Vilken är kärnkompetensen för framtidens arkitekter? Lars Marcus, professor vid Chalmers tekniska högskola, tar upp behovet av nya former av kunskap, inte minst för kommande stadsbyggnadsarkitekter, och pekar på behovet av att återigen sätta det fysiska rummet i fokus. Men med fler lager av formkunskap i åtanke.
Lars Marcus är professor i stadsbyggnad vid Chalmers tekniska högskola
Stadsbyggandet plötsligt i händelsernas centrum – är vi beredda?
Något hände trots allt vid millennieskiftet. Sedan dess har vi sett en lång serie kriser av närmast bibliska mått. Vi har lärt oss att polarisarna smälter och en dag riskerar sända flodvågor över våra lågt belägna städer. Vi har sett nationella ekonomier förödas på ett sätt vi trodde hörde till historien. Vi har följt uppror i länder vi trodde cementerade i auktoritära system som snart översköljts av apokalyptiska rövarband. Detta har blandats med andra farsoter och chocker som pandemier, Brexit och Trump. Den samlade känslan är att våra grundläggande system av socialt, ekonomiskt och ekologiskt slag gungar under våra fötter och att framtiden är mer osäker än någonsin.
Samtidigt äger andra globala förskjutningar rum, framför allt en urbanisering av aldrig tidigare skådat slag. Den har beskrivits på många sätt; det byggs två Vancouver i veckan; det kommer att på några årtionden byggas stad till ytan motsvararande Frankrike, Spanien och Tyskland; inom kort bor 70% av jordens befolkning i städer. Eftersom det är vi människor som orsakar kriserna ovan, innebär denna urbanisering att dessa kriser nu är urbana frågor; det är hur vi lever och samverkar med varandra i våra städer som är orsaken till att havsnivåerna stiger, att ekonomier brakar samman, att regimer faller, även om det inte alltid är där vi ser de största effekterna. Städernas byggda form är det som skapar ramarna och förutsättningarna för vårt sätt att leva och samverka med varandra och därmed är städerna en central del av problemet.
Men av samma skäl är det allt fler som menar att det också är i städerna lösningen står att finna; det är genom att leva och samverka på andra sätt i våra städer som vi kan lösa dessa problem. Som en följd ser vi hur närmast alla stora samtidsfrågor blivit urbana frågor; grundläggande vetenskapsfält som sociologi, ekonomi och ekologi sätter i dag allt oftare ordet urban framför sina studier. Vår tids stora utmaningar handlar därför alltmer om hur vi skall bygga och utforma framtidens städer och därmed har dessa utmaningar i hög grad faktiskt blivit en arkitektonisk fråga. Omvärlden knackar oss helt enkelt på axeln och undrar om vi kan hjälpa till – frågan till oss själva blir då, är vi beredda?
Professionen ställs inför kunskapsutmaningar – vad är det vi kan?
Jag är ganska säker på att svaret på den frågan är nej. Jag tror till och med att den stör oss. Vi vill fortsätta arbeta med det vi upplever som det viktigaste som finns; vi vill fortsätta tala om hur arkitektur kan lösa allt från jämställdhet, cirkulär ekonomi och demokrati, men vi vill göra det i våra egna rum där vi ständigt bekräftas på att det är just så. Jag delar övertygelsen om arkitekturens stora möjligheter och dit räknar jag även stadsbyggnad, men för att den skall komma till sin rätt behöver vi samarbeta med andra, vilket de flesta håller med om. Men den verkliga utmaningen i min mening, och här tror jag fler tvekar, är att för att ett sådant samarbete skall bli framgångsrikt måste vi skärpa, precisera och artikulera vår egen kunskap, annars har vi inget med oss till bordet i mötet med andra.
Jag är rädd att vi alltför ofta istället visar upp en attityd som påminner om hur utrikespolitik ofta är inrikespolitik. Vi använder de stora orden om de stora frågorna i den stora världen, men mest för att stärka vår egen lilla värld; om någon därute verkligen frågar vad vi kan, blir vi oroliga och lite irriterade. Det vi måste inse nu är att omvärlden har ställt den frågan – med eftertryck.
Om vi under nittiotalets kris lärde oss projektledning, kvalitetskontroll och CAD, är det således nu inte dags att lära sig sociologi, ekonomi och ekologi. Vad vi behöver göra är vad vi borde gjort redan då, nämligen sätta ord på vårt kärnämne, bygga teori om vårt centrala kunskapsobjekt, hitta sätt att beskriva och till och med mäta produkten av vårt arbete. Vad är då denna produkt, vad är vårt kärnämne. Vi älskar att benämna det arkitektur, men det är ett ord som döljer mer än det förtäljer; det får oss att tro att vårt kunskapsobjekt är oöverblickbart och omöjligt att fånga, men i min mening är det egentligen ganska enkelt, vårt kärnämne, vårt centrala kunskapsobjekt, produkten av vårt arbetes mödor, är byggd form och rumslig struktur. Vi kan krångla till det på allskönsvis men det är där vi landar.
Arkitekter utformar ritningar och planer utifrån vilka man med fysiska material kan bygga strukturer som kan skydda mot väder och vind och ge upphov till estetiska uttryck, men kanske framför allt kan de åstadkomma rumsliga samband som stödjer och ordnar vårt vardagsliv. När man beskriver det så kan det förefalla banalt; det är inte high-tech, det är inte fin konst, det är inte djupa tankar, men jag menar att det är långt ifrån banalt; snarare är det vi talar om här den mest sofistikerade materia människor omger sig med – språket möjligen undantaget. Det vi med ett finare ord benämner arkitektur utgör ju tekniska konstruktioner, estetiska uttryck och sociala samband, allt på en gång, vilket är märkvärdigt i sig, men det mest fascinerande är vi gör detta med så enkla medel; tegelstenar, brädor, glasskivor; det är här både vi själva och andra förleds tro att det vi håller på med är enkelt, men det är långt ifrån enkelt; det vi hanterar är det system som alla andra system vilar i.
Om vi ser hur mycket kunskap, tid och materiella resurser människan genom historien investerat i bebyggelse – det finns ingen annan mänsklig artefakt som kommer i närheten – så måste det finnas en orsak. Ett möjligt svar är att vi människor inser att livet är flyktigt och att det ur detta infinner sig ett behov att i någon mån fånga denna flyktighet i mer beständiga material; tanken att det snabba kanske kan översättas i det långsamma ligger nära till hands. Sedan urminnes tider kan vi därför se hur människor fångat det flyktiga i det tröga, som när vi skriver upp ett telefonnummer på en bit papper. Bebyggelse är i detta sammanhang en ovanligt kraftfull materia som förmår upprätthålla sociala samband och kulturella uttryck över mycket lång tid och därmed hjälpa oss minnas dessa; ja inte bara minnas, den får oss att ständigt återuppliva dem.
Det är också viktigt att understryka hur byggd form och rumslig struktur, trots att det utgör en så central och resurskrävande skapelse i människans historia, inte är något annat kunskapsfälts ansvar än vårt egets. Om vi inte utvecklar och tillämpar kunskap om detta finns det ingen annan som gör det, då faller det istället under horisonten och ersätts av andra frågeställningar, något vi kan se hända just nu i smarta städer-diskussionen. Tydligen gör inte byggnader och städer sitt jobb utan behöver förstärkas av digital teknik av olika slag, men är det för att det verkligen är så eller därför att vi har varit dåliga på att förklara vad arkitektur egentligen kan göra och kanske även, med lite självkritik, därför att vi varit slarviga med att se till att den verkligen gör sitt jobb.
Byggd form och rumslig struktur – vad är det?
Vad menar jag då med byggd form och rumslig struktur och hur kan vi prata om det på ett bättre sätt. Det finns naturligtvis flera dimensioner av detta men här följer en tanketråd vi kan utveckla. När vi säger byggd form kan vi få många olika idéer i huvudet. Framför allt finns här en grundläggande dualitet som vi kort berört mellan byggd form som estetiskt uttryck och byggd form som funktionellt stöd. Det första spelar på vår upplevelse, våra associationer, våra mentala och emotionella fakulteter. Den andra spelar istället mot vår fysiska konstitution, våra rörelser, vår kroppsliga fakultet. Naturligtvis innebär att vara människa att dessa ständigt samspelar men det är i de flesta fall också möjligt att urskilja hur arkitektur både kan säga något och göra något, det vill säga, tala till vår mentala fakultet eller vår kroppsliga. Det innebär också att arkitektonisk form kan säga en sak men göra något annat.
Utifrån denna distinktion kan vi även se hur byggd form skiljer sig från rumslig struktur; det är den byggda formen som ger upphov till den rumsliga strukturen medan rummet är nödvändigt för att vi skall kunna uppfatta den byggda formen, så det ena förutsätter ständigt det andra. Men i relation till estetiskt uttryck och funktionellt stöd kan vi se, även om det är en förenkling, hur den fysiska formen särskilt lämpar sig för att skapa estetiska uttryck – även vackra rum läser vi med hjälp av den byggda formen – medan den rumsliga strukturen är det som härbärgerar oss och ger oss funktionellt stöd, det som gör att vi kan använda byggnader och städer, även om det är den byggda formen som ger dessa rum en struktur.
Även om båda dessa dimensioner hos arkitekturen är av grundläggande vikt är det särskilt i den senare meningen arkitektur har en direkt betydelse för de utmaningar vi nämnt ovan; arkitekturen utgör helt enkelt behållaren för de flesta mänskliga verksamheter, det är här vi framlever merparten av våra liv, det är här vi förvarar de flesta av våra ting, men inte bara det, det är i arkitektoniskt ordnade rumsliga strukturer i form av både byggnader och städer som de flesta samhällsprocesser äger rum. När vi talar om segregation, marknader och ekosystemtjänster så hittar vi inte dessa utanför dessa rum; det finns liksom ingen annan dimension där dessa processer äger rum; de är alla med nödvändighet strukturerade av arkitektur – det är just i den meningen de ”äger rum”.
Men de rumsliga strukturer vi skapar med arkitektur härbärgerar inte bara dessa samhällsprocesser, de formar och strukturerar dem; ger dem specifik form – arkitekturen är i denna mening en performativ konstart. Samhällsprocesser av det här slaget kan således både stödjas, formas och hindras genom arkitektarbete; eller kan; arkitektarbete gör det med nödvändighet, det är inget vi kan välja bort.
För att exemplifiera. Segregation är ett rumsligt begrepp som handlar om hur något är åtskilt eller befinner sig på stort avstånd från något annat, så om vi menar att våra städer är social segregerade så måste detta ha något, om än inte allt, att göra med den rumsliga strukturen hos våra städer, det vill säga, hur vi bygger våra städer har stor betydelse för i vilken grad de understödjer eller motverkar den sociala segregationen i vårt samhälle.
På samma sätt är det med marknad. Vi behöver dock inte gå till gamla tiders torghandel för att inse hur i princip alla marknader förutsätter mötesplatser där människor och varor kommer samman för utbyte. Om detta alltmer sker genom digitala medier så är detta ett uttryck för hur behovet av sådana möten har ökat och därmed även möten IRL; det är bara att fundera på vad de flesta av oss ägnar sin arbetsdag åt.
Detta gäller även ekologiska system. Ekosystemtjänster handlar om tjänster naturen alldeles gratis levererar till oss genom att exempelvis rena luften vi andas, pollinera grödorna vi äter och skapa behagliga mikroklimat att leva i. Ursprunget till dessa tjänster är fungerande ekosystem. I urbana sammanhang är det uppenbart hur även dessa är begränsade och strukturerade av den fysiska bebyggelsen. Rätt utformad kan dock städernas rumsliga struktur inte bara skydda ekosystem utan även förstärka eller till och med nybilda dem.
Figur 1. Den andra formen i städer. Alla kartor och planritningar är geometriska representationer som samtidigt redovisar en oerhörd mängd relationer i rummet. Det är denna förmåga som gör att vi använder geometriska språk och inte ord för att beskriva byggd form och rumslig struktur. Samtidigt är en vanlig karta eller planritning generisk i det att den beskriver oerhört många relationer i allmänna drag men ingen med stor precision.
Kartan ovan däremot beskriver två typer av relationer med stor precision. Den första är hur nära varje gatusegment är varje annat gatusegment inom en radie av 500 m, där närhet inte är mätt i meter utan topologiskt som antal gatusegment. Ju närmare ett gatusegment är andra gatusegment inom denna radie desto mörkare brun nyans har de getts. En vanlig karta skulle enbart redovisa gatusystemet som en struktur med en viss form, vad vi kallat den första formen, men här har varje segment i getts en kulör som redovisar dess läge i relation till alla andra segment i gatusystemet, vad vi kallat den andra formen.
Av stort intresse är då att den andra formen förefaller visa inte bara stadens geometriska form utan även stadslivets form i det att de mörkare segmenten i hög grad också är de där vi ser större flöden, ett rikare butiksliv och högre lokalhyror. Vi ser alltså ett band mellan rumslig struktur och urbana processer. I förlängningen kan vi då även dra slutsatsen att en förändring av den rumsliga strukturen även påverkar dessa processer. Det vill säga att vi genom arkitektarbete kan påverka stadslivet. Detta samband ser vi dock först när vi frilägger den andra formen och inte nöjer oss med den första.
På samma sätt har vi beskrivit bebyggelsen relationellt som hur mycket byggd yta man når från varje byggnad inom en radie på 2000 m om man följer gatunätet; ju mer byggd yta man när desto mörkare blå kulör. Återigen kan vi säga att en vanlig karta bara skulle redovisa byggnadernas planform, den första formen, men här visas byggnadernas relation till annan bebyggelse, den andra formen. Återigen hjälper detta oss att knyta stadsform till stadsliv. Det är lätt att se hur två identiska byggnader där den ena har nära till annan bebyggelse och den andra inte, får helt olika funktionella förutsättningar och kvaliteter trots att de i sig är identiska. Det är tydligt hur den första formen inte förmår fånga detta faktum men väl den andra. (Bild: Gianna Stavroulaki, The Spatial Morphology Group (SMoG), Chalmers)
Det relationella rummet – hur beskriver man det?
Allt detta handlar dock om att se rummen som ett system, det vill säga betona relationen mellan rum, deras konfiguration; hur den ena platsen eller rummet är beläget i relation till andra platser eller rum; det vi kan beskriva som den enskilda platsen eller byggnadens läge. I allt fler sammanhang inser vi att världen därute inte består av isolerade ting och människor utan att det avgörande är hur de hänger samman med andra ting och människor. Här riskerar språket spela oss ett spratt eftersom vi lätt glömmer att gränsdragningen för vad ett ord betecknar är godtycklig och att världen egentligen är ett enda stort sammanhang som vi med hjälp av språket fiktivt delat upp. Ett relationellt tänkande ger dock upphov till ett nytt ”språk”, ett geometriskt språk som just handlar om att beskriva relationer i rummet – vilken karta eller ritning som helst kan vara ett exempel. Med detta språk kan det mesta beskrivas som rumsliga relationer, både människor och ting liksom rummet i sig och plötsligt är vi något på spåret.
I geometrin hittar vi ett språk som kan fånga världen på ett genuint rumsligt sätt, vilket gör det möjligt att översätta ting och människor i rumsliga termer; i någon mening översätta dem till arkitektur. Här infinner sig ett svar på den djupa frågan om relationen mellan form och funktion i arkitekturen; om världen snarare än en serie isolerade ting och människor består av en serie specifika relationer mellan dessa, inser vi att dessa relationer i väldigt hög grad är definierade av bebyggelse i vid mening. Det innebär att i princip allt arkitektarbete skapar specifika förutsättningar för relationer mellan ting och människor.
Men om denna relationella nivå av arkitekturen är så viktig så behöver vi utveckla sätt att fånga och synliggöra den för att på så sätt kunna arbeta med den med precision. Hur man gör det är inte helt uppenbart eftersom relationer har den egenheten att de inte syns i sig; en relation är ju inte något i sig utan uppstår mellan andra saker. Även om alla kartor och ritningar är fulla av relationer, mellan rum, mellan byggnader, mellan människor, så framgår inte dessa relationer med någon större exakthet. Det är medier som förmår göra just detta som arkitektur- och urbanmorfologisk forskning arbetar med.
Mot denna bakgrund vill jag hävda att den stora kunskapsutmaning som arkitektkåren nu står inför inte är hur vi skall bli bättre på projektstyrning, nya mjukvaror eller kvalitetskontroll; naturligtvis skall vi hänga med men det gäller alla professioner idag. Inte heller skall vi bli expert på socialt arbete, fastighetsekonomi eller urbanekologi; vi behöver bli bättre, men bara så att vi kan prata med de som verkligen kan dessa saker. Vår stora utmaning är en annan, nämligen att bli avsevärt bättre på vårt kärnämne, vilket är kunskap om byggd form och rumslig struktur. Det är helt enkelt dags att överge den självbild av breda generalister som vi älskat att odla, och istället träda fram som specialister på det fantastiska system i vilket i princip alla andra vilar.
Illustration 2. Den andra formen i byggnader. Liksom vi kan avlocka en andra form från den första formen hos städer kan vi göra det hos byggnader. Ovan ser vi en beskrivning av planformen hos Museo di Castelvecchio i Verona, där denna brutits ned till pixlar där varje pixels synlighet från varje annan pixel redovisas i en färgskala där de mest synliga går mot rött och de minst synliga mot blått. Återigen är det fråga om relationer mellan olika lägen i rummet som inte är omedelbart synligt på en planritning men som ändå är en ofrånkomlig konsekvens av arkitektonisk form.
Den starka visuella lineariteten mellan dessa rum och de ganska dramatiska skillnaderna mellan rummen i detta avseende är inte direkt synligt i planritningen (den första formen), men framträder här med stor klarhet (den andra formen). I detta fall är detta något givet som ger specifika förutsättningar för utformningen av en utställning, men vi inser också hur vi i närmast allt arkitektarbete formar arkitektoniska egenskaper av detta slag, men att vi egentligen inte har medierna att tillfullo fånga dem så att vi kan arbeta med dem med precision och därmed fullt ut ta ansvar för dem.
Denna inneboende egenskap hos den arkitektoniska formen kan användas på en rad olika sätt. I Castelvecchio ser vi hur det använts av Carlo Scarpa, om än intuitivt, för att placera skulpturer i utställningsrummen för att på olika sätt hantera deras inneboende uttryck. Man kan säga att exemplet från staden ovan mer handlade om att använda den andra formen för funktionella ändamål medan det här mer handlar om symboliska ändamål. Skulpturerna har naturligtvis ett starkt uttryck i sig själva men detta kan vidare hanteras genom en mer eller mindre synlig placering i utställningslokalerna, en egenskap hos dessa som framträder genom den andra formen. (Bild: Stavroulaki G, Peponis J, 2003, “The spatial construction of seeing at Castelvecchio museum”, Fourth International Space Syntax Symposium, University College London (ed. J. Hanson), London UK, 66.1-66.14).
Den andra formen: hur pratar man om den?
Om man nu skall ta sig an frågan om denna relationella, konfigurativa, eller systemiska nivå av arkitektonisk form, vare sig i byggnader eller städer, framstår det som att vad som behövs är en analys av arkitektonisk form för att förstå dess systemeffekter. Det leder tanken fel och låter dessutom väldigt tråkigt. Vad det egentligen handlar om är att avtäcka en dold dimension av arkitektonisk form, en dimension som redan finns där och är ett resultat av arkitektarbete precis som ”vanlig” form. Det är bara det att den inte är så lätt att få syn på eftersom det inte handlar om arkitektoniska element i sig utan om relationer mellan sådana element, exempelvis mellan rum, vilket de medier vi är vana att använda är dåliga på att fånga.
Men detta är inget nytt. En byggnads planform är heller inte synlig i verkligheten, men vi har sedan länge utvecklat medier med vilka vi kan synliggöra den, det vill säga vanliga planritningar. Men detta är bara en artefakt bland många som hjälper oss se, tänka och bearbeta arkitektonisk form. Vill vi fånga en byggnads fulla tredimensionalitet har arkitekter sedan länge använt sig av fysiska modeller; ännu ett medium att synliggöra arkitektonisk form. Vad jag vill understryka här är hur behovet nu är stort att även hitta medier som synliggöra den relationella dimensionen av arkitektonisk form.
Här har arkitektur- och urbanmorfologin tagit fram digitala verktyg som fångar just detta, vilket gör att en mängd arkitektoniska egenskaper och kvaliteter blir möjliga att se, sätta ord på och arbeta arkitektoniskt med. Jag skulle därför vilja påstå att det vi kan åstadkomma med dessa medier inte är en analys av ”vanlig” form utan en avtäckning av en dold dimension hos ”vanlig” form, en dimension som inte tidigare varit synlig och därför inte hanterats ordentligt. Jag skulle vilja kalla ”vanlig” form för den första formen och det vi lyckas avtäcka för den andra formen, där den senare så att säga är inneboende i den första. Det är inte så att den inte funnits tidigare, det har bara inte varit synliggjord.
Att se det så får stora konsekvenser. Denna på alla skalnivåer kraftfulla dimension av arkitektonisk form blir då möjlig att medvetet forma för att stödja och styra andra viktiga samhällssystem, vi kan helt enkelt lite mer insiktsfullt arbeta med de stora utmaningar vi diskuterade ovan och erbjuda det som en tjänst. Men det innebär också att vi måste ta ansvar för denna dimension av arkitektonisk form, den går nämligen inte att välja bort. Varje arkitektonisk objekt vi skapar, på vilket skala det vara må, är bärare av denna andra form och det måste vi ta ansvar för; vi kan inte säga att jag jobbar bara med den första formen, det vore att säga att jag inte helt och fullt arbetar med arkitektur.
En stor orsak till att vi ofta inte når ändå fram i våra tjänster är i min mening just att vi inte utvecklat expertisen kring den andra formen. Det är märkligt eftersom det kanske är den mest kraftfulla dimensionen av arkitektonisk form och som verkligen skulle vara efterfrågad om vi lyckades synliggöra den. Vad denna form ytterst hanterar är det faktum att världen vi lever i inte består av en serie isolerade människor och ting även om den framstår så. I praktiken vet vi att alla dessa människor och ting på olika sätt och i varierande grad är relaterade till varandra och att styrkan i dessa band mycket ofta handlar om rumslig närhet.
Hur vi formar och strukturerar det fysiska rummet med byggd form får därför en oerhörd betydelse för väldigt många saker i våra moderna samhällen och experterna på hur detta fungerar och hur detta kan formas är faktiskt arkitekterna, eller skulle kunna vara det. Jag har egentligen svårt att se någon yrkesgrupp som har en mer attraktiv kunskap och färdighet att erbjuda världen idag, men då måste vi synliggöra den i sin helhet så att vi kan tala om den med precision – det är dags för den andra formen.
Lars Marcus
