Hälsa och fysisk planering

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström framhåller att regeringens mål är att inom en generation sluta de växande hälsoklyftorna i Sverige. Ett av de viktigaste medlen för utveckling är arbetet med fysisk planering och ett strategiskt men också konkret helhetstänk. Wikström menar att ”...det kommer aldrig vara enskilda insatser som är lösningen” och uppmanar därigenom till ökad samordning mellan politikområden likväl som en mer rättvis fördelning av hälsofrämjande platser och åtgärder till de som behöver det allra mest.

Gabriel Wikström (S) är Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister

Vi ser hur utvecklingen av hälsan på många sätt går åt
rätt håll – vi är friskare och lever längre än vad vi någonsin har gjort tidigare. Men vi ser också hur hälsoklyftorna växer. Idag skiljer det fem år i medellivslängd mellan högutbildade och lågutbildade, och som om det inte vore nog har klyftan växt sedan början av 2000-talet.

Människors hälsa påverkas av en rad faktorer. Några delar, så som arv, kön och ålder, går inte att påverka. Men den stora majoriteten av alla de faktorer som påverkar vår hälsa är sådant vi rår över. Det kan handla om, för många, självklara faktorer så som matvanor, fysisk aktivitet eller alkohol- och tobakskonsumtion. Men vi vet också att mer övergripande faktorer som utbildningsnivå, boendemiljö eller delaktighet och inflytande i samhället har stor påverkan på människors hälsa. Hälsan påverkas helt enkelt av allt från individens egna val och levnadsvanor till strukturella faktorer som yttre miljöer och demokratiska rättigheter i samhället.

Regeringen har satt upp målet om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Eftersom hälsan påverkas av en lång rad olika faktorer så vet vi att arbetet med att sluta hälsoklyftorna kommer att behöva vara brett. Det kommer att behöva omfatta en rad olika politikområden. Folkhälso- och sjukvårds­politiken har givetvis ett grundläggande ansvar, och flera av lösningarna hittar vi där. Men det räcker inte. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och inte minst samhällsplaneringspolitiken spelar också en viktig roll.

För om den fysiska planeringen inte möjliggör för människor att röra på sig, om den inte lyckas skapa trygghet, eller om den inte lyckas skapa nya hem, hur ska vi då kunna vända den utveckling som vi nu ser? Det kan handla om fler bostäder, det kan handla om tryggare områden, det kan handla om cykelbanor, konstgräsplaner och god arkitektur. Det kan egentligen handla om nästan vad som helst, eftersom den fysiska planeringen skapar de rumsliga förutsättningarna för hela vår tillvaro. Men det kommer aldrig vara enskilda insatser som är lösningen, utan en politik som tar sig an frågan i sin helhet.

Vi måste också se på det här ur olika dimensioner och med förkunskapen om att olika människor har olika förutsättningar. Ofta när vi pratar om fysisk planering kopplat till hälsa gör vi det i ett relativt snävt perspektiv. Vi pratar om utegym i innerstaden. Vi pratar om fler fotbollsplaner eller simhallar för de som redan utövar idrott. Och vi pratar väldigt ofta om stad, men väldigt sällan om landsbygd. Vi fokuserar på insatser för de som redan har de bästa förutsättningarna att leva långa och hälsosamma liv, istället för de som behöver det allra mest.

Idag är det välkänt att människor på landsbygden generellt har sämre hälsa än tätortsbor, på grund av bland annat högre förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt och fetma. Orsaken är inte att det är mer hälsofarligt att bo i glesbygd jämfört med i tätort, utan att levnadsvillkoren är annorlunda och att medelåldern är högre. Vi vet också allt för väl att skärholmsborna eller de som bor i herrgården förväntas dö ett antal år tidigare än dem på Östermalm eller Limhamn.

För att kunna vända utvecklingen behövs bland annat fler bostäder och tryggare områden enligt Gabriel Wikström. Men det kommer aldrig vara enskilda insatser som är lösningen, utan en politik som tar sig an frågan i sin helhet.

Som folkhälso- och sjukvårdsminister ser jag de ökande hälsoklyftorna som en av våra allra största utmaningar. Att sluta hälsoklyftorna blir därför en av regeringens viktigaste uppgifter. Jag förfogar inte över den byggda miljön. Det ansvaret ligger i grunden på kommunerna. Till viss del även på landstingen och regionerna. I regeringen är det i första hand bostadsministern, miljöministern och till viss del även kulturministern som arbetar med de här frågorna. Men om vi ska lyckas sluta hälsoklyftorna behöver vi hjälpas åt för att skapa en samhällsplaneringspolitik som främjar människors hälsa. Och det finns ett antal områden där vi behöver ta steg framåt.

Vi börjar med skolan. Skolan är ett av våra allra bästa verktyg för att utjämna livschanser och minska samhällsklyftor. Det är också i skolan som vi har möjlighet att lägga grunden för många barns hälsa, i dubbel bemärkelse. Vi vet att utbildningsnivån påverkar hälsan. Att ge alla barn och unga förutsättningar för goda kunskapsresultat är därför centralt, även för deras framtida hälsa. Men på samma sätt som vi ska skapa skolor för nyfikenhet och lärandeglädje, ska vi också skapa skolor för spring i benen. I städerna såväl som på landsbygden. Och i förorten såväl som i innerstaden. Här har givetvis skolidrotten en central roll. Men även de miljöer som barn och unga vistas i när de är i skolan är viktiga.

“En cykelbana till kommer inte sluta några hälsoklyftor. Inte heller hur många kvadratmeter lekyta varje barn har när skolgårdar planeras. Men tillsammans skapar det en helhet. Det är dags att börja se hur den byggda miljön skapar förutsättningar för bättre hälsa.”

När framförallt storstadsregionerna växer så behövs det också nya skolor och förskolor. Många gånger hamnar man i en situation där de finns en konkurrerans om utrymme, där marken blir väldigt värdefull. Det leder i för många fall till små, eller näst intill obefintliga skol- och förskolegårdar. En skola är ofta bättre än ingen skola. Men samtidigt behöver vi se att de investeringar som görs i skolmiljöer nu, kommer att betala tillbaka sig många gånger om.

Det ska också vara enkelt för människor att röra sig i sin vardag. Det handlar om flera olika delar. Vi vet att en bra och välfungerande kollektivtrafik gör att människor lämnar bilen hemma. Vi vet att utbyggda cykelbanor får människor att välja cykeln istället för bussen. Vi vet att bra och trygga gångstråk gör att människor promenerar. Inte minst på landsbygden är detta centralt där människor många gånger är beroende av bilen på ett helt annat sätt än vad människor i städerna är. För att uppmuntra till färdmedel som är bättre för dem såväl som för miljön behöver vi också göra det möjligt att välja andra färdmedel än bilen, när det går.

Här är även tryggheten central. Miljonprogrammen beskylls ofta för dess brister. Men samtidigt lyckades miljonprogrammen skapa möjlighet för människor, och inte minst barn och unga, att röra sig.
Trafiksepareringen skapar rumsliga barriärer, men de separerar också bilarna från barnen. Gårdarna skapar ytor för barnen att leka på. Det är möjligt att miljonprogrammen inte ska vara ideal när det byggs nya bostadsområden, men vi ska inte heller vara rädda för att använda oss av det som gjordes bra.

Samtidigt vet vi att det kanske är just tryggheten i många miljonprogramsområden som har halkat efter. Det är inte heller de klassiska miljonprogramsområdena som uppvisar bäst hälsoresultat när vi tittar på hälsoskillnader mellan olika stadsdelar, snarare tvärt om. Men som jag redan nämnt så är den byggda miljön en av en rad olika faktorer som påverkar hälsan. I de här områdena är hälsoutvecklingen antagligen starkare påverkad av andra faktorer än just den fysiska planeringen.

I grunden behövs det fler bostäder. Människors hälsa påverkas av deras grundläggande behov av att ha ett eget hem. Men när byggtakten nu ökar, då behöver vi också fundera mer på hur vi bygger. I många nyproducerade hus är hissen placerad centralt medan trappan göms bakom en obskyr dörr. Vem tar inte hissen istället för trappan i ett sådant läge? Detta är ett enskilt exempel, men det visar också på ett slentrianmässigt byggande som missar chansen att bidra till människors hälsa.

Att sluta hälsoklyftorna inom en generation är en stor uppgift. Det kommer inte vara enkelt. Och det kommer inte heller gå snabbt. Och allt detta kan låta litet. En cykelbana till kommer inte sluta några hälsoklyftor. Inte heller hur många kvadratmeter lekyta varje barn har när skolgårdar planeras. Men tillsammans skapar det en helhet. Det är dags att börja se hur den byggda miljön skapar förutsättningar för bättre hälsa.

Gabriel Wikström