För samhällsplanerare är det nu en ypperlig tidpunkt att föra en öppen, hoppfull, kritisk och initierad diskussion om den digitala teknikens roll i att forma våra miljöer.

I juni 2020 presenterade de två statliga utredningarna Samordning för bostadsbyggande (Fi N 2017:08) och Fossilfritt Sverige (M 2016:05) förslaget Plusstad och världsutställning 2030: Nationell kraftsamling för export av innovativ stadsutveckling, vars mål är att ”katalysera städernas roll i omställningen och stärka svenskt näringslivs möjligheter till export av lösningar och kunnande.”i I förslaget presenteras tre huvudstrategier, i vilka en sammanslutning av privata och statliga aktörer ska: arrangera en världsutställning i Sverige 2030 för att ”etablera Sverige som världens första fossilfria välfärdsland”,ii implementera och marknadsföra ”en svensk modell för att uppnå klimatpositiva och hållbara städer och stadsdelar” (denna modell kallas ”plusstaden”), samt etablera en ”permanent världsutställning för attraktiva och socialt hållbara stadsmiljöer och klimatsmart teknik” i form av fyra ”plusstadsexpon” runt om i Sverige.iii Dessutom finns en rad olika ”koncept och lösningar” som ska fungera som stöd till huvudstrategierna, däribland: resurseffektivt byggande och nya byggnadsmaterial som möjliggör energiproduktion; mobilitetslösningar; prisrimliga bostäder och lokaler; cirkulär ekonomi; insektsfarmer, kretsloppslösningar och ekosystemtjänster; smarta nät och integrerade system för elektrifiering, energiförsörjning, matförsörjning samt avfall; AI, digitala plattformar och digitala tvillingar; mötesplatser, urbana laboratorier, testbäddar, inkubatorer och kontrollrum; en ”kommission för plusstad och världsutställning 2030”; nya affärsmodeller och finansieringsformer, ett konkurrensutsatt och riktat ekonomiskt investerings- och implementeringsstöd; frizoner, ”regulatoriska växthus” samt nya modeller för avtal som ska bidra till ”att undvika detaljstyrning och onödig administration”.

Initiativ som ”plusstäder”, Kalasatama (fiskehamnen) i Helsingfors, FINEST Twins smart city i Estland och alla de olika testbäddar som finns runt om i Sverige bygger på klimatsmart teknik, datainsamling, digitala plattformar samt avreglerade och zoner. Dessa initiativ har också, åtminstone delvis, samma DNA – de ingår alla i samma visionära projekt, som skulle kunna kallas ”den smarta staden”. Det här är ett projekt som kanske i första hand lyfter digital teknik som ett verktyg för att skydda och bevara naturen. När vi ställs inför obestridliga bevis på katastrofala klimatförändringar ter sig detta alternativ oerhört lockande. Det är denna länk – mellan (den materiella och digitala) tekniken och dess relation till levande organismers och systems ”mjuka” värden – som vi med intresse och nyfikenhet utforskar i PLAN:s höstnummer. Denna ledare är lite längre än vanligt, men det är en av de sista vi skriver som redaktörer för PLAN och vi kände att detta oerhört komplexa ämne förtjänar mer än bara en kort introduktion.

En arkeologi för framtiden

När vi tänker tillbaka tycks begreppet ”den smarta staden” ha introducerats i vår generations planerares (vilket i vårt fall gäller de planerare som utbildades under 2000-talet) vokabulär i och med det sydkoreanska stadsbyggnads- och utvecklingsprojektet Songdo under 2010-talet. Så sent som 2009 började det dyka upp bilder på Songdo, som då var en enorm byggarbetsplats på torrlagd våtmark.iv Det var ett omvänt Atlantis, som bokstavligt talat reste sig ur havet i stället för att sjunka. Ross Arbes på Condé Nast (som bland annat publicerar tidskriften Wired, vilket vi kommer att återkomma till) beskrev Songdo som ”en helt ny stad, vars skyskrapor hoppfullt reste sig framför oss”v i en artikel från 2014. För oss som betraktade Songdo genom denna och andra texter på internet förkroppsligade staden en stadsplaneringsvision som tidigare bara funnits i science fiction. Songdo var ett kvitto på att totalplanerade och tekniskt framstående städer, uppförda av team av utländska konsulter genom omfattande samarbete mellan det privata och det offentliga, inte var fiktion utan en faktisk möjlighet. När medieforskaren Orit Halpern såg den surrealistiska miljön i Songdo – det urbana landskapet av LED-skärmar, lägenheterna försedda med gränssnitt för fastighetsförvaltning och hälso- och sjukvård, och de stora kontrollrummen som övervakade all aktivitet – konstaterade hon att:

För att ens kunna börja reflektera kring vad det innebär att se eller tänka på en sådan plats, där varje gränssnitt bara är en kanal till pågående interaktion, måste man ta i beaktande både design-, planerings- samt estetikhistoria, och kunskaps-, kommunikations- samt vetenskapshistoria.vi

För att förstå Songdo, eller Kalasatama, eller Plusstad […] måste vi alltså betrakta dessa projekt inte som science fiction, utan snarare som utvecklingar av den samtida, datadrivna stadsplaneringen, som har en gemensam historia. Tack vare forskare som Orit Halpern, Felicity Scott, Alexander Galloway, Reinhold Martin med flera kan vi lyckligtvis spåra denna historia.vii Genom att teoretisera samtidens fascination för ”vackra data” placerar Orit Halpern Songdos framväxt i en idéhistoria som har sin början på 1940-talet, med konstnären György Kepes mediaexperiment på MIT.viii Om det kan tyckas lite för långsökt att spåra rötterna i en konstpraktik, skulle vi i stället kunna börja lite senare, med Margaret Meads, Gregory Batesons och matematikern Norbert Weiners cybernetikteori på 1950-talet, eller med Buckminster Fullers Spaceship Earth och Marshall McLuhans koncept ”den globala byn” och det banbrytande arbete som Nicholas Negropontes Architecture Machine Group gjorde på MIT under 1960-talet. Med Felicity Scott som guide skulle vi till och med kunna ta den osannolike figuren Stewart Brand som exempel, från The Whole Earth Catalogues flummiga DIY-metod på 1970-talet till hans avgjort mer affärsmässiga arbete med tidskriften Wired på 1990-talet. Var och en av dessa trådar tar oss till vitt skilda miljöer, via centrum för cybernetik i USA, Storbritannien och Stockholm (mer om det senare) och fram till dagens dataimperium i Silicon Valley. Den här arkeologiska resan visar att rådande koncept, som organisation, komplexitet, feedback, prognostisering, kommunikation och visualisering inte bara är inneboende egenskaper hos datorer, utan också tankar och idéer som fanns hos den grupp människor som för över femtio år sedan skrev koden för dagens ”urbana experiment” och för hur vi än i dag föreställer oss ”framtiden”.

Denna historia har uppmärksammats förvånansvärt lite på de svenska planeringsutbildningarna, trots att man känner väl till profiler som Kevin Lynch, Christopher Alexander och Jane Jacobs (som var gammal vän till McLuhan),ix och kanske är det först nu vi insett hur viktig denna historia är för samtida planeringspraktik.x Vid närmare eftertanke skulle denna kunskapslucka delvis kunna förklaras av en önskan om att hålla distans till de institutioner som finansierat cybernetikforskningen. Enligt Felicity Scott har cybernetikforskningen finansierats av det ”militära/industriella/filantropiska komplexet”, med stora bidrag från den amerikanska myndigheten DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency) och tankesmedjan RAND Corporation, såväl som från filantropiska aktörer som Ford Foundation och Rockefeller Foundation.xi Den smarta staden har sina rötter i Silicon Valley, men också i den samtida drönarkrigföringens smutsiga värld och koloniala projekt världen runt, en tendens som tas även upp i detta nummer, i artikeln av Ross Exo Adams.

Det finns mycket teknik som har sitt ursprung i den militära forskningen – beroende på hur gammal du är kanske du minns hur kittlande det var när du för första gången ”gick ut på internet” – och därför skulle vi kunna förklara kunskapsluckan på ett mindre konspiratoriskt sätt. I likhet med startupvärldens besatthet av evig ungdom (kanske minns du Isabelle Kirkham-Lewitt och Wade Cottons analys av användandet av begreppet ”inkubator” i PLAN #1–2 förra året) och dess fokus på ”nyskapande” som en del av en bredare berättelse om innovation och framsteg, måste även den smarta staden ge sken av att vara ständigt ny. Därför måste den också ständigt dölja sin ålder. När vi läser ett dokument som Plusstad […], med dess kontrollrum och digitala tvillingar, dess urbana laboratorier och testbäddar (de senare två fenomenen tas upp i detta nummer i en artikel av Lina Berglund-Snodgrass och Dalia Mukhtar-Landgren), möts vi av en uppsättning relativt välutvecklad teknik som har presenterats som lösningar på ”urbana” problem i över 60 år.

Den smarta staden är lång ifrån i sin linda och bör ses som en ”boomer”, eller möjligtvis (en äldre) medlem av generation X. Den måste därför betraktas som något som redan har testats, om än på andra platser och för länge sedan. Sverige har en stor kunskapsresurs i de planerare som var verksamma på 1970- och 1980-talen, och vi skulle göra klokt i att konsultera dem om vi på allvar vill förstå konsekvenserna av dagens visioner av framtiden. Det här är ett arbete som i stor utsträckning ännu är ogjort.

Shopping

De första bilderna av Songdo, från 2009 och senare från 2014, markerade en period då idén om högteknologiska ekostäder fick stort genomslag världen över. Önskan att exportera svenskt hållbart stadsbyggande som en del av denna internationella hype under första delen av 2000-talet har beskrivits av planeringsforskaren Anna Hult i doktorsavhandlingen Unpacking Swedish Sustainability: The promotion and circulation of sustainable urbanism från 2017. Hults forskning kartlägger ansatserna, som drevs på i och med den svenska paviljongen i världsutställningen Expo 2010 i Shanghai, för att lansera konceptet ”SymbioCity” på den kinesiska marknaden genom arbetet med ekostäderna Wuxi och Caofeidian. Hult följer en rad olika svenska konsultbyråer i arbetet med att planera ekostäder i Kina.

The Whole Earth Catalogue, Stewart Brands publikation för självständiga samhällen, är en sorts DIY-guide för 1970-talets hippiegeneration som ofta omnämns som en föregångare till internet. Den fungerade (på samma sätt som Amazon gör i dag) som en sorts postorderkatalog för byggande av politiskt självständiga samhällen. Det finns en slående likhet mellan detta format och policyer för smarta städer, som också främjar listliknande kataloger som utgörs av till synes vitt skilda artiklar, som med dagens språkbruk ofta beskrivs som ”verktygslådor” eller ”lösningar”. Dessa verktygslådor erbjuder en rad olika tekniska lösningar som kan väljas ut och kombineras fritt, vilket antyder en beslutsprocess som påminner om shopping, som om det handlade nya möbler eller järnvaror, men i stadsskala.

Denna attityd till planering belyser Hult i sin avhandling. Unpacking Swedish Sustainability fastslår att även om ”förhållandevis lite miljöteknik exporterades och mycket litet av stadsplanerna materialiserades i byggd miljö […] tycks huvudeffekterna […] vara en diskursiv produktion av ett specifikt motsägelsefullt ideal av kommodifierad hållbar stadsplanering” som togs upp ”i Sverige och den svenska stadsplaneringspraktiken.”xii På samma sätt som synen på den smarta staden som ”ny” berövar oss en rik idéhistoria, så innebär synen på den smarta staden som en samling lösningar att man missar det kraftfulla och effektiva system – och ideal – som dessa lösningar tillsammans utgör. Den smarta staden framträder således inte enbart som en verktygslåda, utan som ett långvarigt, systematiskt projekt som upprätthåller ett icke okontroversiellt förhållningssätt till makt, kontroll, säkerhet och det Michel Foucault kallar ”biopolitik”: hanteringen av liv på en befolkningsmässig skala.xiii

Spöken i maskineriet

Teknikens roll i att konstruera samhällen och bosättningar är en fråga som splittrar kåren, vilket artiklarna i detta nummer åskådliggör. När det kommer till ”klimatsmart teknik” är det dock inte bara de dominerande historiska beskrivningarna som tycks vara utelämnade från den politiska diskursen och det allmänna medvetandet, utan också kritikens, motståndets och aktivismens historia. Denna historia leder inte fram till den smarta staden, utan snarare i helt andra, radikalt annorlunda, riktningar. Ett exempel av en sådan avvikelse har dokumenterats av Felicity Scott, professor i arkitektur på GSAPP vid Columbia University, i boken Outlaw Territories: Environments of Insecurity/Architectures of Counterinsurgency, i vilken bland andra aktivistgruppen PowWow och deras utställning För en teknik i folkets tjänst! nämns.

Den 5–16 juni 1972 stod Stockholm värd för FN:s konferens om mänsklig miljö. Scott beskriver hur det, parallellt med den officiella konferensen, även skapades ett antal alternativa plattformar, bland andra det kontroversiella Life Forum (ett initiativ från den amerikanske motkultur-profilen Stewart Brand, i samarbete med bland andra hippiekollektivet Hog Farm) och Folkets Forum, som var en rad olika evenemang arrangerade av PowWow, varav För en teknik i folkets tjänst! var en programpunkt. Dessa parallella evenemang arrangerades ”med anledning av att FN:s agenda inte tog tillräcklig hänsyn till de ekonomiska och politiska effekterna av miljöproblemen, inklusive effekten av försvarsutgifter, krigföring samt social orättvisa och orättvis fördelning”.xiv Utställningen För en teknik i folkets tjänst! visades på Moderna Museets filial på Skeppsholmen och diskuterade ”mjukteknologi”. Målet med utställningen var att utforska alternativ teknik som bidrog till ”att arbetare fick kontroll över sitt arbete och kände att det var meningsfullt” genom kreativt arbete, låg grad av specialisering, låg energianvändning, lokalt självförsörjande, resursbevarande, miljökvalitet, återhämtning från industriell kollaps, låg risk för allvarliga teknikrelaterade katastrofer och olika aktiviteter som syftade till att omstörta det kapitalistiska systemet.xv

Utställningen, som besökarna deltog aktivt i, ska enligt uppgift ha innehållit komposteringssystem, hantverk, system för alternativ energi och energisnåla arkitekturlösningar. Enligt den brittiske arkitekten Peter Harper, en av medlemmarna i PowWow, var målet med utställningen inte att ta avstånd till teknik, utan snarare att förespråka att tekniken skulle vara ett verktyg för ”progressiv social förändring”.xvi Som Scott noterar var detta ett mål som för PowWow var nära sammankopplat med arbetares politiska självstyre och – vilket är mycket viktigt – strategier för decentralisering. Det var inte staden, utan snarare byn som sågs som den ideala platsen för en hållbar framtid. På samma sätt sågs det självorganiserade samhället, snarare än staten, som centralt för planeringen (eller frånvaro av planering) av ”mänskliga samhällen”.

Vi känner igen dessa resonemang från delar av den efterföljande tillväxtmöjliggörande Europeiska regionplaneringen, såväl som dess kommersiella uttryck i 80- och 90-talets ekobyar, i hög grad kopplade till miljöpartiets framväxt. Ida Nilssons text om det samtida intresset för landsbygdsplanering spårar delvis den traditionen, medan Jan Rydéns text om självbyggeri placerar sig mitt i den tilltro till individuellt initiativ som Scott problematiserar. Ett annat samtida exempel på detsamma, som inte inkluderats i detta nummer, är villaomvandlingskoncept, tex Kod arkitekters 500k. Man skulle kunna hävda att de drömmar som Teknik i folkets tjänst! gav uttryck för fortfarande präglar diskursen kring den smarta staden och medvetet frammanas i förslag som Plusstad […] genom löftena om att skapa ”zoner” för politiskt självstyre. Denna koppling blir särskilt tydlig när dessa zoner beskrivs med hänvisning till en utpräglad rural-agrikulturell vision, till exempel de ”regulatoriska växthus” som föreslås under rubriken ”frizoner”.xvii ”När en frizon upprättats”, står det i dokumentet, ”medverkar berörda myndigheter i plusstadsprojekten för att hitta lösningar för att anpassa och vid behov göra avsteg från tillämpningen av regelverk, om dessa hindrar projektets högt ställda hållbarhetskrav.”xviii Likt Stefan Attefall och Lennart Weiss i föregående politiska generationer väljer författarna till Plusstad […] att misstänkliggöra tillgänglig reglering hellre än att utföra det mödosamma arbetet med att lära sig och förstå. Som Scott skriver, angående ”fredlösa territorier”, vilket är ämnet för hennes bok (däribland olika hippiekollektiv, Teknik i folkets tjänst! och MIT:s Architecture Machine Group): ”Även om man ville fly undan reglering och vägrade följa lagar som uppfattades som förtryckande, om än inte direkt skadliga, så väcker dessa [platser] frågan om vilken typ av rättsligt skydd och mänskliga rättigheter man förutsatte skulle få finnas kvar.”xix Miina Pohljainen upprepar denna fråga i texten om Kalasatama (fiskehamnen) i Helsingfors. Hon frågar sig också vem det är som faktiskt beviljas självständighet i den smarta stadens frizoner, och till vilket pris.

Mjukteknologi

Resonemanget ovan har pekat på vikten av att fortsätta ställa frågor som rör rättvis fördelning av makt och rikedom (ofta formulerat i termer av data), med avseende på algoritmstyrning, förslag om att vissa platser ska undantas viss lagstiftning och synsättet på planering som en fråga om införskaffande av färdiga lösningar. Som Jennifer Jacksons tänkvärda reflektion om digitaliseringens fysiska natur påminner oss, så finns det inte mycket att vinna på att helt avfärda algoritmisk teknik. Det skulle, enligt Jackson, vara att ignorera det omsorgsfulla arbete som utförts av dem som konstruerat dessa verktyg, såväl som de ”många möjliga utsikter” som verktygen skulle kunna användas till att synliggöra. Till detta nummer har PLAN bjudit in arkitekten och vertygskontruktören Henrik Malm och hans medförfattare att berätta om sitt arbete. Deras vädjan om demokratisering av data för oss tillbaka till valet av titel för detta nummer och är också en röd tråd som löper genom samtliga artiklar.

Med titeln mjukteknologi vill vi belysa de tvetydigheter och skiftande historier som ligger till grund för utvecklingen av olika praktiker och projekt som strävar efter att tekniken ska stå i ”livets” tjänst. Den smarta staden är sannerligen inte det enda medel som står till buds för att skörda frukterna av ”vackra data” – genom beräkning, eller genom att försöka uppfylla drömmen om att konstruera samhällen som inte skadar den naturliga miljön. Syftet med detta nummer är att bidra till att skapa en plats där framtidsutsikterna inte redan är fastställda.

Helen Runting med Sara Widås

Delar översatta av Anna-Stina Johnson

Noter

i. Samordning för bostadsbyggande och Fossilfritt Sverige, Plusstad och världsutställning 2030: Nationell kraftsam-ling för export av innovativ stadsutveckling (Juni 2020), 4.

ii. Detta är inte tänkt att bli ”en officiell världsutställning” som arrangeras med stöd från Bureau International des Exposition, utan snarare ”en utställning för världen”.

iii. Samordning för bostadsbyggande och Fossilfritt Sverige, Plusstad och världsutställning 2030.

iv. Dave McNeill, ”New Songdo City: Atlantis of the Far East,” Independent (den 22 juni, 2009), https://www.independent.co.uk/news/world/asia/new-songdo-city-atlantis-of-the-far-east-1712252.html.

v. Ross Arnes ioch Charles Bethea, ”Songdo, South Korea: City of the Future? The thrills and disappointments of Asia’s half-finished ‘high-tech utopia’” (den 27 september, 2014).

vi. Orit Halpern, Beautiful Data: A History of Vision and Reason since 1945 (Durham and

London: Duke University Press, 2014), 7.

vii. Se: Orit Halpern, Beautiful Data: A History of Vision and Reason since 1945 (Durham and London: Duke University Press, 2014); Felicity Scott, Outlaw Territories: Environments of Insecurity/Architectures of Counterinsurgency (New York: Zone Books, 2016); Alexander Galloway, Protocol: How Control Exists after Decentralization (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2004). Reinhold Martin, The Organizational Complex: Architecture, Media, and Corporate Space (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2003).

viii.Halpern, Beautiful Data, 7.

ix. Vänskapen mellan Jacobs och McLuhan var ämnet för en keynoteföreläsning av Joan Ocman, på den 16:e årliga internationella konferensen som hölls av Architectural Humanities Research Association i Dundee, Skottland, den 20 november, 2019.

x. Vi ser Pablo Mirandas postdocprojekt ”Innebörd utan mening: digital arkitektonisk grammatik runt 1970” vid KTH som ett viktigt bidrag till att fylla denna kunskapslucka. Se “Aktuell Forskning” i detta nummer.

xi. Scott, Outlaw Territories, 42.

xii. Anna Hult, Unpacking Swedish Sustainability: The promotion and circulation of sustainable urbanism. Diss., KTH (Stockholm: KTH, 2017). http://kth.diva-portal.org/smash/get/diva2:1067111/FULLTEXT02.pdf.

xiii.Michel Foucault, The Birth of Biopolitics lectures at the Collège de France, 1978-1979 (New York: Picador, 2010).

xiv.Scott, Outlaw Territories, 117.

xv. Från Moderna Museets arkiv, i engelsk översättning i Scott, Outlaw Territories, 210, översatt tillbaka till svenska här.

xvi.Scott, Outlaw Territories.

xvii.Samordning för bostadsbyggande och Fossilfritt Sverige, Plusstad och världsutställning 2030: Nationell kraftsam-ling för export av innovativ stadsutveckling (Juni 2020).

xviii. Scott, Outlaw Territories.

xix. Ibid., 109.