I ett kommande forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet kommer Thomas Borén och Craig Young att undersöka och jämföra alternativa samarbetsformer mellan konstnärer och planerare och mellan kulturproducenter och planerare. Som ett första steg har de gjort nedanstående övergripande kategorisering där de behandlar
fem olika typer av interageranden mellan konstnärer och planerare.
Thomas Borén är forskare och lektor i kulturgeografi, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet
Craig Young är professor i kulturgeografi, Manchester Metropolitan University, UK
I en kommande antologi om konst och städer i Europa behandlar vi fem typer av ”konceptuella rum” som identifierats utifrån hur konstnärer och planerare interagerat i olika urbana utvecklingsprojekt. Syftet är inte att vara uttömmande eller att skapa entydiga kategorier utan snarare att försöka sammanfatta några olika sätt som konstnärer kan bidra till planering och kanske främst då till föreställningsförmågan inom planering (the planning imagination). Det vi främst tagit fasta på för uppdelningen är konstnärens roll, som kan se olika ut i olika typer av projekt. Litteraturen inom fältet är dessutom relativt liten och förhållandevis spretig. Samverkan mellan konstnärer och planerare är underbeforskat (Sandercock 2004, Metzger 2010).
En tanke med uppdelningen i olika typer är därför dels att försöka skapa översikt, dels att det ska underlätta i olika praktiska sammanhang för att förstå de alternativa sätt som konst och konstnärer kan spela i urban utveckling. Detta är särskilt angeläget eftersom en stor del av urban policy kring konst och kultur de senaste åren placerar kulturproducenter i ett relativt ensidigt ekonomiskt utvecklingssammanhang om den ”kreativa” staden. Detta har mött stark kritik inom forskning men kritiken verkar inte nå fram till urbana beslutsfattare (Borén och Young 2013). Kritik finns för övrigt också bland kulturproducenter: i början av november 2015 protesterade t ex 37 konstnärligt aktiva i Luleå i ett öppet brev mot ”en kultursyn där arrangemang som gagnar besöksnäringen prioriteras, där kulturen primärt ska fungera som bränsle för en tillväxt som mäts i hotellnätter och besöksstatistik” (P4 Norrbotten 2015, se även Novy och Colomb 2013).
Det finns alltså flera skäl till att försöka bredda förståelsen inom planeringskretsar för vad konst och kultur är och kan vara. Avgörande för hur dessa alternativ kan utvecklas är då de ”konceptuella rum” (Gibson och Klocker 2005) eller nya ”styrsätt” (Lange 2011) i vilka det sker en samproduktion av kunskap och policy mellan olika experter. Fyra av de fem typer vi diskuterar bygger i huvudsak på forskningslitteratur medan den femte redovisas utifrån egna studier i Stockholm. Nedan följer korta sammanfattningar av dem.
1. Att inkludera en konstnär
Den första typen av samverkan mellan planerare och konstnär är förhållandevis väl känd. I korthet handlar det om att planerare engagerar konstnärer av olika anledningar, t ex för att skapa dialoger eller att ge ”röst” till befolkningen, men i huvudsak för att nå de planeringsmål som initierats inom planeringen själv. Den här typen av samverkan ger möjlighet för planerare att dra nytta av konstnärliga metoder, som de själva inte behärskar. Ett exempel är konstnärerna Eva Arnqvist och Johanna Gustafsson-Fürst som av Haninge kommun ombads skapa en inkluderande dialog med befolkningen om utvecklingen av ett torg. Ett annat exempel är konstnären Graeme Dunstan som i form av en skulptur fysiskt gestaltade ett förtryckande stigma som på olika sätt hindrat lokal utveckling. Tillsammans med befolkningen brändes sedan skulpturen/stigmat ceremoniellt upp för att symboliskt befria platsen och befolkningen från stigmat (Sarkassian 2005).
2. Dialogeffekter
I den andra typen av konstnär-planeraresamverkan är konstnären med redan i den konceptuella fasen av olika planeringsprojekt vilket ger konstnären en mer jämställd position med planeraren och en ”röst” redan från starten. Enligt en studie från Boverket m fl (2013) som behandlar ett antal projekt där konstnärer och annan expertis engagerats tidigt visade det sig att ”Konstnären kan – i och med sin ofta friare roll – mer förbehållslöst än andra aktörer bidra till att etablera dialoger som uppfattas som meningsfulla för alla som berörs” (s.20) och att ”konstnärer i dialog med andra yrkesgrupper kan öppna upp för nya lösningar” (s.17). Även om konstnären i dessa projekt i första hand engagerats för att bidra med gestaltning till offentliga miljöer bidrog de alltså också till nya perspektiv och tankesätt.
Dokumentation från workshop med skolklasser i Haninge om det offentliga rummet under andra akten (Processionen) av det medborgardialogbaserade arbetet ”Kanske en lekplats i mitten” som genomfördes av konstnärerna Eva Arnqvist och Johanna Gustafsson.
Fürst våren 2013 i Haninge. Foto: Stieg Andersson.
3. Coola forum
Ett tredje sätt finns analyserat och beskrivet av Jonathan Metzger (2010) utifrån konstprojektet ”Att dela ett samhälle – ett radikalt miljöombyte” av Janna Holmstedt, Anna Högberg, Johan Tirén och Johan Waerndt som ingick i RUFS 2010 (Magnusson 2010) och handlar om att konstnärer kan skapa ”coola fora” i vilka dialogen mellan planerare blir friare och öppnare än i vanliga planeringsförhandlingar. Tanken är att planerare ska kunna mötas och diskutera utanför de ramar som professionsrollen oftast innebär, i ett coolt forum som inte präglas av politik, pengar, skarpa lägen och relativt fastlåsta positioner utan av nytänk och idéer utanför boxen. Det coola forumet innebär i korthet, till skillnad från i vanliga ”heta” planeringsförhandlingar, att ingen riskerar att förlora ansiktet eller framtida förhandlingspositioner genom att lägga fram ovanliga förslag. Dessutom, det av konstnären skapade forumet skapar en ”verfremsdungeffekt”, dvs en situation som i sig underlättar att rucka på invanda föreställningar.
4. Konstnären som planerare
Ett fjärde sätt utgår från att konstnären inte bara är med i den konceptuella fasen utan snarare är den som initierar förändringar. En mängd exempel finns beskrivna och analyserade av Ann Markusen och Anne Gadwa (2010) i en vitbok framtagen för The Mayors’ Institute on City Design i USA om ”creative placemaking”. De visar vilken stor roll som ”creative initiators”, vilka ofta är konstnärer, kan ha för att skapa utvecklingsprojekt som påverkar platsen och det lokala samhället såväl fysiskt, socialt som ekonomiskt genom utveckling av den lokala kultursektorn (se även www.artscapediy.org). Centralt är att den kreativa initiativtagaren behöver forma partnerskap med både lokalsamhället och med planerings- och andra offentliga och privata aktörer vilket i korthet innebär att det konceptuella rummet också växer fram och formas allteftersom projektet realiseras. Detta är ofta långsiktiga projekt där inställningen hos de övriga (planerings)aktörerna är avgörande för om och hur snabbt projektet kan realiseras.
5. Konst som planering
Ett femte konceptuellt rum är också knutet till förändringar initierade av konstnärer men här är det själva konsten, snarare än platsens utveckling, som står i centrum för distinktionen. Att platsen sedermera utvecklas är då ett konstnärligt resultat av att föreställningsförmågan inom planering påverkats.
“Det finns [...] flera skäl till att försöka bredda förståelsen inom planeringskretsar för vad konst och kultur är och kan vara.”
I korthet, konsten är att påverka planeringen och för att göra det måste konstnären skapa konceptuella rum där detta möte kan ske. Ett exempel är New Beauty Council (konstnären Thérèse Kristiansson och kuratorn Annika Enqvist) i Stockholm som skapat dialoger, stadsvandringar och iscensättningar med detta syfte. Ett annat är konstnären Per Hasselbergs arbete i Hökarängen som bland annat innefattat skapandet av Konsthall C i en centraltvättstuga i området. Konsthall C är en central nod för en viss typ av konst i Sverige och internationellt och har bl a bidragit till ett lokalt levande kulturliv, sociala och politiska debatter (ofta med stadsbyggnadsfokus) samt externa positiva representationer och att sätta platsen på ”kartan”. Etableringen skedde tillsammans med den lokala intresseorganisationen Hökarängens stadsdelsråd i samarbete med fastighetsägaren Stockholmshem och med ekonomiskt stöd från staden och andra aktörer, vilka kommit att utgöra kärnan i det konceptuella rum som vuxit fram. Inom ramen för detta konceptuella rum har sedan en mängd projekt inom konst, hållbarhet och forskning (Elfors 2015, Borén och Koch 2009) fortsatt att utveckla Hökarängen där Hasselberg och Hökarängens stadsdelsråd har haft en central roll för att påverka föreställningsförmågan inom planering. Viktigt att poängtera är dock att i konceptuell konst av det här slaget är det inte konsten i sig som är intressant utan snarare vad konst kan göra. I det här fallet för planering och stadsbyggnad.
Konsthall C i Hökarängen är beläget i en centraltvättstuga. Delar av den används fortfarande som tvättstuga för de boende i området. Foto: Andrea Creutz, 2015.
Avslutningsvis
Det finns alltid en risk med att sammanfatta komplexa sociala fenomen till ett fåtal typer eller kategorier – flera av de projekt som nämnts här innehåller betydligt mer av både konst och planering än vad som framgår och sammanfattningen gör som nämnts inga anspråk på att vara uttömmande. Projekten är dessutom mångfacetterade och innehåller olika delar som passar i olika typer. Som en översikt kan den dock förhoppningsvis vara behjälplig när planerare möter konstnärer eller vice versa som ett första steg mot att fundera över vilka alternativa samarbetsformer som finns, vad de innebär och var det finns mer information om dem. Vidgar man dessutom perspektivet till att gälla relationen mellan kulturproducenter i stort och urban utveckling generellt finns det sannolikt en stor erfarenhet av detta arbete som ytterligare skulle utveckla en översikt av det här slaget. I vår fortsatta forskning (finansierad av Vetenskapsrådet) kommer vi att undersöka och jämföra detta i olika europeiska städer och vill gärna ha kontakt med både konstnärer, planerare och urbana strateger med erfarenhet av den typen av samarbete.
Thomas Borén och Craig Young
