Att planera innebär att tro på en bättre framtid. Planering utgår från en befintlig oreda men har alltid siktet inställt på framtiden, på det som komma skall. För den moderna planeringen har det alltid varit centralt att sträva efter att föra vidare en så bra natur- och kulturmiljö som möjligt till kommande generationer – till dem som ännu inte fötts eller flyttat hit.
Vi lever i en tid då vi uppmuntras att omfamna nuet. Lycka, välbefinnande och ett socialt sammanhang så väl som ett bra boende, sjukvård, arbete och utbildning sägs vara bara ett klick, telefonsamtal eller djupt andetag bort. Den omedelbara återkoppling som vi får från en omvärld präglad av ständig kommunikation och den tillgänglighet som möjliggörs av digitala gränssnitt, kan lätt få en att tro att allt vi behöver redan finns. Att det enda vi behöver göra är att komma på vad det är vi egentligen vill. Kanske ligger det en viss sanning i det, men föreställningen skapar stor stress hos många, och för de allra flesta i Sverige tar det trots det många år att ordna de mest grundläggande förutsättningarna för ”ett gott liv” (hur än det må definieras). Det är därför vi drömmer om en bättre framtid. Man skulle kunna omformulera science fiction-författaren William Gibsons välkända formulering – ”framtiden är
redan här, den är bara inte jämnt fördelad” – och säga att framtiden är ännu inte här, och att det är makten att definiera vad framtiden ska föra med sig som inte är ”jämnt fördelad”. Man skulle därmed kunna se planering, en central del av modern demokrati, som en strävan efter att säkerställa att framtiden ska vara så ”beboelig” och tillgänglig som möjligt, även för den som av fördelningspolitiska eller andra social- och näringspolitiska skäl saknar handlingsutrymmet att formulera hur framtiden ska se ut. Att den ska vara öppen för kollektiva drömmar för så många som möjligt – även en icke mänsklig världs svårgreppbara drömmar.
Därför inleder vi vårt chefredaktörskap för PLAN med ett fokus på kollektiva drömmar och ”framtiden”. De här temana kommer vi att ägna oss åt under hela 2018. Det är en fortsättning på ett samtal som påbörjades under konferensen Nu formas framtiden, som arrangerades av Förening för samhällsplanering. Ett samtal som många medlemmar gärna vill ska fortsätta. Men i stället för att prata om vilka specifika ”utmaningar” eller ”möjligheter” framtiden kan föra med sig, har vi bestämt oss för att ta ett steg tillbaka och be våra skribenter fundera kring hur vår relation till framtiden skulle kunna se ut, bortom nostalgi och utan rädsla. Hur kan vi som planerare, i stället för att bara vara en bakgrund till eller ett utrymme för att framhålla historieskrivningens ”stora män”, skapa en optimistisk, pragmatisk, rättvis, poetisk och etisk relation till framtiden på landet och i staden? Det finns inte ett svar på den här frågan, utan många olika svar. Vissa av dem är färgade av en kritisk tradition (”inte så!”) och ibland av vetenskaplig rationalitet (”det här är svaret”), så väl som design (”det borde vara så där”) och teoretiska frågeställningar (”tänk om det skulle kunna vara annorlunda?”). Alla de här olika perspektiven är viktiga.
Vi drar igång vårt utforskande av framtiden med ett nummer som blickar bakåt. PLAN #2–3 2018, ”Dåtidens framtid”, undersöker hur framtiden under planeringens historia har konstruerats som mål, myt, slagfält och arena för handling. Här hittar vi både varnande exempel och bortglömda berättelser som är väl värda att återupptäckas. Vissa av dem, som den segregation och klassdiskriminering som Christian Björk och Nils Sylwan var för sig tillskriver den svenska modernismen, visar på mönster som vi måste bryta. Andra, som arkitekters och fysiska planerares ambition att utsatta invånare i stället ska vara producerande och hantverkskunniga invånare (vilket texterna av Magnus Björkman, Anna Sundman, Sara Vall och Linda Lindstrand berör), skulle vara bra för oss att kritiskt granska i ljuset av den pågående bostadskrisen så väl som ur ett bredare makt- och tillgångsperspektiv. Andra texter i det här numret uppmuntrar oss att våga tänka bortom invanda gränser. Christina Pech och Monica Sand ifrågasätter skarpt huruvida planeringen och designen av vetenskapliga anläggningar, verkligen är ”tidlösa”. De påminner oss också om att allt – till och med vår uppfattning om universum – är i ständig förändring, estetiskt så väl som matematiskt. Malin Zimm reflekterar kring vår kulturella uppfattning att vatten är en förutsättning för uthålligheten för allt liv på vår planet. I den avslutande essän, författad på Svenska institutet i Rom, tar Hannes Frykholm och Clara Rodriguez med oss på en resa långt bakåt i tiden. De visar att även om strukturers syfte i ett urbant landskap kan förändras radikalt över tid, så efterlämnar själva förändringen spår om vilka invånarna i en stad varit, och vilka de blivit i en värld som är radikalt annorlunda mot det man föreställt sig. Som exempel på detta tar de upp Aurelianusmuren i Rom.
Det här numret tar sig an temat ”en ny föreställning om framtiden” på ett väldigt påtagligt sätt genom att vara det första som kommer ut i ett helt nytt format. Göteborgsbaserade Studio Moss står för den grafiska formgivningen. Som du märker är nya PLAN mindre till formatet, men tjockare än vanligt. Det beror delvis på att den innehåller ett antal längre essäer (som den av Christina Pech och Monica Sand), och delvis på att vi i varje nummer vill presentera ett flertal olika essäer som går i dialog med varandra (till exempel genom att sätta Magnus Björkmans och Anna Sundmans text i relation till Sara Valls och Linda Lindstrands, eller Christian Björks i relation till Nils Sylwans). Det är också ett resultat av att vi öppnar upp för fler olika typer av bidrag, som utforskande illustrationer och texter som sätter det aktuella temat i ett större sammanhang (som Malin Zimms ”science fiction”, eller Hannes Frykholms och Clara Rodriguez texter och illustrationer). Utöver temat vill vi också förse läsaren med en rad texter som förankrar i nuet. I slutet av det här numret finns bokrecensioner (Daniel Movilla Vega har läst Jennifer Macks utmärkta The Construction of Equality), genomgångar av policyer (Patrik Faming från Boverket summerar Levande städer), nyheter från forskningsvärlden (som Erik Elldérs bevakning av pågående debatter inom forskningen) och redogörelser av nya planeringsprojekt (Råängenprojektet i Lund, som har beröringspunkter med platsen och ämnet för den inledande essän av Pech och Sand).
Strukturen för tidskriften kan komma att förändras under det kommande året, eftersom vi är i färd med att ta reda på vilka typer av samtal som passar både FFS:s medlemmar och vår redaktionella strävan att vara relevant ur ett praktiskt, teoretiskt, politiskt och kritiskt perspektiv, sett till de utmaningar som planerare i Sverige möter. Med ett 70-årigt tankearv i ryggen och den stadiga grund att stå på som den här tidskriftens tidigare redaktörer försett oss med, är det vår förhoppning att PLAN under vårt redaktörskap kommer att vara det främsta forumet för diskussioner om hur samhällsplanering kan och bör se ut i Sverige under tvåtusentalet.
Helen Runting & Sara Widås
Chefredaktörer
