Den nya myndigheten Delegationen mot segregation kommer att ha en hel del att ta tag i. Det menar professor Roger Andersson som under lång tid studerat processer och orsaker till segregation i Sverige. Han menar att en svag politisk styrning av bosättning vid flyktinginvandring, i kombination med en lika svag, marknadsstyrd, bostadspolitik har lett till ett starkt samband mellan invandring och boendesegregation.
Roger Andersson är professor i kulturgeografi, Institutet för bostads-och urbanforskning, Uppsala universitet.
Artikel i längre format tidigare publicerad av Försäkringskassan:
Migration och socialförsäkringen. Rapport från forskarseminarium i Umeå 18–19 januari 2017 - Socialförsäkringsrapport 2017:6
Flyktinginvandring och segregation: Spelar det någon roll var i landet en flykting börjar sitt nya liv?
Asylsökande per kommuninvånare i Sveriges kommuner, 1 mars 2016.
Flyktingkrisen hösten 2015 utmanade såväl Sveriges då rådande migrationspolitik som samarbetet inom den europeiska unionen. Oktober 2015 kommer säkert i efterhand att betraktas som ett kritiskt vägskäl i såväl den svenska migrations- som integrationspolitiken. Samtidigt bekymrar sig staten om hur fördelningen av personer som medges uppehållstillstånd ska gå till och kommunerna om hur bostadsfrågan ska lösas rent praktiskt.
Det rurala flyktingmottagandet
Det finns kommuner som sedan länge sett en möjlighet att med hjälp av flyktingars bosättning bryta trenden mot avfolkning och obalanserad demografisk sammansättning. Tendensen har förvisso varit att så gott som alla svenska kommuner fått ett tillskott av utlandsfödd befolkning de senare decennierna men med införandet av det egna bosättningsalternativet 1 juli 1994 (EBO) har huvudtendensen varit att de större städerna växt påtagligt och då främst till följd av invandring, medan glesare befolkade kommuner inte har kunnat kompensera fortsatt utflyttning och negativ naturlig befolkningsförändring med nytillskott via internationell migration. Istället har den nära tredubbling av antalet invandrade från utanför Europa som skett sedan 1990 koncentrerats till de större arbetsmarknadsregionerna.
Sedan EBO infördes har merparten av alla flyktingar utnyttjat det egna boendets möjligheter, vilket av naturliga skäl förstärkt den geografiska koncentration av etniska minoriteter som rådde när lagstiftningen trädde i kraft. Att EBO också lett till en svårplanerad situation för många kommuner, och till ökad trångboddhet i vad jag brukar kalla svenskglesa områden, är en sidoeffekt som många påtalat. ABO, dvs anläggningsboende under ansvar (oftast upphandling) av Migrationsverket, har utgjort en mindre andel, ofta cirka en tredjedel av en årskohort asylsökande. Asylsökande som kommer via ABO har efter positivt besked om uppehållstillstånd senare fördelats av Migrationsverket, men efter frivilliga överenskommelser med län och kommuner.
Även under 2015 lyckades c:a 60 000 av de dryga 160 000 som då kom till Sverige som asylsökande lösa boendet via EBO (Migrationsverket), en siffra som förvånar om man betänker den mycket prekära bostadsbrist som rådde och råder i flertalet större städer där EBO-flyktingarnas värdfamiljer bor. Ändå måste man dra slutsatsen att den flyktinginvandring som kulminerade i oktober 2015, och som föranledde en radikal omläggning av den dittillsvarande migrationspolitiken, är ett utpräglat ruralt fenomen. Det genomsnittliga invånarantalet för kommuner som har en större andel asylsökande än riksgenomsnittet av asylsökande är 16 500 medan kommuner som har mindre än genomsnittet har en genomsnittlig befolkning om 54 000. Figur 1 illustrerar den relativa fördelningen (per capita kommuninvånare) i mars 2016 av de dryga 170 000 asylsökande som då fanns i Migrationsverkets datasystem i avvaktan på beslut. Istället för det vanliga en tredjedel ABO var nu två tredjedelar ABO.
Kartbilden är intressant och givetvis genererar den frågorna: vart tar asylsökande som får uppehållstillstånd vägen? Ska arbetslinjen nedprioriteras i avvaktan på att bostadsbyggandet kan skapa bostäder i regioner med arbetskraftsefterfrågan och till sådana kostnader att låginkomsttagare kan bo i dem? Boverket uppskattade 2015 behovet av nya bostäder till 700 000 under åren fram till 2025.
Befolkningstillskottet skapar stora möjligheter för Sverige. De 37 000 ensammankommande som finns bland 2015 års asylsökande är givetvis en resurs för många år givet att de som får stanna erbjuds och klarar en relevant skolgång. Flertalet av övriga asylsökande är yngre vuxna och många men långtifrån alla har en god utbildning. Erfarenheterna hittills är dock att kohort efter kohort av flyktinginvandrare möter en bostadsmarknad som erbjuder få alternativ till att starta sitt liv i bostadsområden präglade av koncentration av resurssvaga, skolor med låg attraktivitet, bristfällig samhällelig och kommersiell service, hög stressnivå till följd av trångboddhet och låg förvärvsfrekvens, vilket är svårt att se som optimalt för en lyckad integrationsprocess. Den etniska segregationen har länge drivits av att nya flyktingar i brist på bosättningsalternativ startar sitt liv i ett relativt litet antal bostadsområden. Många flyttar om försörjningssituationen förbättras och bostadsområdena präglas därmed också av stor omflyttning och påtaglig instabilitet.
Flyktingmottagandets geografi
Spelar det någon roll var i landet man börjar sitt nya liv? Utrymmet för att besvara frågan är begränsat och jag går därför rakt på sak: det spelar stor roll. Vi har i ett projekt följt alla i arbetsför ålder som invandrade 1995-2004 från Irak, Iran och Somalia. Vi har ställt frågan om vilken betydelse startområdet spelar för de invandrades sysselsättningsstatus sex år efter invandringen. Har man jobb eller har man det inte? Av de tre undersökta kontexterna – arbetsmarknadsregion, kommun, bostadsområde – spelar den förstnämnda allra störst roll för sysselsättningsutfallet. Att börja det nya livet i en region som erbjuder goda villkor för arbetsmarknadsintegration är därför viktigt. Trots att kommunerna under hela den period vi undersökt hade huvudansvaret för introduktionsprogrammen så är variationen mellan kommuner mindre och det är också den geografiska nivå som minst bidrar till att förklara variationer i sysselsättningsutfallet. Bostadsområdet är viktigare men inte lika viktigt som i vilken arbetsmarknadsregion man börjar.
“Det genomsnittliga invånarantalet för kommuner som har en större andel asylsökande än riksgenomsnittet [...] är 16 500”
Totalt hade 37 % av de studerade kohorterna av invandrare från de tre länderna sysselsättning sex år efter invandring. Runt en femtedel av den individuella variationen i utfall förklaras av de tre kontexterna. Viktigast är som förväntat individuella egenskaper som ålder, kön, ursprungsland och inte minst de invandrades utbildningsbakgrund.
Arbetsmarknadsregionerna erbjuder starkt varierande möjligheter för nyanlända och i vissa, främst befolkningsmässigt mindre regioner som Avesta och Östersund, hade två tredjedelar jobb. Skillnaderna är stora även mellan storstadsregionerna (där flest startade) och där går det bäst för dem som startar i Stockholm (42% har jobb) och sämst i Malmö (26%). Av det 20-talet kommuner där sysselsättningsutfallet var statistiskt bättre än genomsnittet ligger hela 16 st i Stockholmsregionen.
Medan arbetsmarknadsregionernas karaktär (efterfrågan på olika slags arbetskraft) självfallet är en central rambetingelse för möjligheterna att etablera sig på arbetsmarknaden, ska bostadsområdets betydelse inte underskattas. Det finns en omfattande teoribildning kring detta under begreppet grannskapseffekter och de resultat vi finner för bostadsområdesnivån bekräftar att bostadsområdet bidrar till att sortera jobbchanserna för nyanlända invandrare.
Mot en anti-segregationspolitik?
Segregationen skapar vinnare och förlorare och påverkar livschanser för barn och vuxna. Utfallen på individnivå kan trots denna allmänna slutsats av forskningen inte prognosticeras. Lika lite som en problematisk familjebakgrund på ett kausalt sätt leder till att alla med sådan bakgrund själva får en problematisk framtid, lika lite leder ett liv ett antal år i ett utsatt bostadsområde till några självklara konsekvenser av negativ art. Det finns gott om exempel på motsatsen från alla samhällets områden, inte bara från sportens och populärmusikens värld. Men i populationsstudier kan vi styrka den samhällspolitiskt viktiga slutsatsen att segregationen har förlorare och dra den normativa slutsatsen att minskad segregation är en rimlig välfärdspolitisk hållning. En fördjupad segregation påverkar inte bara grannskapens befolkningssammansättning utan institutionernas kvalitet och förmåga att leverera jämbördig service (skolor, vårdinstitutioner, statliga kontor); vissa arbetsplatser blir kort och gott mer attraktiva än andra.
“Av de tre undersökta kontexterna, arbetsmarknadsregion, kommun, bostadsområde, spelar den förstnämnda allra störst roll för sysselsättningsutfallet.”
Samtidigt har strävanden att vända segregationsutvecklingen hittills inte varit framgångsrika och utmaningen växer sig större i takt med att segregationen fördjupas. Anledningen är att strukturella förändringar av bostadsstruktur och grannskap givetvis tar lång tid och att hushåll som har ett val på bostadsmarknaden inte väntar ut osäkra löften om en bättre framtid. När resursstarka lämnar utsatta områden skapas vakanser som fylls av hushåll med få val. Segregation föder därmed ny segregation: rikare blir starkare koncentrerade till rika områden och fattiga till fattiga områden, och verkligheten allt längre ifrån den bostadspolitiska målsättning som etablerades på 1970-talet om allsidig hushållssammansättning.
Några nyckeldata för Linköpings arbetsmarknadsregion 2014. Boende per rum avser hela befolkningen, meritvärde avser avgångna åk 9, övriga avser befolkningen 20-64 år.
Om vi lägger samman de bilder jag här diskuterat träder en utmanande bild fram. Flyktinginvandringen till Sverige leder givetvis i sig inte till segregation men med svag till obefintlig politisk styrning av bosättningen initialt i kombination med en lika svag, marknadsstyrd, bostadspolitik har resultatet likafullt blivit ett starkt samband mellan invandring och boendesegregation. Till följd av långsam arbetsmarknadsintegration har många av de senaste 20 årens invandrare koncentrerats socioekonomiskt till låginkomstgruppen, som i sin tur koncentrerats till en över tiden krympande hyressektor och inom den till bestämda bostadsområden. Det är svårt att överskatta den utmaning som möter den som vill förändra rådande segregationsdynamik. Den från kommande årsskifte nya myndigheten Delegationen mot segregation har en del att göra.
Roger Andersson
Artikeln är en förkortad version av en uppsats publicerad av Försäkringskassan. Där anges referenser. Se s. 21-35 i: https://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/635ede62-774b-42fb-ace2-c16ba3c07da9/socialforsakringsrapport-2017-06.pdf?MOD=AJPERES&CVID=
Tack till Ulrika Wahlberg, IBF, som hjälpt till att korta originalartikeln.
