoveringen pågick samtidigt som jag gjorde min forskning och jag själv kunde bevittna renoveringsprocessen. Byggnaden förkroppsligar regleringen av människors och föremåls rörlighet och införandet av gränskontroller. På 1980-talet programmerades den om för att fungera som postkontor och samtidigt förändrades byggnadens utformning. Den nya fasaden återspeglade en estetik som spreds vid den tiden och som låg i linje med försöken att avkolonisera genom att hävda en oberoende identitet som skiljer sig från den som föregick den. Denna nya identitet inspirerades av och var sammanflätad med vad som ansågs vara en arabisk och islamisk identitet. Bahrain lånade många element som inte kom därifrån, eller som inte fanns där före koloniseringen, och detta blev landets nya identitet. Kring tiden för självständighet presenterade Bahrain sig alltså som en arabisk och islamisk nation och använde en av dessa identiteter, eller båda, när det var nödvändigt för att bekräfta sin suveränitet. Detta framkom tydligt i de estetiska val som gjordes för tullhuset, men även för andra byggnader – särskilt statliga institutioner – vid den här tiden.
– När de renoverade tullhuset 2018 valde de att återställa den ursprungliga designen, så som den syns på bilder från 1930-talet, och strunta i förändringarna från 1980-talet. Dessa förändringar skedde för nästan fyrtio år sedan, vilket skulle kunna betyda att även den ombyggda fasaden kan ses som historisk. Så frågan är: vilket ögonblick vill du bevara? Och kanske lika viktigt: varför?
– En annan provokation är begreppen originalitet och autenticitet, där autenticitet vanligtvis hänvisar till skapelseögonblicket. Men jag tror att äkthet egentligen är en ackumulering av historia, en ackumulering av lager. Så en annan fråga skulle kunna vara: Skulle vi kunna uppleva alla dessa lager? Man måste alltid göra val kring vad man vill bevara. Bevarar man en berättelse, byggnadens materialitet eller ett ögonblick? Vilket år vill du bevara? Vilket år av tullhuset är viktigast? 1930-talet, som var synonymt med kolonialmakten, eller 1970-talet, som var synonymt med självständighet? Kanske kommer någon om 50 år att tycka att 1970-talet var ett viktigt ögonblick och vilja att det ska återskapas. Hur är det möjligt att uppleva både skapelseögonblicket och de förändringar som skedde efteråt? Är minnet av en stad alltid i diskordans med sig själv?
Den första översiktsplanen i Bahrain, från år 1971, framtogs med hjälp av brittiska experter, men ansågs viktig i självständighetsprocessen. Den senaste översiktsplanen – Bahrain Vision 2030 – formulerades år 2007 och var mer ekonomiskt inriktad, med kapitalinkomster som främsta mål. Båda översiktsplanerna har gått samma öde till mötes: de marknadsfördes först flitigt, för att sedan långsamt försvinna från allmänheten när de inte längre behövdes för att legitimera omställningarna. Dokumenten till planen från 1971 finns inte längre tillgängliga alls, kanske har de aktivt dolts. Dokumenten till Bahrain Vision 2030 finns enbart i en crowdsourcad databas. Denna typ av censur innebär att rollen som planerna spelat för stadens utveckling glöms bort. På detta sätt är översiktsplanerna sammankopplade med minnesskapande. Suha Hasan beskriver också att inflytelserika aktörer – ofta med egna ekonomiska intressen – haft stort inflytande över planerna.
– Planering i allmänhet är intressant, eftersom det vanligtvis är ett svar på vad människor vill ha och vad människor behöver – vilket kan vara två mycket olika saker. I slutändan tenderar planering dock att vara mest lyhörd för mäktiga aktörer som antingen tillämpar planen för möjligheter till kapitalisering eller protesterar mot det som inte går i linje med deras intressen. Olika översiktsplaner har utvecklats för Manama under årens lopp, vilket jag är säker på är fallet för många städer runt om i världen. Det finns dock vissa skillnader. Effekterna av mäktiga aktörer i Gulfregionen är ofta synliga genom till exempel markspekulation. Detta har gjort det möjligt för vissa att på mycket kort tid ackumulera rikedom med hjälp av ännu inte offentliggjord kunskap om vilken mark som kommer att bli värdefull.
– En annan fråga som kanske är mer specifik för många städer som tidigare var koloniserade är att översiktsplaner utvecklas av utländska företag från specifika geografiska områden som anses vara experter, men som sällan har bott länge i landet. De översiktsplaner som de tar fram är vanligtvis ekonomiskt inriktade – fokuserade på hur man ska utveckla och kapitalisera – men de glömmer bort den sociala aspekten. Deras planer innehåller fysisk, materiell infrastruktur, men diskuterar sällan immateriella infrastrukturer som är kopplade till samhällena. Utbildning tas till exempel sällan upp i nyare förslag, som Bahrain Vision 2030, till skillnad från 1970-talets översiktsplan som utarbetades under övergången till självständighet.
Flygbilder över The Adversirate i Manama innan byggnaden förstördes. Foto: Oun Khunaizi.
Du skriver: "Planeringen möjliggjorde en process av ackumulation genom besittningstagande, både för staten och dess förmånstagare.". Kan du förklara hur?
– Detta hör ihop med idén om glömska och hur planerna är kopplade till omformning av minnet: En plan blir ett verktyg för att rättfärdiga förändringar av ägande, markanvändning och expropriering av mark. Planen från 1971 framhölls till exempel som ett vetenskapligt verktyg: den var ren vetenskap, baserad på siffror som studerats av experter. Detta möjliggör en viss typ av omskrivning av historien. Experternas kunskap och vetenskapliga tillvägagångssätt används för att rättfärdiga omfördelningen av mark, och därmed av rikedomar. I min avhandling ger jag tre exempel på när översiktsplanen har möjliggjort detta: planeringen av en marknad, handlandet med mark i Bahrain som sträckte sig utanför landets gränser, och expropriering av privat mark till förmån för det allmänna bästa, för att användas som öppna offentliga platser. Sedan dess har den mark som togs i anspråk för allmänheten privatiserats och upptagits av höghus, vilket gör att staden har få offentliga rum.
Du skriver om staden som ett arkiv. Kan du berätta om förhållandet mellan censur av historiska dokument och utradering av historiska byggnader?
– En av de intressanta saker som jag hittade var en lag som förenar historiska byggnader med vissa historiska dokument: denna lag likställer tydligt bevarande av byggnader med bevarande av dokument. Den andra fallstudien i avhandlingen, det före detta bostadshuset The Adviserate, visar kanske på detta nära samband mellan den byggda miljön och historiska dokument, genom att sammanfatta att censur inom arkiven flyr in i staden, och utraderingar av stadsbilden flyr in i arkiven. Byggnaden representerade ett "dåligt minne", och dess avlägsnande var nödvändigt för att ge staten en möjlighet att skriva en ny berättelse som var frikopplad från kolonialmakterna. Som ett resultat av detta blir kolonialismens historia och effekter mindre uppenbara.
– Det är värt att notera här att ett vanligt ord som används på arabiska för att definiera kolonisation är istʿmār. Det kan betyda "revitalisering av mark", "att konstruera" och "arkitektur". Detta är en indikation på arkitekturens centrala roll i kolonisationsprojektet. Kanske är det lätt att ta bort referenser till kolonisationen från stadsbilden. Men i och med det sätt som kolonialism är närvarande i språket kommer det alltid att förbli en utmaning att avlägsna den från sinnet och möjliggöra fantasin om alternativa framtider.
Suha Hasan är arkitekt och forskare vid Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad vid KTH. Hon är medgrundare till Mawane, en plattform för urbana studier i Bahrain och föreståndare för AA Visiting School Khartoum.
Ella Wendt Höjer är frilansskribent och kriminologistudent med inriktning på urban sociologi.
