Stadsbyggnadsbranschen är i stort behov av att lägga om rodret. På vilka sätt kan lekotoper - det vill säga naturbaserade leklandskap - visa på en väg framåt? Mattias Gustafsson, landskapsarkitekt på Urbio, skriver om ‘det perfekta receptet’ på reell positiv förändring av våra gemensamma stadsrum.

Storstaden Paris har den senaste tiden befäst sin ställning som ”städernas stad”. Inte bara på grund av ett lyckat OS-arrangemang, utan också tack vare en längre tids progressivt arbete med att göra staden mer attraktiv för människor. När biltrafiken fått maka på sig har mer stadsgrönska, nya torg- och lekplatser samt trivsamma fotgängarstråk i stället getts plats. Plötsligt hörs både barnskratt och fågelsång på centrala platser i den franska huvudstaden. Exemplet Paris visar att förändringsarbete både är möjligt och mödan värd!

På många sätt är Paris den där ultimata blandstaden som många, även här i Sverige, håller som förebild. Ofta pläderas för multifunktionella lösningar långt ifrån funktionalismens ABC-stad, trots att det i praktiken kanske är vad vi i hög grad fortfarande bygger. I spåren av groende insikter kring utarmningen av biologisk mångfald och behovet av att klimatanpassa urbana landskap har ett stadsbyggnadslingo vuxit fram, gärna i form av en akronym. Exempel på detta språkbruk är naturbaserade lösningar (NBS), urbana ekosystemtjänster (U-EST) och grönytefaktorer (GYF). Är denna nutida begreppsapparat ett symptom på våra svårigheter att visa naturen tillräcklig hänsyn och att bygga på ett mer långsiktigt hållbart sätt?

Är det verkligen landskapsarkitekturens roll att “rädda världen”?

I landskapsarkitektkretsar kan det ibland muttras över all kravställan på multifunktionalitet när nya platser ska bli till. Är det verkligen landskapsarkitekturens roll att "rädda världen"? Kan inte ett torg bara få vara ett fint mönstrat hårdgjort golv – utan krav på fördröjning av dagvatten och understödjande av habitat för pollinerande insekter? Nja, är nog svaret. Med de samhällsutmaningar vi nu står inför, med lynnigare väder och allt svagare ekosystem, är behovet av att lägga om rodret för hur vi bygger våra städer stort. När det gäller klimatfrågan behöver vi agera både reaktivt (genom klimatanpassning) och proaktivt (klimatgasbanta byggandet). Avseende den biologiska mångfalden behöver vi bli ännu bättre på att ”bädda in” olika typer av natur, inte bara i den stadsnära naturen, utan också i parker och alla andra former av stadsrum. När naturen hela tiden finns runt knuten skapas en grogrund för en artrik stadsmiljö där helheten utgör en refug för en hel massa olika organismer. I det här perspektivet bör även ”monofunktionella” platser som torgrum bidra. Detsamma gäller i hög grad lekplatser. Utomhusmiljöer för barns utevistelse har under det senaste decenniet kommit att bli alltmer fokuserade på leksäkerhet och fysisk tillgänglighet, vilket drivit på en utveckling mot mer artificiella och statiska lösningar. Många lekmiljöer har kommit att präglas av gummiasfaltsgolv, glest möblerade med lekutrustningar i grälla färger, där frånvaron av grönska och natur ofta är påtaglig. Detta innebär förstås en brist på lövskugga som kan skydda barnen från värme och UV-strålning. I dessa miljöer är det på förhand uttänkt hur platsen ska användas, vilka uppgifter som ska utföras, samtidigt som de är oflexibla och oföränderliga. Paradoxalt nog blir de därför snabbt tråkiga att leka på för barnen, trots att platsens innehåll vänder sig till just barn. Mer monofunktionella vistelsemiljöer är svårt att tänka sig.

”Lekotop-konceptet kan med fördel användas i alla möjliga stadsmiljöer där barn och ungdomar kan tänkas vistas”

Som en motreaktion på detta har Urbio under flera års tid utforskat begreppet lekotoper, det vill säga naturbaserade leklandskap. Under 2021 byggdes Hjälmarviksparken i Örebro, där Lekotopkonceptet testades i skala 1:1. Här har ny natur skapats för att husera lekmöjligheter, och där naturmark redan fanns har lekanordningar integrerats. Lekotopen är lika mycket en parkmiljö med höga vistelsevärden för barn som naturmark som bidrar med olika former av naturnyttor. I en ny studie framtagen av oss på Urbio bjöds en handfull experter in för att jämföra olika lekplatsutformningar, där den moderna temalekplatsen präglad av gummiasfalt ställdes mot lekotopen. Även en mer traditionell kvarterslek med strid sand och konventionella lekredskap togs med i undersökningen. Samma fiktiva plats utgjorde grunden för de tre förslagen för att lättare kunna jämföra dem. Platserna utformades alla med omsorg utifrån sina förutsättningar. Sedan undersöktes de tre alternativen av experterna utifrån aspekterna anläggningskostnader, skötsel-och underhållskostnader, lekvärden, ekosystemtjänster och klimatavtryck. Resultatet: Temalekplatsen var klart dyrast att anlägga och dyrast att sköta och underhålla. Den hade dessutom kortast livslängd innan den måste rustas upp igen, jämfört med de andra lekplatserna. Något förvånande hade temalekplatsen dessutom minst lekvärde och gav höga klimatutsläpp, allt medan värdet av ekosystemtjänsterna var lågt. Lekotopen å andra sidan hade högst lekvärde, flest ekosystemtjänster och minst klimatavtryck, samt var billigast att anlägga och sköta. Kvartersleken lade sig mitt emellan för samtliga undersökta aspekter. Kontentan av studien är att det vore värdefullt för våra stadslandskap, som skulle bli både mer livfulla och lekfulla, om vi kunde skapa nätverk av multifunktionella lekplatser av lekotoptyp. Lekotopkonceptet kan med fördel användas i alla möjliga stadsmiljöer där barn och ungdomar kan tänkas vistas, som sommargågator, bostadsgårdsmiljöer,lekstråk och skolgårdar. Om vi, likt Paris, önskar att visa på reell positiv förändring av våra gemensamma stadsrum med mer NBS,U-EST och GYF, ja, då är naturbaserade landskapslösningar med inspiration hämtad från lekotoperna det perfekta receptet!

Mattias Gustafsson är landskapsarkitekt på Urbio.

Läs mer om lekotoper här: urbio.se/biofili/lekotoper-en-vagledning/

Läs mer om lekplatsstudien här: urbio.se/biofili/kvarterslek-temalekplats-eller-lekotop/