Vems är cykelstaden och -regionen?

Ett par månader har passerat och med dem även en vår, en återkommande vinter och nu ytterligare en vår. Det är något speciellt med den här perioden när vantar, mössor och vinterjackor åker av och på i en beslutsångestens paraddans. Den speglar människans natur. En annan artefakt som det råder ambivalens kring just nu är cykeln. Och då menar jag inte användandet eftersom alla verkar vara rörande överrens om att öka cyklandet. Beslutsvåndan ligger snarare i att förstå vem som är cyklist och hur vi ska cykla i och mellan städer.

Med min bakgrund från BMX-tävlingar, streetcykling, mountainbikelopp och downhillbanor kan jag förundras att det inte talas mer om motionscykling i alla dess former inom planeringen, även om Hanna Wennbergtar upp landsvägscyklingens behov i detta nummer. Det finns till och med ett perspektiv att vissa av dessa motionscyklister är direkt destruktiva för staden. Så till den milda grad att det behöver monteras hinder på murar och räcken för deras aktivitet.

Det får mig att tänka på de stålhinder som satts upp på T-centralen i Stockholm för att hindra uteliggare att vistas på vissa ytor. Det är beklagligt att samtidigt som vi hyllar en ny livsstil och ett nytt hälsosamt beteende så blir vi allt hårdare mot avvikelserna från normen, vilket i sin tur får konsekvenser på hur vi utformar våra städer. För vad har uteliggare och streetcyklister gemensamt? De har alla ”tvingat” fram en exkluderande gestaltning av offentliga rum. Så med rådande cykelambivalens är det inte bara ett ökat cyklande vi står inför, utan lika mycket en fråga om vilken syn på avvikelser i samhället som vi kan tolerera. Att bygga cykelstaden, eller cykelregionen för den delen, är därför lika mycket en fråga om tolerans och gestaltning som om effektiv infrastruktur.

Och för den som slutligen vill få lite bättre koll på vädret och hur det påverkar planeringen, missa inte nästa nummer av PLAN, tema klimat.

Björn