Informell stadsutveckling

Utvecklingen av staden följer traditionellt sett en formaliserad process baserad på lagar och regler. Det är den sortens rumslig produktion vi är vana att förknippa med urban normalitet. Men genom att politiker och planerare nu skapar utrymme för informella förändringar är en urban informalitet på god väg att bli det urbant normala. Med tre exempel och ett klargörande schema bringar Tomas Wikström vid Malmö högskola klarhet i denna successiva förändring.

Tomas Wikström är adjungerad professor i Urbana studier vid Malmö högskola

Introduktion

Västvärldens städer styrs och planeras i enlighet med formella lagar och regler. Deras expansion och omvandling är nästan alltid planerad. Planering och byggande utgör verksamheter som har förmågan att dominera och sätta sin prägel på människors livsmiljöer. När man talar om urban normalitet är det just den sortens rumsliga produktion inom ramen för det lagliga som man avser.

Men detta sätt att förstå urban utveckling är ofullständigt. Det bygger på en övertro på planeringens potens och räckvidd som osynliggör vissa processer i städers utveckling. Vad jag då tänker på är spontana och informella förändringar som sker utan föregående formella beslut. Sådana förändringar pågår hela tiden i städerna eller rättare sagt: i det urbana landskapet. Ibland är de dramatiska, andra gånger närmast obemärkta. Här nedan följer en lista med exempel på det slags företeelser jag avser.

Graffiti – rave party – flash mob – genvägar – parkour – picknick i en glänta i parken – gå mot rött ljus – flanera – situationistiska lekar – ställa ut sin stol på trottoaren – bygga och använda en skateramp – olaga spritförsäljning – affischering på elskåp – urban camping (skjul, tält, husvagn) – försäljning utan tillstånd, osv.

Kåkstäder, squatters eller favelas, byggda av invånarna själva, är det tydligaste och mest kända exemplet på informell stadsutveckling. I fattiga länder är detta det vanligaste sättet att bygga bostäder, således den urbana normaliteten. Kåkstäder sågs länge främst som problematiska, men på senare tid har de omvärderats och betraktas alltmer som ett effektivt sätt för människor med små tillgångar att skaffa sig tak över huvudet. Sådana stadsdelar förbättras kontinuerligt av invånarna och blir senare inkorporerade i stadens infrastruktur: när vatten, avlopp, elektricitet installeras. Så får informella stadsdelar så småningom en formell legitimitet.

Den pågående globaliseringen innefattar inte bara ekonomiska och politiska förändringar utan även kulturella uttryck. Allt sedan 1970-talet har gatukonst – graffiti och andra sätt att utnyttja städernas väggar som gränssnitt för kommunikation – utvecklats till ett av de mest framträdande uttrycken för informell stadsutveckling.

Exempel 1. Stigar, Flemingsberg. (foto: Huddinge kommun, bearbetning: Tomas Wikström)

Tre exempel

För att konkretisera företeelsen informell stads­utveckling ger jag tre svenska exempel.

1. Först beger vi oss till stadens periferi. Flemingsberg är en förort i Huddinge, söder om Stockholm. Som så många andra modernistiska förorter består den av enklaver med olika funktioner: boende, industri, köpenskap, offentlig verksamhet, enklaver som omges av obebyggda mellanrum. Dessa mellanzoner genomkorsas av spontant upptrampade stigar, genvägar som förbinder enklaverna med varandra. För vissa invånare är närmaste vägen till jobbet en stig genom skogen. Andra stigar leder till sporthallen, busshållplatsen, köpcentret och pendeltåget. Genvägarnas betydelse demonstreras av att de trampas upp även när snön ligger djup. På så sätt överlagras den planlagda hierarkin av gång- och cykelförbindelser av ett informellt nätverk av stigar som knyter förortens delar närmare till varandra.
2. Fram till nyligen har självbyggda kåkstäder som fenomen inte spelat någon viktig roll i det svenska samhället. Bostadslösa har visserligen parkerat sina gamla husvagnar på övergivna platser. På 70- och 80-talen förekom ockupationer av rivningshus. I Malmö byggde Möllevångsgruppen för några år sedan en kåkstad på en rivningstomt för att demonstrera bristen på billiga bostäder för unga människor. Men med de romska EU-migranterna har saker förändrats. På en sedan årtionden övergiven tomt i det före detta industriområdet Norra Sorgenfri i Malmö byggde romska migranter ett läger av husvagnar och skjul. Detta läger överlevde i mer än ett år innan myndigheterna såg till att det revs. Ännu ett år senare har inget byggande inletts på denna tomt, inte ens den nödvändiga saneringen från gifter i marken.
3. Sundspromenaden, den strandpromenad som avgränsar Västra hamnen i Malmö mot Öresund blev snabbt av malmöiterna omvandlad till en urban strand. Unga människor, många från stadens förorter, förstod omedelbart strandpromenadens potential. Detta förorsakade en viss förvirring. Invasionen var inte oväntat provocerande för köparna av bostadsrätter, som efter att ha betalt flera miljoner kronor såg sitt territorium övertas av främlingar (begreppet offentligt rum var tydligen okänt för dessa bostadsrättshavare). Mer intressant var reaktionen från stadens tjänstemän. Några av dem överraskades av den plötsliga utvecklingen av strandliv längs Sundspromenaden: Märkligt, en strand utan sand! Men de reagerade snabbt: Stora stenblock på havsbottnen (som riskerade att skada de badande) blev snabbt avlägsnade. Badbryggor byggdes. Så togs strandpromenaden i bruk på ett för myndigheterna oväntat sätt. Den omdefinierades till och legitimerades till sist som en urban strand.

Exempel 2. Romskt läger, Norra Sorgenfri, Malmö. (foto: Krister Hansson, Aftonbladet, bloggar.aftonbladet.se/sorgenfrilagret/)

Två av exemplen handlar om fysiskt påtagliga förändringar. Stigarna i Flemingsberg hålls öppna genom människors idoga användning av dem. Romernas kåkstad i Norra Sofielund byggdes och utvecklades tills den slutligen revs. Men urban informalitet handlar inte bara om fysiskt manifesta förändringar. Den innefattar också de sätt på vilka människor tar stadens rum i anspråk. Det tredje fallet, omvandlingen av Sundspromenaden till en urban strand, är ett spektakulärt exempel på vad spontana förändringar av en plats användning kan leda till.

De tre exemplen gör tydligt att informell stadsutveckling är ett utbrett och mångfasetterat fenomen. Läsaren kan säkert lägga till ytterligare ett antal exempel. Här framstår det informella nästan som det normala i staden. Hur kan vi bringa klarhet i denna spretiga bild?

Ett schema

Som underlag för en fortsatt diskussion om informalitet i staden vill jag föreslå ett enkelt schema eller snarare fält med två dimensioner. Den ena axeln har ytterligheterna inordning och uppfinning. Den andra är ett kontinuum mellan det flyktiga och det beständiga eller materiellt manifesta.

De sätt på vilka invånarna tar stadsmiljön i anspråk kan å ena sidan bekräfta planerarnas intentioner, uttryckta genom design eller skrivna instruktioner. Människor bebor då byggnader och platser ungefär som det var tänkt (inordning). I extremfallet är användaren fullständigt kontrollerad av miljöns utformning. Å andra sidan kan användningen utvecklas till något helt annat när människor utforskar stadsrummets dolda möjligheter (upptäckt/uppfinning). Det handlar om att se staden med andra ögon: Ett elskåp blir då en väl placerad annonspelare, en tillfällig bardisk eller en sittplats. Att utnyttja byggnadselement för övningar i parkour är ett annat gott exempel på upptäckt och uppfinning.

Exempel 3. Den urbana stranden, Västra hamnen, Malmö. (foto: Tomas Wikström)

De informella aktiviteterna kan å ena sidan vara kortlivade och tillfälliga (flyktiga). De utnyttjar då tidsfaktorn, t.ex den tid det tar för vaktbolag eller polis att rycka ut. Att gå mot rött, kissa bakom en buske eller gena över en plantering är exempel på flyktiga handlingar. Flash mobs är välorganiserade evenemang som uppträder på ett flyktigt sätt. De informella aktiviteterna kan å andra sidan vara stabila och hållbara (beständiga / materiella). De drar då nytta av beslutsfattandets tröghet och myndigheters tendens att i vissa fall se åt ett annat håll - och därmed av bekvämlighetsskäl tolerera brotten mot lagar och regler (Holländskans gedogen). I Flemingsberg fungerade länge en skeppscontainer placerad i direkt anslutning till en gångtunnel som en frukt- och grönsaksaffär. Materiella är de informella praktiker som manifesteras i allt från beständiga spår till byggda konstruktioner. Alla informella aktiviteter berör på ett eller annat sätt materiella strukturer och föremål, men den materialitet som här avses, skapas genom informella handlingar: en stig, en ramp eller ett skjul. Spontant upptrampade stigar är ett ”lätt” exempel på informella materiella produkter, en självbyggd ramp för rullbrädor är ett ”tungt” exempel.

Schema för diskussion om informalitet i staden. Den ena axeln har ytterligheterna inordning och uppfinning. Den andra axeln är ett kontinuum mellan det flyktiga och det beständiga, eller materiellt manifesta.

Summering

Så här skulle jag vilja placera in de tre beskrivna fallen.

1. Stigarna i Flemingsberg är i hög grad beständiga. De kommer att återskapas av användarna så länge omgivande målpunkter finns kvar. De återupptäcks också ständigt av nya användare.
2. Det romska tält- och husvagnslägret hade också en viss beständighet, men hotades ständigt av röjningsaktioner från myndigheternas sida. Det är ett bra exempel på upptäkt (av platsen) och uppfinning (att bygga en liten provisorisk stadsdel här).
3. Den urbana stranden förutsatte inga materiella åtgärder från användarnas sida. Den befolkades omedelbart och togs i bruk. De materiella åtgärderna stod myndigheterna för (forsla bort stenblock, anordna badbryggor). Trots det har den en hög grad av beständighet – i social bemärkelse. Även här är det tal om att upptäcka möjligheter och uppfinna en ny slags plats: den urbana stranden.

Några av läsarna minns kanske uttrycket ”Kilroy was here”, kanske den första väl utbredda graffitifrasen i Sverige (se sv. Wikipedia). Texten dök upp någon gång efter andra världskriget t ex på viadukter över huvudvägar. När vi idag uppmärksammar det informella i staden som en ny och starkt ökande företeelse, kan det vara bra att minnas att detta inte är något nytt. Det är snarare själva uppmärksammandet i stor skala av urban informalitet som är det nya. Bland politiker och planerare är uppenbarligen en attitydförskjutning på gång från att bekämpa till att nyfiket utforska och i vissa fall låta vara. På så sätt tycks denna urbana informalitet vara på god väg att bli det urbant normala.

Tomas Wikström