Konferensen utgick från Boverkets och Moviums vägledning ”Gör plats för barn och unga!”, ett regeringsuppdrag som rapporterats i slutet av februari, och som nu finns som alldeles färsk, läcker bok.
Ett hundratal planerare, främst landskapsarkitekter och ansvariga för skollokaler, men även några politiker, samlades i Sundbyberg 3-4 juni för en bred genomgång av vad som behövs i den fysiska miljön för att våra barn och unga ska få en bra start i livet. Kunskapen om barns behov av utrymme i det fria är numera väl underbyggd, men det är svårt att sprida insikterna utanför skaran av redan frälsta. Den rådande trenden ”tät stad till varje pris” går inte att tränga igenom.
Skolan är i förändring sedan 25 år genom kommunaliseringen. Dessutom finns många nya aktörer, som äger, driver och/eller förvaltar skolor/förskolor och deras lokaler. Kommunerna har enligt skollagen skyldighet att ge alla barn plats, vilket blivit svårare att planera med nya flyttningsmönster och fler aktörer. Skolans egna regelverk för hur friytor ska disponeras och användas är knapphändiga. Det är bara PBL som ställer faktiska krav på friyta. Att variera undervisningen mellan ute och inne förbättrar lärandet. Det finns ett samband mellan gårdens storlek och dess användbarhet, men detta är inte linjärt – utformningens kvaliteter är avgörande! Konferensledaren Petter Åkerblom från Movium manade: Se till ändamålsenligheten i verksamheten, använd utemiljön som resurs för lärande. Gården är inte bara till för friskluftsintag, utan är i sig en pedagogisk resurs!
Vägledningen kan beställas eller laddas ner från Boverkets hemsida. Som del av regeringsuppdraget har Boverket även antagit allmänna råd till bestämmelserna i 8 kap 9-11§§ PBL om friyta för lek och utevistelse vid skolor, förskolor mm (BFS 2015:1, FRI 1). Enligt Ulrika Åkerlund, Boverkets projektledare för arbetet, behövs de allmänna råden för att konkretisera lagens bestämmelser, eftersom dessa inte har behandlats särskilt utförligt i förarbetena, vare sig när bestämmelserna om friyta infördes i Bygglagen i början på 1970-talet eller när de överfördes till PBL och utökades till att specifikt omfatta tomter för skola och förskola.
Konferensen gav en fyllig översikt över all kunskap om vad barnen behöver och varför miljön i skolor och förskolor har fått allt större betydelse för barnens hälsa. Där vistas numera de flesta barn största delen av sin vakna tid. Vi tog del av hur man kan arbeta för att åstadkomma bra och utvecklande miljöer för barnen (1/5 av Sveriges befolkning) med både uppmuntrande exempel och några mycket skarpa och nedslående rapporter från hur barnens behov hanteras i verklighetens konkurrens om utrymme i staden.
Bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan inledde och betonade att barn-perspektivet hela tiden måste vara med i stadsplaneringen: ”Det som är bra för barn är bra för vuxna!” Han hoppades att i höstbudgeten återkomma med den miljard till upprustning av skolmiljöer som fanns med i 2014 års budget. Sedan försvann ministern och missade många vittnesmål om verklighetens konflikt mellan exploateringstryck och barns behov.
Små barns habitat är snårskogen hävdade docenten Cecilia Boldemann från Karolinska Institutet. Här finns skydd för skadlig UV-strålning. Nyfikenhet och utforskande lek i en tillåtande miljö med fri rörlighet i den lekbara och tåliga vilda vegetationen sätter sprutt. Och, påpekade någon, förekomst av salamandrar stoppar exploatering, varför finns inte motsvarande skydd för små människor?
Anna Sohlberg från Malmö stad visade hur ett systematiskt och medvetet arbete på alla nivåer för att omsätta forskningsresultat och inventeringar till relevanta mått och fungerande riktlinjer har skapat en plattform för att hantera markbehoven för förskolorna. Målet är mångsidiga gårdar med utvecklingsbefrämjande innehåll. Man definierade en gräns (30 kvm/barn) när en yta blev så liten att den förlorade i lekvärde om den var mindre. Måttet ”lekvärdesfaktor” (som inspirerats av grönytefaktor) är en kombinerad värdering av friytans storlek och dess innehåll. Med olika zoner, den trygga zonen, den vidlyftiga zonen och den vilda zonen, tas behoven i olika åldrar om hand. Den vilda zonen kan ge en oändlighetskänsla, om vegetationen skymmer bebyggelse i närheten.
Observera dock: En liten gård behöver skötas mer, och någonstans blir den för liten.
Nu jobbar man även för skolgårdarna. Vilka kvaliteter som finns i närmiljön och om barnen kan ta sig dit själva kommer då upp. Vem står för kostnaden när barnen sliter på parken? Men det går att förtäta smart: En befintlig förskola byggdes om till fler avdelningar och funktionerna inne i byggnaden disponerades så att det blev fint samspel mellan inne och ute för barnen, trots att delar av anläggningen sträcker sig fyra våningar upp.
Det skarpaste inlägget stod Emelie Brunge och Maria Engström för. Under rubriken ”Konkurrensen om marken - liten plats för barn i tät stad” belyste de konsekvenser för barn och unga i huvudstadens planeringsproblematik. De pekade på den väldigt kraftiga skalförändringen jämfört med vad som tidigare uppfattats som ”tät” stad. Detta tycks ha accepterats i politiken utan insikt om vilka konsekvenserna blir. Med exempel från Norra Djurgårdsstaden, Hagastaden och Farsta samt Kärrtorp frågade de: När blir den täta staden för tät? Husen är faktiskt bara ett av stadsbyggnadselementen. Det offentliga rummet har blivit det kommersiella rummet, och människor degraderas från medborgare till konsumenter. Alla får inte plats – kapitalsvaga/icke önskvärda/barnen! Bygger man för bilen får man ett bilsamhälle. De underbyggda gårdarna ovanpå garage är svåra att skapa kvaliteter på. Det är t.ex. svårt få dit jord för att kunna etablera växtlighet. Och vad händer med barnens utveckling när allt i miljön är förutbestämt?
”Utsläppsgårdar” som skulle vara en undantagslösning är numera standard, och i Hagastaden blir förskolegården ett litet schakt i en mycket trång gård mellan höga hus där ljuset inte kommer ner.
En återkommande fråga gällde ”Var ligger brytpunkten? När blir tätare sämre i stället för bättre?” Bättre innebär mera underlag för bra saker. Men vad händer om man tar bort det gröna? Jfr Göteborg, som har ambition att bygga både tät och grön stad Flera påpekade att vägledningens innehåll förutsätter att det faktiskt finns plats. Men i många städer som vill bygga en "tät stadsstruktur", definieras från början bort ambitioner att ta tillvara vegetation och naturmark och att modifiera tätheten. Barnen måste få vara en del av staden. Nytänkande kring vad som är en bra stadsstruktur behövs!
Vad är barns utemiljö? De iordningställa ytorna eller barnens egna platser? Vill vi ha en inkluderande stad eller hänvisas barn till torftiga reservat? Kunskap finns såväl om utemiljöns betydelse för hälsa, hur utemiljön ska utformas och hur staden ska struktureras. Varför är det då så svårt att använda de kunskaper vi har i fysisk planering? Detta togs upp av Maria Kyhlin, som med citat från Alva Myrdal pekade på att problemet diskuterats i 100 år. I den inkluderande staden, har barn och unga tillgång till hela staden, men denna tillgång minskar och ytor som är särskilt avsedda för barn minskar också. Även lekplatser, skolgårdar och förskolegårdar börjar ifrågasättas, och frågorna drivs bara av eldsjälar.
Planerares och beslutfattares syn på barn och barndom påverkar. Begreppen barn och barndom är sociala konstruktioner, och det finns olika föreställningar och definitioner. I synen på barn och barndom i förhållande till dagens planering kan man antingen utgå från vuxnas erfarenheter, att barn är i behov av skydd och planera för barn. Eller kan man utgå från synen på barn som medborgare med rätt att medverka, då gäller det att hitta former för att planera med barn utifrån barns erfarenheter.
En trygg miljö är en plats där barn hittar - och får lov att hitta – sina egna gränser. Glöm inte barns rätt till skrubbsår! Den engelske planeraren och forskaren Tim Gills visade hur radien för en 8-årings rörelsefrihet på egen hand i staden under fyra generationer krympt till en löjligt liten bråkdel, från uppåt milen till ynka 300 meter, dvs. slutet av bostadsgatan. Den viktigaste orsaken är bilberoendet i vardagen och ängslighet, menade Gills. Den barnvänliga staden är kompakt, och det är lätt att ta sig runt både per cykel och gående. Den är grön och lekvänlig, och alla bryr sig om barn. Barnen har frihet att röra sig och kan gradvis ta steg mot oberoende. Detta är ungefär samma kvaliteter som man brukar mena ingår i ”den hållbara staden”.
Sundbybergs kommun, Stockholmsregionens till ytan minsta kommun men med den snabbaste tillväxten i landet, är angelägen om att attrahera barnfamiljer, och har enligt kommunalrådet Jonas Nygren barnperspektivet och barnens bästa som övergripande ledstjärna vid sidan av ambitionen att bygga mycket bostäder i tät stad. Under studiebesöken, i Ursvik och Rissne (samt i Annedal, Stockholms kommun) tittade vi på skolgårdar och förskolegårdar i nybyggda områden. Här fanns lyckade exempel på sparad och integrerad naturmark, men tyvärr en hel del gummiasfalt och stereotypa lösningar i områdena närmast byggnaderna, dit barnen kommer först. Tjejernas egen basketplan ”Den Rosa pantern” var ett inspirerande exempel på hur kulturförvaltningen i medborgardialog fångar upp och inkluderar ungas idéer om platser för alla.
Mitt intryck är att skolans regelverk kring att utforma, använda och utnyttja skolans och förskolans gårdar som resurs för utveckling och lärande tyvärr är både otydligt och bristfälligt. Det är bara i PBL som det finns tydliga krav på utemiljön, men brukarna utgår ju i första hand från skolans eget regelverk. Resultatet verkar i stor utsträckning hänga på eldsjälars förmåga att få gehör för sin övertygelse. Med vägledningen finns i alla fall en samlad plattform för att höja kunskapen hos alla berörda.
Konferensens första dag filmades av UR, och kommer att sändas i Kunskapskanalen efter sommaren. Programmet kommer sedan att finnas på URs webbplats som playtjänst. Alla presentationer från konferensen finns tillgängliga på Boverkets webbplats.
-Järda Blix
