Livskvalitet inom planetära gränser - med Norra Kymlinge som tillämpat exempel

Vad är den hållbara staden? Planeringskontoret Urban Minds har tillsammans med Vasakronan testat gränserna för både byggande och livskvalitet i anslutning till den övergivna tunnelbanestationen Kymlinge i norra Sundbyberg.

Mats Enander är fastighetsutvecklare, Vasakronan.
Petter Kvarnbäck är marknadsanalytiker, Vasakronan.
Peter Lindroos är planeringsarkitekt, Urban Minds.
Joakim Lindmarker är arkitekt, Urban Minds.

Alla pratar om hållbara städer – inget stadsbyggnadsprojekt med självaktning skulle säga att man inte siktar mot hållbarhet. Men vad är hållbarhet egentligen? Finns det några verkligt hållbara städer idag? Detta är viktiga frågor för alla som vill bygga städer för framtiden.

Stockholm är en av Europas snabbast växande städer och samtidigt en stad med märkbar bostadsbrist. Under de senaste 20 åren har fokus legat på att utveckla högkvalitativa stadsdelar på redan ianspråktagen mark med närhet till regionens centrala delar och tillgång till kapacitetsstark kollektivtrafik. Men det börjar bli ont om gamla industriområden i regionens centrala lägen. Därför pågår planering för att bygga ut tunnelbanan genom mindre täta eller tidigare obebyggda områden för att möjliggöra utveckling i goda kollektivtrafiklägen längre ut från regionkärnan.

Hur vore det om vi hittade ett område i den absoluta närheten av en existerande tunnelbanestation, med god tillgång till annan infrastruktur och precis intill ett av Stockholms viktigaste arbetsplatsområden? Och om denna plats vore ett obebyggt skogsområde i anslutning till ett naturreservat och i kanten av en den gröna kil som kopplar samman Nationalstadsparken med regionens omkringliggande natur? Skulle inte det innebära att det är en plats där endast en stadsdel som klarar hårdast tänkbara krav på hållbarhet skulle kunna komma ifråga?

Norra Kymlinge med den oöppnade tunnelbanestationen i mitten, Igelbäckens naturreservat i söder och Kista i Norr. Baserad på underlag från Lantmäteriet.

Norra Kymlinge och idén om världens hållbaraste stadsdel

Norra Kymlinge är ett cirka 55 hektar stort område ägt av Vasakronans och beläget i norra Stockholm. Det är ett grönområde vid ett naturreservat och med en oöppnad tunnelbanestation i mitten. Från denna station mellan Kista och Hallonbergen skulle restiden bli en kvart från Stockholm city. Vasakronan driver ett projekt med målet att utveckla kunskap för att kunna bygga hållbara och resilienta stadsdelar i absoluta framkanten med Norra Kymlinge som tillämpat exempel. En stadsdel som i framtiden vore värdig att kallas ”världens hållbaraste stadsdel”.

“Utifrån resultatet från projektets första fas har vi kommit fram till att vi inte vill bygga världens bästa stadsdel, utan den bästa stadsdelen för världen.”

Ja visst, detta är en minst sagt ambitiös ansats. Vi vet också att ingen sitter på alla svaren på hur vi når dit. Men att ställa frågor och sikta högt är viktigt för att åstadkomma förändring. Och att ställa rätt frågor är ofta lika viktigt som att hitta svar.

Finns det några verkligt hållbara städer idag?

Tidigt i arbetet ställde vi oss frågan; finns det några städer vi kan besöka för att lära oss att bygga verkligt hållbara städer?

Under de senaste decennierna så har vi i Sverige tagit flera viktiga steg mot hållbar utveckling, och Stockholm har hyllats som ett ledande exempel på grön tillväxt. Men ur ett globalt perspektiv och om man tar hänsyn till de ökande klyftorna, så är vi ganska långt från att vara hållbara förebilder. Vi har utvecklat stadsdelar som siktar mot hållbarhet, men trots goda intentioner och en bra innovationsnivå så kan dessa stadsdelar knappast kallas verkligt hållbara eftersom de kan anses förvärra segregationen och bidra till en ökad resursanvändning.

Det finns många innovativa lösningar som marknadsförs som ”hållbara”. Dessa löser dock ofta isolerade problem snarare än att komma tillrätta med övergripande ohållbarhet, vilket inte sällan leder till nya problem på andra platser. Det är osannolikt att enbart inkrementell förbättring är tillräckligt för att skapa verkligt hållbara städer och samhällen. Vi måste därför fråga oss själva vad som är nödvändigt att göra ur ett globalt perspektiv, snarare än att enbart göra det som anses möjligt på ett lokalt plan och genom att stegvis förbättra ”business-as-usual”.

Hittills verkar svaret på vår första fråga vara nej. Det finns stadsdelar som är klart bättre än andra, men ingen stad eller stadsdel skulle kunna benämnas verkligt hållbar.

De nio planetära gränserna inom vilka mänskligheten kan fortsätta utvecklas under generationer framöver. Azote Images/Stockholm Resilience Centre

Hur definierar vi verkligt hållbara städer?

Svaret på den frågan beror förstås på hur vi definierar hållbarhet. För utan en klar definition, hur kan vi då veta i vilken riktning vi ska gå?

Hållbarhet som idé och begrepp har utvecklats kontinuerligt sedan det blev mer allmänt känt genom Brundtlandskommissionen i slutet av 1980-talet. Sedan dess har det gradvis förändrats från att handla om en ökning av det totala ekonomiska, ekologiska och sociala kapitalet, till en starkare och mer stringent modell där ingen av de tre dimensionerna får urholkas, och där det finns absoluta gränser för användandet av socialt och ekonomiskt kapital.

Ett exempel på hur en utvecklad hållbarhetsmodell används i samhällsplaneringen finns med i samrådsversionen av Stockholms regionala utvecklingsplan (RUFS 2050). I denna modell står människan och social hållbarhet i centrum, de ekologiska aspekterna sätter ramarna och ekonomin är ett medel och en förutsättning för detta. Är denna definition tillräckligt stark för framtidens städer?

Hur ser det ömsesidiga beroendet ut mellan stadsstrukturer och livsstilar?

Vi vet att en stor del av vår påverkan på planeten har sitt ursprung i de val vi gör när det gäller boende, mat och resor. Eller med andra ord, våra livsstilar. Hur vi väljer att leva beror på många faktorer, men en viktig sådan är våra städers strukturer. Ett enkelt exempel är val av färdmedel. I vissa stadsstrukturer är det god tillgång till och därför enkelt att använda kollektivtrafik, men på andra platser saknas kollektivtrafik och vi blir därför helt beroende av bilar.

Här ser vi en stor utmaning eftersom det saknas djupare kunskap om de ömsesidiga beroendena och relationen mellan städers strukturer och våra livsstilar. Samtidigt är det helt nödvändigt att vi tar hänsyn till de komplexa sambanden mellan kollektivt konstruerade strukturer och system (både fysiska och immateriella) och individuella val för få till stånd tydliga förändringar på väg mot stark hållbarhet.

Globala gränser

Planetära gränser som koncept lades fram av en grupp forskare specialiserade på planetära och ekologiska system. Konceptet är ett ramverk framtaget för att definiera ett ”säkert handlingsutrymme för mänskligheten”. Johan Rockström et al. (2009) föreslår nio planetära gränser inom vilka mänskligheten kan fortsätta utvecklas. Forskarna menar att vi måste hålla oss inom dessa gränser för att säkerställa att planeten även i framtiden behåller den stabilitet som varit avgörande för mänsklighetens överlevnad och utveckling under de senaste 10 000 åren.

Ett liknande koncept inspirerat av de planetära gränserna är de elva sociala fundament som föreslagits av Kate Raworth (2012) i ett diskussionsunderlag från Oxfam. Konceptet bygger på de sociala prioriteringarna, identifierade av världens regeringar i förarbetet till Rio+20. Vi behöver säkerställa en grundläggande tillgång till resurser för alla, annars innebär det oacceptabla brister såsom hunger, ohälsa och fattigdom.

Om man kombinerar dessa två koncept så får man ett ramverk för hållbarhet – format som en munk, en doughnut. Enligt Raworth ger detta ramverk, med sociala fundament och planetära gränser, ett nytt perspektiv på hållbar utveckling. Det innebär att ”föra samman de två synsätten och skapa ett system som avgränsas av mänskliga rättigheter på insidan och ekologisk hållbarhet på utsidan” [förf. övers.]. I detta kombinerade koncept finns ett rättvist och säkert handlingsutrymme för mänskligheten inom vilket vi kan fortsätta att leva och utvecklas. Raworth framhåller att en kvantifiering av både planetära gränser och sociala fundament ”gör ramverket till en kompass ur ett globalt perspektiv, och ger en indikation på mänskligt och planetärt välmående i förhållande till gränserna för hållbar utveckling.” [förf. övers.].

Här finns ett möjligt svar på problemet med att definiera verkligt hållbara städer. Med utgångspunkt i ’the doughnut’, detta kombinerade koncept för stark hållbarhet, så tror vi att det är både svårt och möjligt att utveckla ett ramverk av indikatorer och mål, att användas i arbetet med att definiera och bygga hållbara städer.

På väg mot en regenerativ framtid

De sociala fundamenten baserade på prioriteringarna från Rio+20. Raworth (2012). A Safe and Just Space for Humanity. Oxfam Discussion Paper

Framtidens starkt hållbara städer måste skapa värde. De måste fungera som organismer i ett ekosystem, där det inte finns något avfall, bara omvandling av resurser till något som är användbart för någon annan.

Med tanke på den långsamma takten med vilken städer förändras, så är det inte tillräckligt för nya stadsdelar att bara uppnå balans, en nivå där de ger plus/minus noll. Vi behöver säkerställa positiv utveckling, där nya områden ger mer än de tar. Stadsdelar som skapar mer energi än de använder, binder mer koldioxid än de släpper ut, bygger upp socialt kapital och är platser där vi kan leva med kvalitet.

Enligt Herbert Girardet (2010) så är dagens utmaning inte längre att skapa hållbara städer, utan ”verkligt regenerativa städer” för att säkerställa att de inte bara är resurseffektiva och minimerar utsläpp och skador, utan att de ”förstärker, snarare än försvagar de ekosystemtjänster de får från världen utanför deras gränser” [förf. övers.].

Där alla möjliga livsstilar är hållbara

Föreställ dig en stad där alla möjliga livsstilar är hållbara. En plats där du, jag och alla andra kan göra våra egna val men som alla håller sig inom gränserna för stark hållbarhet.

The Doughnut – ett rättvist och säkert handlingsutrymme för mänskligheten inom vilket vi kan fortsätta att leva och utvecklas. Raworth (2012). A Safe and Just Space for Humanity. Oxfam Discussion Paper. 

Trenden i dagens stadsbyggnad är att göra det möjligt att leva hållbart. Men vi frågar oss om vi borde fokusera på att planera strukturer som gör ohållbara livsstilar omöjliga. Vi måste förstå att för att tillsammans fungera hållbart så räcker det inte att städer inte hindrar ett hållbart samhälle – de måste bedömas och utvärderas utifrån hur de faktiskt används i verkligheten. Vi behöver fördjupa vår kunskap om städer där det inte bara är möjligt att göra rätt, utan att det är lätt att göra rätt.

Verkligt hållbara städer tror vi på många sätt skulle kunna se ut som några av våra äldsta och mest älskade städer. Stadsstrukturer som har tillhandahållit livskvalitet i generationer, genom olika tekniska, politiska och ekonomiska faser av samhället, och där livsstilar har förändrats från förhistorisk tid till idag. Stadsstrukturer med cirkulär ekonomi och morgondagens teknologi.

Med livskvalitet inom planetära gränser

Med en djupare förståelse för hållbarhet får vi en grund för fortsatt att innovation och utveckling. Hållbarhet är inte ett singulärt, statiskt tillstånd, utan en dynamisk rörelse inom ett spann för globala gränser, där det finns flera hållbara positioner för jordens socio-ekologiska system. Om hållbarhet är det säkra och rättvisa handlingsutrymmet som definieras av ’the doughnut’, så kan hållbar utveckling kanske ses som rörelsen mellan olika hållbara positioner inom det säkra och rättvisa utrymmet där vi kan skapa bättre livskvalitet för alla med hjälp av ekonomi och teknologi, i linje med vad som föreslås av Leach, Raworth och Rockström (2013).

Ett ramverket baserat på en definition av stark hållbarhet behövs för att kontinuerligt kunna testa, utveckla och utvärdera prototyper till stadsdelar under designprocessen. Samma indikatorer och mål bör sedan användas för att mäta byggda stadsdelars faktiska prestanda och därigenom ge underlag för kontinuerlig förbättring och framtida stadsdelar.

Med planetära gränser och sociala fundament som ramverk är det möjligt att skapa en stadsstruktur som gör hög livskvalitet möjlig. Norra Kymlinge erbjuder unika möjligheter att utveckla kunskap kring verkligt hållbara städer, och samtidigt använda existerande infrastruktur och bidra till att minska bostadsbristen.

Doughnut Districts – stadsdelar inom det rättvisa och säkra handlingsutrymmet för mänskligheten. Urban minds. Inspirerat av Raworth (2012). A Safe and Just Space for Humanity. Oxfam Discussion Paper.

Att prototypa den bästa stadsdelen för världen

Vi har än så länge ställt fler frågor än vad vi har identifierat svar. Vi behöver och vill fortsätta på den inslagna vägen att bygga kunskap om verkligt hållbara städer. Vi vill därför bjuda in alla och envar att anta utmaningen att samla kunskap om och bygga stadsdelar som möter krav på stark hållbarhet, där vi kan njuta av hög livskvalitet inom planetära gränser. Stadsdelar som vi har kommit att tala om som ’Doughnut districts’.

Utifrån resultatet från projektets första fas har vi kommit fram till att vi inte vill bygga världens bästa stadsdel, utan den bästa stadsdelen för världen. Norra Kymlinge är en utmärkt plats för en testbädd där vi kan bygga kunskap kring att skapa verkligt hållbara städer. När vi går in i nästa fas i projektet ser vi gärna att du gör oss sällskap på resan.

Mats Enander
Petter Kvarnbäck
Peter Lindroos
Joakim Lindmarker