Samhällsplanering står inför betydande utmaningar, där bostadssegregation och klimatkris tillhör några av de mest centrala. Många pekar på vikten av att möta dessa komplexa frågor både strukturellt och med lokal utveckling där invånares delaktighet blir en central aspekt. Som en del i att hitta nya metoder för platsförståelse, dialog och gestaltning har intresset för att involvera konstnärer i planeringsprocesser ökat de senaste åren. Snarare än att planera för kultur handlar detta intresse om att planera med konst och kultur (1). Dessa processer tar sig många olika former och uttryck, som tillfälliga nedslag, långtidsverkande konstnärligt engagemang i pågående byråkratiska processer eller platsspecifika gestaltningar.
Konstnärers engagemang i samhällsutveckling har en lång historia. Från ett konsthistoriskt perspektiv har det under ett halvt sekel funnits starka konstnärliga rörelser med staden och samhället som spelplats och material. Även här finns en mängd olika exempel som socialt engagerade praktiker, storskaliga gestaltningar, utopiska visioner och byråkratiska konstruktioner.
Konst i samhällsutveckling initieras med andra ord både av konstnärer och/eller som beställningar från offentliga (2) och privata institutioner. Detta är alltså ett brett fält, och kan inte beskrivas som en specifik sorts konstnärlig praktik.
Vi, gästredaktörerna för detta temanummer, har flera års erfarenhet av att arbeta i, samt forska kring, stadsutvecklingsprocesser som inkluderar konstnärlig medverkan. Vi ser att det finns mycket att beforska i detta fält. Det här numret av PLAN kommer ur en vilja av att sätta igång ett samtal som vi själva ser behov av.
Konst riskerar bitvis få för höga förhoppningar projicerade på sig som samhällets demokratiförändrare. Från offentligt håll motiveras delvis konstnärers inblandning i planeringsprocesser, gärna i kombination med invånarsamverkan, med att det bidrar till ökad demokratisering, minskad segregation, stärkt tillit och ökat engagemang hos boende. Dessa stora frågor är knappast något som konsten kan lösa utan handlar om strukturella och fördelningspolitiska frågor. Andra gånger kan konstnärlig inblandning syfta till marknadsföring och jippon. Konstnärerna riskerar i dessa fall bli kreativa lekledare som bjuds in för att skapa roliga event.
Vårt eget intresse för konst i planering har sprungit ur en vilja av att skapa andra arbets- och förhållningssätt i planeringsprocesser och i byråkratiska system. Eller faktiskt i hela samhället. I ett samhälle styrt av det mätbara och målstyrda ser vi ett stort behov av utrymme för andra värden och begär. Att det finns tid för att stanna upp i frågor som är komplexa, eller skavande, utan att gå direkt in på lösningar. I det här numret har vi därför intresserat oss för konstnärliga arbeten som försöker bidra till detta genom att skapa handlingsutrymme och plats för djupare reflektion, kritik och prövande anslag. Vi ser inte att det är enbart konstens ansvar att skapa detta utrymme utan att det är något som hela planeringsfältet skulle behöva mer plats för. Dessa praktiker är dock några som vi ser som intressanta och lärorika.
De personer som bjudits in till att skriva i detta nummer har alla en reflekterande praktik som verkar i gränslandet mellan konst och planering. Gemensamt för dem är att de utgår från en maktanalys av plats och sammanhang och att de har ett intresse för görandet av våra gemensamma rum.
Samtalen med skribenterna i detta nummer började redan för ett år sedan när vi fick ett stipendium från Riksbyggen (3) för att undersöka konstnärers roll i planering. Formen för våra samtal har varit en brevväxling som tog sin avstamp i konst och samhällsplanering, men som sedan relaterat detta till bredare teman som lyssnande, icke-vetande, omsorg och begär.
Några av texterna publicerade här är brev tagna ur brevväxlingen, andra har skrivits om till essäer och reflektioner. Vissa texter beskriver konkreta verk, andra gör kritiska läsningar av samtida samhällstillstånd. Vi har också intervjuer med personer som arbetar inom den befintliga planeringspraktiker för att synliggöra hur inte bara konsten arbetar med dessa teman.
Den här publikationen är del i ett pågående arbete. Med avstamp i konsten vill vi bjuda in er läsare till ett polyfont samtal som väver samman funderingar och väcker frågor. Vad gör konsten med planeringen? Och vad gör planeringen med konsten? Hur tar vi hand om våra gemensamma rum? Hur skapas utrymme för omhändertagande och lyssnande i planeringsprocesser? Vilka andra företeelser kan framträda när tid ges för reflektion, icke-vetande och prövande anslag? ◣◣
Sofia Wiberg & Joanna Zawieja
Sofia Wiberg är forskare och lärare på skolan för arkitektur och samhällsbyggnad på Kungliga Tekniska Högskolan. Hon disputerade 2018 med avhandlingen Lyssnandets praktik – medborgardialog, icke-vetande och förskjutningar. Hon är i sin forskning intresserad av deltagande praktiker, kunskap som är kroppslig, situerad och erfarenhetsbaserad, samt gränserna för vetandet.
Joanna Zawieja arbetar som arkitekt och curator i gränslandet mellan konst, arkitektur och stadsbyggnad. Sedan 2014 ansvarar Zawieja för området stadsutveckling på Statens Konstråd. Hon är också verksam som arkitekturkritiker och föreläsare.
Noter
1. Metzger, Jonathan (2016) Ballonger och ansiktsmålningar för den kreativa klassen. När innovativa planeringsmetoder blir avpolitiserande avledningsmanövrer. I Tesfahuney, Mekonnen, Ek, Richard (red) Den postpolitiska staden. Borås, Recito Förlag.
2. I ett internationellt perspektiv finns det i Sverige, och Norden, en stor mångfald offentliga institutioner på statlig, regional och kommunal nivå som utvecklar och producerar offentlig konst. Också många lokala konstinstitutioner fyller en viktig roll i detta fält.
3. Temadelen av detta nummer är möjliggjort av forskningsstödet från Riksbyggens Jubileumsfonds Den goda staden
