Stockholm är en segregerad stad. Den täta kvarterstaden innanför tullarna och det funktionalistiska förortslandskapet utanför tullarna medverkar till en uppdelad stad. Inte minst är den delade staden tydlig i 1900-talets förortsplanering utanför tullarna. Sociala hierarkier är väl avläsbara i den fysiska planeringen och modern forskning visar att Stockholm har utvecklats till en av Europas mest segregerade städer.1 I den här texten diskuterar jag några idéhistoriska perspektiv och lyfter sambanden mellan funktionalistisk stadsplanering och det som idag kallas en planerad segregation. Hur ser sambandet ut mellan den historiska stadsplaneringen och att Stockholm idag är en segregerad stad? Och vilken funktion hade och har alltjämt parkerna och skogsdungarna i Stockholms förortslandskap i detta?
Den historiska bakgrunden är välkänd: sedan 1930-talet planerades Stockholm huvudsakligen efter funktionalistiska principer. Radhus, flerbostadshus och fristående villor placerades vanligen i olika förorter, med skogar, parker eller infrastruktur som separerande element. I modern debatt är å andra sidan integration ett betydande tema. I såväl politisk debatt som vetenskapliga texter framstår det allt tydligare att segregationen är en av vår tids stora utmaningar. Därför är det rimlig att anta att integrationspolitiska åtgärder kommer att dominera i svensk inrikespolitik de närmsta decennierna. Men kombinationen av segregation, bostadsbrist och nutida ambitioner om en mer integrerad huvudstad framstår därför som en svårlöst utmaning. Inte minst med tanke på de skyhöga trösklarna till dagens bostads- och arbetsmarknad, dessutom utan betydande bostadspolitiska reformer i relation till de senaste decenniets ökade invandring.
För att belysa samband mellan funktionalistisk stadsplanering och segregationen i Stockholm är det viktigt att påminna om tankarna bakom den historiska planeringen, tankar som delvis förklarar varför radhus, flerbostadshus och fristående villor vanligen placerades i olika förorter:
“[…] önskemålet att skänka bostadsområdena en hög grad av enhetlighet är av så stor betydelse, att det motiverar en ganska långtgående social differentiering mellan olika bostadsområden. (2)”
Denna ofta citerade passage är hämtat från en avgörande text i Stockholms planeringshistoria, från Riktlinjerna för Stockholms generalplan, publicerad 1945. Texten skrevs när arkitekt Sven Markelius var nytillträdd stadsplanedirektör. Få texter ger en så bra insikt i stadsbyggnadsideologier vid 1900-talets mitt. Stadsplanerarna i Stockholm var så tongivande att de påverkade både nationell och internationell planering, med moderniseringen av centrala Stockholm och Vällingby centrum som ofta refererande exempel. Inte minst påverkade stadsbyggnadsideologierna vid 1900-talets mitt den förortsplanering som realiserades fram till postmodernismen. Det var alltså arkitekterna i stadshuset som formulerade sig så tydligt om klass och förortsplanering. Och det är deras urbana struktur vi ärvt och som är en grund för att mäta segregationen i Stockholm, idag definierad som en av Europas mest segregerade städer.
Detta faktum rimmar möjligen illa med den länge etablerade nationella självbilden, en självbild som länge ville visa motsatsen. När Sverige moderniserades var armodet, bostadsbristen och trångboddheten påtaglig. Det gamla borgerliga klassamhället skulle ersättas av ett modernt folkhem. I den nya välfärdsstaten betonandes principen om allas lika rättigheter och möjligheter, där klassutjämningen bland annat skulle ske genom en omfattande ekonomisk fördelningspolitik. Under dessa decennier hade Stockholm alltså stadsplanerare som uttryckligen eftersträvande en rumslig separering av samhällsklasser, en framplanerad segregation, vilket möjligen för en nutida läsare kan framstå som en paradox.
Begreppet segregation är emellertid komplext och kan leda till missförstånd. I vardagstal sägs ibland att en enskild förort är segregerad. Men att peka ut en enskild förort som segregerad är felaktigt, eftersom segregationen måste ses i det större stadsrummet. Boendesegregation betyder enkelt uttryckt den rumsliga separeringen av befolkningsgrupper i det större stadsrummet. Staden måste alltså betraktas som en helhet, där olika förorter eller bostadsområden jämförda tillsammans kan bilda en segregerad helhet.3
Att arkitekt Markelius eftersträvade “en ganska långtgående social differentiering mellan olika bostadsområden” kan då kanske överraska, eftersom den funktionalistiska stadsplaneringen – i en svensk kontext – länge betraktats som en förlängning av socialdemokratins klassutjämnade politik. Många av 1930-talets funktionalister gick ju hand i hand med socialdemokratin, arkitekterna som på allvar försökte planera bort sociala orättvisor. Det var ju kretsen kring Stockholmsutställningen 1930 som banade väg och som pekade med hela handen hur armodet, trångboddheten och klassamhället skulle planeras bort. Det har upprepats alltsedan 1930-talet, att det var först genom funktionalismen som det demokratiska samhället fick sitt rätta uttryck.4 Tanken bakom denna planerade segregation kan belysas på många olika sätt. Idén om socialt homogena bostadsområden var etablerad redan under 1800-talet i planeringen av trädgårdsstäderna Djursholm och Saltsjöbaden. Idén ärvdes av 1930-talets arkitekter. Och oavsett när förorterna planerades under 1900-talet är det möjligt att se ett generellt förortsmönster: radhus, flerbostadshus och fristående villor placerades vanligen i olika förorter, eller i delområden i den större förorten.
Funktionsseparering och social differentiering var nämligen samma andas barn. Precis som industrier, infrastruktur och konsumtion separerades också bostadstyper i olika förorter.5 Varför ville stadsplanerarna planera fram socialt homogena förorter? Rationaliseringsidén bakom planeringen var avgörande. Byggnadstekniskt var det mer effektivt och ekonomiskt att placera likande bostadstyper i samma förort. Men det är också möjligt att hitta andra, mer sociologiskt laddade argument. När välfärdsstaten moderniserades var kritiken mot storstadslivet påtaglig. Ur ett kritiskt synsätt gav storstadslivet en anonym tillvaro, med sämre möjligheter att skapa såväl lokal som genuin gemenskap. I förorterna skulle denna förlorade gemenskap planeras fram.
En referens fanns i bygemenskapen, som ansåg ha gått förlorad i storstaden. Inte minst var diktaturerna i mellankrigstidens Europa och konsekvenserna av kriget viktiga erfarenheter. Demokratin skulle säkras med samhällsengagerade och kritiska medborgare där teatrar, medborgarhus, biografer, bibliotek, torg och parker skulle uppmuntra till dialog och demokratisk medvetenhet.
En annan viktig utmaning var att hitta en gemensam nämnare bland de framtida förortsborna. En hel förort skulle få en ny befolkning, som kom från olika geografiska delar, från innerstaden, från andra städer eller landsorter. Frågan var hur den goda sammanhållningen och den demokratiska medborgarandan skulle planeras fram? Den minsta gemensamma nämnaren hittade i den sociala härkomsten. Stadsplanerarnas antagande var att den lokala gemenskapen skulle bli bättre om grannarna delande värderingar och tillhörde samma inkomstkategori. Detta antagande fick betydande effekter i förortsplaneringen efter andra världskriget. Med arkitekt Sune Lindström ord:
“Det är nämligen uppenbart, att i den mån det inom varje enskilt bostadsområde skall organiseras och uppbyggas en apparat för gemensamt bruk och gemensam service, så måste denna apparat färgas av den karaktär, de önskemål, de vanor och den standard, som invånarna ha. Ju mer enhetlig befolkningen är i dessa avseenden, desto bättre kan denna apparat anpassas efter behoven och desto större lära möjligheterna bli att fullt ut förverkliga den. (6)”
Tänk om stadsplanerarna tolkat den politiska folkhemsvisionen mer bokstavligt? Tänk om idéen om klassutjämning fått ett mer konkret avtryck i stadsplaneringen? Hade bostadstyperna och samhällsklasserna blandas huller om buller, med radhus, flerbostadshus och fristående villor i samma förort just intill varandra?
Tänk om Gröndal, Midsommarkransen eller Aspudden varit pedagogiska exempel, istället för radhusen på Kvarnholmen, stadsplanerna på Stockholmsutställningen 1930 eller Hammarbyhöjden? I de senare skulle alltså samhällsklasserna separeras och husen placeras i mindre grupper som överblickbara enheter, vilka vanligen omgärdades av grönska och parker för att främja den lokala gemenskapen.7
Det är alltså inte alls förvånande att Stockholm är en segregerad stad eftersom radhus, flerbostadshus och fristående villor vanligen placeras i olika förorter – med skogar, parker eller infrastruktur som separerande element. Det är emellertid förvånande att tankarna bakom detta urbana arv inte har en mer framträdande plats i nutida segregationsdebatt.
Parker och skogsområden mellan förorterna har stor betydelse i detta urbana arv. Därför är det också viktigt att påminna om tankarna bakom den historiska parkplaneringen. Holger Blom och Erik Glemme var tongivande landskapsplanerare i Stockholm. När de skrev om sina visioner skulle parkerna knappast vara barriärer. Tvärtom. Parker skulle vara offentliga gröna rum för rekreation och fritidsaktiviteter med lekplatser, musikpaviljonger, och dansbanor som skulle uppmuntra till planerade eller spontana möten. Detta för att bygga upp känslan av gemenskap och samhörighet i förorten.8 Denna vision blev redan under 1930-talet en viktig del av Sverige-bilden.
I det moderniserade landet samlades mödrar och barn runt parklekar och vattendammar under sommardagar med konstant solsken och ständig lycka, inte minst fångande på bild av arkitekturfotografen Sune Sundahl.9 Och visst är det möjligt att se på parken enligt schablonen, en plats i stadsrummet för möten mellan grupper och individer, en tanke som alltjämt förekommer i modern forskning.10 Men parker fångade på bild är en sak. De soldränkta dagarna är sällsynta, särskilt under vinter, höst och vår. Parkerna och skogsdungarna kan, trots de integrerande ambitionerna, ses som element vilka separera förorterna, som begränsar möjligheten till möten och utbyten mellan invånare i olika förorter.11 Utanför tullarna placerades alltså bostadstyperna i princip i olika förorter med ambitionen att planera fram lokal och klassbunden gemenskap.
Stadsplanering är materialiserad ideologi, en konkretisering av idéer. Stadsplanering utifrån dessa idéer är en grund för segregationen i Stockholm. Därför är det lika viktigt att påminna om stadsplanering som en synnerligen ansvarsfylld praktik. Planeringen är beständig, hur staden planerats, vart parken, bostäderna och arbetsplatserna är placerade, påverkar hela vår livsföring. Inte minst är det en ansvarsfylld praktik eftersom stadsplaneringen ärvs av nästkommande generationer, som nödvändigtvis inte delar ursprungsidéerna. Där är vi nu. Stockholm ska bli mer integrerat och ambitionerna, enligt nutida översiktsplanering, är att äldre förorter förtätas. Ofta är det parker eller skogsområden som krymper när bostäderna blir fler. Eller genom förtätning mellan förorter för att skapa tydligare samband mellan områden, detta för att också åstadkomma integration mellan invånarna. Ett annat mål, enligt nutida översiktsplanering, är att förorter med ett ensidigt bostadsbestånd ska förtätas med andra bostadskategorier.
Så varför byggs det inte villor i skogsdungarna mellan miljonprogrammets storskaliga förorter? Vem har sett förslag på studentbostäder eller hyresrätter mitt bland villorna i Nockeby ? Orsakerna till att vi idag ser så få exempel på integrerande stadsplanering är givetvis många. Hänsyn till kulturhistoriska värden innebär vanligen att nya hus måste anpassas efter befintliga hustyper och byggnadsvolymer. Att planera hyreshus i villaområden är svårt, inte minst med tanke på det nästan reflexmässiga protesterna från grannar, som lätt väcker misstanken att stockholmare i välbesuttna förorter tenderar att föredra mångfald på semestern eller betonar dess betydelse kring middagssamtalen. Men att de helst ser mångfalden på ett bekvämt avstånd och inte i sitt eget bostadsområde. Tendensen i förtätningens tidevarv är tvärtom att nya hus anpassas efter det befintliga bostadsbeståndet. I princip placeras nya radhus jämte äldre radhusområden, precis som äldre förorter med flerbostadshus i stor utsträckning förätas med moderna flerbostadshus.
Därför är det viktigt att påminna om tankarna bakom den historiska planeringen, eftersom tendensen att förtäta äldre förorter med likvärdiga bostäder kan förstärka segregationen i förortslandskap som från början planerades segregerat. Så frågan är om det är möjligt att planera bort boendesegregationen utifrån det urbana arv som den historiska planeringen lämnat? Följdfrågan är möjligen mer relevant. Tar nutida samhällsplanerare alltjämt lärdomar från Riktlinjerna för Stockholms generalplan från 1945? I nya bostadsområden ser vi en upprepning, radhus, flerbostadshus och fristående villor placerades vanligen i olika förorter.
Planeras det alltjämt efter divisen: önskemålet att skänka bostadsområdena en hög grad av enhetlighet av så stor betydelse, att det motiverar en ganska långtgående social differentiering mellan olika bostadsområden? En och annan samhällsplanerare svarar nog ja på den frågan, men inser snabbt att det idag inte är lika klädsamt att formulera sig som kollegorna verksamma under 1940-talet.
Christian Björk
1. Se bland annat Roger Andersson, ”Widening gaps: Segregation dynamics during two decades of economic and institutional change in Stockholm”, i Socio-Economic Segregation in European Capital Cities, (red. Tiit Tammaru, Szymon Marcińczak, Maarten van Ham och Sako Musterd). London: Routledge, 2015, s. 110-131.
2. Sven Markelius, Det framtida Stockholm – Riktlinjer för Stockholms generalplan. Stockholm: AB Byggmästares förl., 1945, s. 56.
3. Segregation brukar dessutom definieras på en rad olika sätt. Demografisk segregation, vilket i princip innebär en rumslig åtskillnad av olika hushållstyper, exempelvis mellan individer av olika kön och ålder, genom att olika kategoriboenden koncentreras i olika områden. Socioekonomisk segregation innebär i princip en rumslig åtskillnad mellan olika social-, inkomst-, eller yrkesgrupper, medan etnisk segregation i princip innebär en rumslig åtskillnad mellan individer som tillhör olika kulturer och folkgrupper. Segregation kan således vara både demografisk, socioekonomisk eller etnisk eller flera av dessa samtidigt. Christian Björk, Den sociala differentieringens retorik och gestaltning. Stockholm: Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet, 2016, s. 19 ff, 64 ff.
4. I funktionalismen historia, som så den ofta framställts i Sverige har begreppen ”demokrati”, redan från 1930, omgärdat såväl arkitekturens estetik som ideologi. En orsak var att funktionalisterna själva var sina historiska och ideologiska uttolkare, och att narrativet tenderade att gå i arv till andra och tredje generationens historiker. Se Björk, s. 31 ff.
5. Le Corbusier manifest Charta Aten är kanske det mest kända principprogram kring stadsplanering, som skrevs till CIAMs kongress i Aten 1933. I principprogrammet delade Le Corbusier in staden i följande huvudkategorier: boende, arbete, rekreation och transport, vilka placerades i olika zoner. Bostadshusen, höga, fristående och glest placerade i ett parklandskap, genomfartstrafiken placerades utanför respektive funktion och rekreation placerades avskilt från bostadsområden i grönområden och andra neutrala zoner. I Le Corbusier idealplan delades även invånarna in i olika kategorier, där olika bostadstyper och därmed socialgrupper separeras i åtskilda enheter. Eric Mumford, The CIAM discourse on urbanism, 1928-1960. Cambridge, Mass.: MIT Press, 2000, s. 73-91
6. Sune Lindström, Utlåtanden och memorial 1946, Bihang II, nr. 2-25, 13:1946, Stadskollegiet i Stockholm, Stockholm:1947, s. 75.
7. Se Björk, s. 140 ff.
8. Se bland annat Holger Blom, ”Gröna ytor i Stockholm”, i Byggmästaren 1946. Stockholm:1946, s. 271 ff.
9. Stina Hagelqvist diskuterar detta fenomen med ur ett delvis annat perspektiv. Hagelqvist visar att arkitektfotografiet medverkade till att sprida en idealiserad bild, och där ett snävt urval av fotografier fick nationell och internationell spridning. Hagelqvist analyserar en grupp fotografier som använts och återanvänts av Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR) och så småningom av Sveriges arkitekturmuseum. Fotografierna tillhörde bildförmedlingsverksamhet (påbörjad av SAR 1947 och överlämnad till museet 1962) vilka användes av både förbundet och museet i utställningar och publikationer, vilka också lånades ut till forskare, journalister, redaktörer och utställningsproducenter. I insamlandet och urvalet, vilket påpekas av Hagelqvist, fanns en ambition att i första hand visa arkitektur som betraktades vara bärare av kvalitet. Den strategiska användningen av bildinformation innebar i praktiken att en begränsad version av periodens byggnader inkluderades, och på sätt har byggnader eller projekt publicerats och återpublicerats i publikation efter publikation. Stina Hagelqvist, ”Arvet från SAR: Bildarkiv, bildförmedling och bildcirkulation”, Forskning i Centrum (red. Monica Sand) Stockholm:2014, s. 97–112, 308-310.
10. Arkitekt Peter Lundevall, länge verksam som stadsplanerare vid Stockholms stadsbyggnadskontor, kontextualiserar stadsbyggandet och parkplaneringen och lyfter fram parken som planerad företrädesvis som en plats för att integration. Lundevall lyfter fram såväl politiska, ideologiska och gestaltningsmässiga perspektiv och menar bland annat att ytterstadens flerfamiljsområden formades på 1930-talet i ”jämlikhetens dräkt”, att radikala arkitekter samarbetade med socialdemokratin som i det nya formspråket kunde visualisera framtidens stad utan ”avgränsande gårdsbildningar”, eller planerade ”gränser mellan människor och människor eller hus eller hus”. Se Peter Lundevall, Staden mellan rummen, Stockholms stadsbyggnad i brytningstid, Stockholm: Carlssons, 2015, s. 51.
11. En sådan tanke, att den rumsliga kontakten mellan invånare från olika förorter också visat sig vara begränsad, har diskuterats bland annat i Sören Olsson, Marianne Ohlander och Gerd Cruse Sondén. Lokala torg, liv, miljö och verksamheter på förortstorg. Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete, 2004.
