Att lyssna på konsten
Samhällsplaneringen förser konsten med platser, problem, publiker och demokratisk legitimitet. Det gör samhällsplaneringen högintressant för såväl konstnärer som konstfinansiärer. Som planerare och chefredaktörer för PLAN betraktar vi detta intresse med nyfikenhet, försiktig optimism och viss tvekan.
Under större delen av 1900-talet har det pågått ett samtal och en omgående granskning av relationen mellan konst och planering. För att föra en diskussion om ”vad vi har åstadkommit tillsammans” de senaste tio åren – en samtid präglad av täta förbindelser och stora investeringar – måste samhällsplanerare och konstnärer hitta ett gemensamt språk, ett sätt att tala med varandra som är reflekterande, kritiskt, lyhört och precist.
Den 20 oktober i år presenterade Formas, statens forskningsråd för hållbar utveckling, de tio projekt som genom utlysningen ”Gestaltad livsmiljö – arkitektur, form, design, konst och kulturarv i offentlig miljö” får dela på sammanlagt 40 miljoner kronor. Satsningen är resultatet av ett samarbete mellan Statens konstråd, Formas, Boverket, Riksantikvarieämbetet och ArkDes, och syftet är att undersöka vilken roll konstnärer och konstnärliga perspektiv har i relation till forskning om stads- och samhällsplaneringsprocesser. De senaste tio åren har man från statligt håll gjort en rad olika satsningar för att göra konst till en central del av inte bara hållbar samhällsutveckling, utan även av samhällsplanering som praktik, process och kunskapsområde. Gestaltad livsmiljö är den senaste satsningen, med föregångare som Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer (2011–2015) och Konst händer (2016–2018).
I och med dessa satsningar positioneras konsten inte enbart som en praktik som syftar till att förstå och gestalta hur människor bebor, utformar och förvaltar den byggda miljön, utan även som ett sätt att aktivt ingripa i dessa processer. De konstnärliga engagemangen sker allt oftare i större skala. Som ett exempel, i det nya det nya politikområdet Gestaltad livsmiljö föreskrivs det att staten ska agera förebildligt, med resultatet att allt fler statliga fastighetsbolag nu arbetar strategiskt med konst i tidiga skeden. Exempel på detta är att
Akademiska hus engagerar konstnärer vid framtagandet av campusplaner och att Trafikverket vid planering av nya stationsmiljöer. Konstnärliga interventioner sker också i befintliga miljöer. Konst händer, till exempel, finansierade projekt i publika rum i miljonprogramsområden med lågt valdeltagande. Statens konstråds uppdrag var dels att genomföra konstnärlig gestaltning och utveckla de befintliga värdena i boendemiljöerna, dels att ta tillvara på lokala initiativ för att skapa delaktighet.
För staten verkar konsten alltså inte bara vara något som ”utsmyckar” eller ”berikar” den byggda miljön, utan också ett verktyg för att påverka de boendes upplevelser, åsikter och visioner om samhället i stort och om varandra. Som forskaren och konstnären Monica Sand, som tillsammans med Christina Pech skrev den inledande artikeln i vårt första nummer som chefredaktörer för PLAN (1), skriver i forskningsrapporten Tro, hopp och konst – Konst som politiskt verktyg, innebär beslutet att inrikta sig på områden med lågt valdeltagande ”en förskjutning från platsernas arkitektoniska värden mot invånarnas samhällsengagemang”, som gör att fokus hamnar på ”hur [invånarna] ska kunna förändras i mötet med konst och konstnärliga processer genom att engageras, involveras och aktiveras”. (2) När konstnärer får i uppdrag av staten att göra interventioner i vissa områden för att förändra invånarna genom att förändra deras upplevelse av miljöer så rör det sig om biopolitik eller även ”noopolitik” (en politik som handlar om minnet, tankar och subjektiva upplevelser) (3). När förändringarna syftar till att gynna socioekonomiskt utsatta grupper skulle vi kunna kalla det också för fördelningspolitik. Här möter vi gränsen mot samhällsplanering.
Konstens intåg i beslutsfattandets värld – det vill säga i samhällsplaneringen – är något som både bör granskas med kritisk blick. Det väcker djupt politiska frågor: Vad kan vi som medborgare förvänta oss av den byggda miljön och de demokratiska processer som styr hur den byggda miljön ska förvaltas och utvecklas? Vad kan vi vänta oss av konsten? Vad kan konsten vänta sig av oss? Det väcker också komplexa frågor angående hur vi planerar och vad som utmärker de kunskapstraditioner vi fostras i som planerare:
Hur kan konstens destabiliserande kraft användas för att synliggöra politiska anspråk på platser? När börjar konsten i stället befästa rådande maktförhållanden? Hur ska vi tolka kritiken som många konstnärer riktar mot planering som koncept? Hur kan vi föra en dialog i vilken vår kunskap och vårt arbete förstås som historiskt och etiskt grundat i sina egna former av ”omsorg”? Hur kan vi blanda det rationella, det kvantitativa och det experimentella på ett sätt som kompletterar de epistemologier som ligger till grund för konstnärliga praktiker?
Det för oss till ämnet för detta specialnummer av PLAN, som arkitekten Joanna Zawieja och forskaren Sofia Wiberg är gästredaktörer för. Joanna arbetar som ansvarig för stadsutveckling på Statens konstråd och Sofia är postdok på Avdelningen för Urbana och regionala studier på KTH, men i arbetet med här numret agerar de i egenskap av oberoende forskare. I numrets sju artiklar och tre intervjuer presenteras resultatet av ett projekt finansierat av Riksbyggens fond Den Goda Staden, som belyser verksamheter som på olika sätt berör lyssnande, omsorg och underhåll i skärningspunkten mellan konst och stadsplanering. Vi är mycket glada över att ställa PLAN till deras förfogande och på så vis ge plats åt en rad olika aktörer utanför vår kår och tar del av deras erfarenheter av att arbeta i gränslandet mellan konstnärlig praktik, stadsutveckling och stadsförvaltning.
Vi är idel öra.
Helen Runting med Sara Widås.
1. Se Christina Pech och Monica Sand, ”Vetenskapens moderna landskap”, PLAN nr 2–3 (2018), 9–22.
2. Monica Sand, Tro, hopp och konst – Konst som politiskt verktyg (Stockholm: ArkDes, 2019), 17, 21.
3. Se till exempel Sven-Olof Wallenstein, ”Noopolitics, Life and Architecture”, Cognitive Architecture. From Biopolitics to Noopolitics. Architecture & Mind in the Age of Communication and Information (Rotterdam, 010 Publishers, 2010), 46–60.
