Staten måste agera unisont för att vi ska nå ända fram
Den 1 januari 2018 tillsatte regeringen ett klimatpolitiskt råd i Sverige. Rådets uppgift är att utvärdera huruvida regeringens samlade politik är förenlig med de svenska klimatmålen. Det finns flera klimatpolitiska råd i Europa, men det svenska är unikt. Vanligtvis domineras nämligen expertkompetensen i råden av tekniker och ekonomer, men i Sverige har olika samhällsvetenskapliga perspektiv fått ta större plats. PLANs redaktion ringde upp Katarina Eckerberg, en av de åtta ledamöterna i Sveriges klimatpolitiska råd, för att fråga om möjligheter, utmaningar och ansvar när samhället nu ska styra utvecklingen mot koldioxidneutralitet. Katarina Eckerberg är till vardags professor i statsvetenskap vid Umeå Universitet.
Katarina Eckerberg.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Vad är värdet i att ha ett klimatpolitiskt mål med en deadline?
Att arbeta med målstyrning på det här viset är ganska vanligt, både på internationell och nationell nivå. En gemensam målbild får olika aktörer att verka i samma riktning. Det ger något konkret att mäta och utvärdera mot, prata om och utbyta erfarenheter kring. Men det finns också svårigheter med målstyrning. En av de största utmaningarna är att det uppstår målkonflikter mellan olika samhällsmål som är styrande på olika sätt och som måste vägas mot varandra. Vissa målkonflikter är lätta att förutse, exempelvis att ökade bensinpriser ger konsekvenser för välfärden på landsbygden och kan öka klyftorna i samhället. I andra fall är det svårare att förutspå direkta samband mellan orsak och verkan.
En annan svårighet är mätbarheten. När det gäller klimatet ligger den nationella statistiken hela tiden två år efter vilket gör att det blir svårt att direkt följa upp konsekvenser av olika insatser och justera styrmedel efter behov. En ytterligare svårighet är ansvarsfrågan. Målstyrning innebär att alla ska verka för målet, men i praktiken kan det leda till att ingen känner sig ytterst ansvarig. Staten beslutar exempelvis om budget, lagar och regler men även kommuner, landsting och privata aktörer måste verka i samma riktning i hela sina verksamheter.
Kommer vi att nå noll nettoutsläpp till 2045?
Som det ser ut idag är takten på utsläppsminskningen långt ifrån tillräcklig. Det krävs en minskning med 6-10 % per år om vi ska nå målet. 2019 minskade utsläppen av växthusgaser med 2,4 %. Vi vet ännu inte hur siffrorna för 2020 kommer se ut, men globalt tycks utsläppen ha minskat med 7 % förra året. Vi ska alltså ha en coronakris varje år om vi ska lyckas.
Däremot är det positivt att det delmål för utsläppsminskning i den icke-handlande sektorn som sattes till 2020 har uppnåtts. Det hade vi nått även om vi inte hade haft en pandemi, mycket tack vare förnybar energi.
Rådet har skrivit att regeringens ledarskap och styrning måste stärkas för att driva klimatomställningen med tillräcklig kraft och hastighet. Vilket ansvar har staten för att målet ska nås?
Staten har ett väldigt stort ansvar. Särskilt regeringen och finansdepartementet är centrala beslutsorgan som styr var pengarna hamnar. De ska, med experthjälp från andra departement och myndigheter, följa utvecklingen och sätta in styrmedel där de behövs.
Framför allt handlar det dock om samordning eftersom klimatfrågan spänner över alla sektorer och alla departement. Det är svårt att komma på ett enda politikområde som inte på något sätt berör eller berörs av klimatfrågan. Särskilt viktiga områden är industri, areella näringar, energi och samhällsplanering. Staten, med både departement och myndigheter, måste alltså agera unisont för att vi ska nå ända fram.
På Klimatpolitiska rådets förslag har det nu tillsatts en samordningsgrupp, Klimatkollegiet, där ministrar träffas för att diskutera klimatåtgärder. Hittills har de mötts två gånger och på det senaste mötet diskuterades faktiskt just stadsutveckling och elektrifiering. Syftet med Klimatkollegiet är att se till att klimathandlingsplanen blir verklighet.
Vilka medel har staten för att kunna styra kommuner och regioner i rätt riktning?
Det finns flera olika verktyg för att påskynda prioriterade aktiviteter. Budgetmedel är väldigt viktiga, men även lagar och regler, information och kommunikation gör skillnad. När det gäller ekonomiska styrmedel som används för att undanröja hinder för klimatåtgärder, brukar vi tala om positiva och negativa sådana. De negativa styrmedlen är skatter och avgifter. Vi var exempelvis tidiga inom OECD med att införa koldioxidskatt, vilket visade sig vara mycket effektivt. De positiva styrmedlen handlar främst om bidrag som stärker kommunernas innovationskapacitet och undanröjer ekonomiska och administrativa hinder. Exempel på sådana som är direkt riktade mot det lokala klimatarbetet är Klimatklivet, Stadsmiljöavtalen och Klimatkommunerna.
Med det sagt ligger planeringsfrågorna i slutändan på kommunernas bord. Samhällsplanering, hur man utformar bebyggelse, arbetsplatser och transporter, är A och O för att nå klimatmålet. Staten har sina styrmedel men det gäller för alla kommuner att vara på tå och inte arbeta med föråldrade framtidsscenarier. Väldig många åtgärder för klimatet lönar sig även ekonomiskt, kanske inte omedelbart men på längre sikt hämtar man in pengarna och mer därtill.
Kunskapsnivån ökar, det märks. För fem år sedan var det mycket bråk om vad man fick och inte fick göra, exempelvis för att ställa klimat- och miljökrav i upphandling. Nu tror jag att det har blivit bättre. Det finns många bra nätverk där de kommuner som knäckt koden hjälper andra.
Har alla kommuner, oavsett storlek, samma möjligheter att nå målet?
Ja, jag tycker att man har det. Det kan ofta vara lättare för de – i invånarantal räknat – större kommunerna att söka bidrag eftersom det vanligtvis finns krav på samfinansiering. Men så är det också dessa kommuner som släpper ut och konsumerar mest. Trafiken är en av de stora bovarna. I landsbygdskommunerna är utsläppen mindre, såtillvida att man inte har någon stor industri. Dessutom, ju mer natur man har inom kommunen desto större upptag av koldioxid har man.
Vilka är de största hoten mot omställningen?
Det största hotet är alla de företag och industrier som fortfarande inte har hoppat på det här tåget, som utövar lobbying och försvårar och marknadsför så att vi inte ställer om. Det är alltid mycket lättare att fortsätta bete sig som man alltid gjort. Här finns enorma ekonomiska krafter som redan lyckats urvattna en hel del åtgärder. Även konsumenternas önskemål är en stark drivkraft. Jag tror att rätt få förstår att det krävs att vi reducerar utsläppen med tre gånger så mycket varje år. Det går alltför sakta. Många, dock inte alla, har alltmer pengar att röra sig med, och reser mer. 85 % av befolkningen säger att de kommer återgå till sina gamla resvanor efter covidpandemin. Det påverkar inte möjligheten att uppnå vårt nationella klimatmål, eftersom utrikes flyg och konsumtion inte finns med, men det påverkar globalt. //
Sveriges klimatpolitiska ramverk
Enligt regeringen är det klimatpolitiska ramverket den viktigaste klimatreformen i svensk historia. Ramverket består av tre delar:
Klimatlagen som antogs 1 januari 2018 lagfäster att regeringens klimatpolitik ska utgå ifrån klimatmålen. Regeringen ska enligt lagen presentera en årlig klimatredovisning i budgetpropositionen och vart fjärde år ta fram en klimatpolitisk handlingsplan.
Klimatmålen som bland annat innebär koldioxidneutralitet till 2045 för att därefter uppnå negativa utsläpp. De kvarvarande utsläppen från verksamheter inom svenskt territorium ska vara minst 85 % lägre än utsläppen år 1990. Det finns även etappmål som ska nås 2030 och 2040.
Klimatpolitiska rådet vars uppgift är att bistå regeringen med en oberoende utvärdering av hur den samlade politik som regeringen lägger fram är förenlig med klimatmålen.
Tre punkter ur Klimatpolitiska rådets rapport 2021
Utsläppen av växthusgaser minskade något mer 2019 än åren dessförinnan, men fortfarande långt ifrån i den takt som krävs för att nå noll nettoutsläpp 2045. Den beslutade politiken är inte tillräcklig för att nå klimatmålen.
De tillfälliga utsläppsminskningar som skett under den pågående pandemin har endast marginell effekt på den globala uppvärmningen, och på Sveriges förutsättningar att nå klimatmålen.
Regeringen har under krisen hållit fast vid inriktningen i klimathandlingsplanen men har ännu inte tillräckligt nyttjat det möjlighetsfönster som coronakrisen innebär genom att låta kris- och återhämtningsinsatserna bli en tydlig förstärkning av den samlade politiken för klimatomställningen.
