Kommunerna behöver ta ett helhetsgrepp och se utöver sitt eget ansvarsområde. Docent Jamil Khan skriver om de olika former av orättvisor som klimatförändringarna och klimatomställningen innebär, och framhåller vikten av att integrera sociala hänsyn och rättviseaspekter i klimatomställningen, något som görs i för liten utsträckning idag.
Jamil Khan
Klimatomställningen är en gigantisk utmaning som kommer att påverka hela samhället och alla aspekter av våra liv. Länge behandlades klimatfrågan som en snäv miljöfråga där möjligheten att få fram tekniska lösningar stod i fokus. Det bredare samhällsperspektivet har dock blivit alltmer framträdande, inte minst rättviseaspekter, vilket både EU:s nya gröna giv och rörelser som Extinction rebellion och Fridays for future är tecken på. Coronapandemin har visat att kriser inte påverkar alla lika utan snarare speglar existerande skillnader i samhället där utsatta grupper riskerar att drabbas hårdare. Ju mer ojämlikt ett samhälle är desto mer påtagliga blir dessa effekter. Även på lokal nivå och i kommunernas planering är frågan om en rättvis omställning central.
Idag vet vi att klimatfrågan innebär en trippel form av orättvisa. Dels drabbas personer med låg inkomst och låg utbildningsnivå hårdare än högutbildade och höginkomsttagare, samtidigt som de har mindre resurser att hantera dessa problem. Det här mönstret gäller både inom länder, som vid översvämningarna i New Orleans 2005, och mellan länder i den meningen att fattiga länder på södra halvklotet påverkas mest av till exempel extremväder och havsnivåhöjningar. Denna orättvisa förstärks av att rika grupper och länder bidrar mest till klimatförändringar i form av utsläpp av växthusgaser. Förutom dessa två orättvisor, finns en tredje som tydliggörs när fler och fler åtgärder för minskade utsläpp av växthusgaser formuleras och sätts i bruk. Den tredje orättvisan ligger i att utsatta grupper riskerar att drabbas mer av de åtgärder och styrmedel som används för att minska utsläppen av växthusgaser, eller att de inte får del av de satsningar som görs på sådana alternativ. Skatter och andra ekonomiska styrmedel leder till ökade kostnader för till exempel bilåkning, vilket kan leda till problem för människor som är beroende av bilen i sin vardag men som inte har råd att byta till en mer miljövänlig men dyrare teknik. Här finns en särskild problematik för landsbygden eftersom det här ofta saknas alternativ till bilen. Även utbyggnaden av höghastighetståg och subventioner, som exempelvis elbilar och elcyklar, kan ha regressiva fördelningseffekter eftersom redan gynnade grupper tenderar att använda ny teknik i högre utsträckning. De tre typerna av orättvisa gör att det är absolut centralt att integrera sociala hänsyn och rättviseaspekter i klimatomställningen. Detta görs tyvärr inte tillräckligt i kommunernas planering idag eftersom miljöfrågor och sociala frågor tenderar att hanteras separat. Tre saker behöver förändras för att förbättra situationen.
”… klimatfrågan innebär en trippel form av orättvisa.”
För det första behövs organisatoriska förändringar så att förvaltningar jobbar mer integrerat med sociala och miljömässiga hållbarhetsfrågor. Idag sker planeringen ofta i silos och framför allt miljö- och socialförvaltningar har begränsade kontakter. Det gäller att hitta arenor för samverkan som är långvariga och robusta och här är det nödvändigt att kommunledningen tar initiativet. En möjlighet är att inrätta en strategisk hållbarhetsenhet med ansvar att samordna och driva på arbetet. Det är dock viktigt att denna enhet får ett ordentligt mandat och tillräckligt med tid och resurser att åstadkomma förändring. Stadsbyggnadsförvaltningen är en annan aktör som kan ta rollen som samordnare då de redan har helhetsansvaret för översiktsplaneringen och ofta fungerar som ett nav mellan olika förvaltningar. Det går att lära mycket från specifika projekt, till exempel från områdesutveckling i stadsdelar där man ofta har ett utvecklat samarbete mellan förvaltningar och med omgivande lokala aktörer. Utmaningen är att omvandla dessa lärdomar till kommunens gängse planering och verksamhet.
För det andra behöver insamlingen av data utvecklas så att vi kan koppla samman miljömässiga och sociala faktorer. Idag mäter vi utsläpp av växthusgaser och andra miljöeffekter generellt i kommunen. Vi behöver även mäta vem som står för utsläppen och vem som påverkas av olika åtgärder och effekter. I Malmö mäter man till exempel fördelningen av olika färdmedel lokalt inom stadsdelar med olika socioekonomiska förhållanden vilket ökar möjligheterna att sätta in rätt åtgärder för att uppnå de lokala transportmålen. Andra exempel är att mäta tillgång till grönytor för olika grupper och områden, tillgänglighet till viktiga samhällsfunktioner såsom arbetsplatser, utbildning, vård, kultur och handel, eller exponering för negativa effekter såsom buller och lokala föroreningar. Syftet med detta är att se till att alla invånare oavsett socioekonomi har tillgång till likvärdig service och skyddas från negativa effekter. Social konsekvensbeskrivning är ett relativt nytt verktyg som kompletterar miljökonsekvensbeskrivningar och som kan vara värdefullt när ny infrastruktur eller stadsbyggnadsprojekt planeras. Ett exempel är Spårväg Syd som syftar till att knyta samman orter i södra Stockholmsområdet. Som en del av planeringen genomfördes en social konsekvensbeskrivning för att studera de sociala effekterna av bygget såsom påverkan på sammanhållning, hälsa, trygghet, jämlikhet och jämställdhet. Det saknas dock fortfarande mer övergripande analys av sociala effekter av infrastruktur- och bebyggelseplaneringen i stort.
För det tredje behöver ekosociala åtgärder inom olika planeringsområden tas fram, som hanterar social och ekologisk hållbarhet integrerat. Dels handlar det om att tydliggöra målkonflikterna så att inte redan utsatta grupper drabbas ytterligare av de åtgärder som genomförs för att minska klimatpåverkan. Men det kan också innebära att hitta lösningar som syftar till att uppnå både miljömål och sociala mål, där dessa kan förstärka varandra. Ett exempel är områdesplanering där man arbetar både för en mix av funktioner (jobb, service, boende) som leder till ett minskat resebehov och därmed minskade växthusgasutsläpp, och en mix av upplåtelseformer (villor, bostadsrätter, hyresrätter) som motverkar segregation och ökar social interaktion mellan olika grupper i samhället. Ett annat exempel är grönplanering som har en uttalad ambition att göra grönområden tillgängliga för alla grupper och områden i staden. Här är Göteborgs grönplan en föregångare då de har både sociala och ekologiska mål tydligt formulerade och dessa mål har samma vikt. Ett tredje exempel är transportplanering som förenar mål om att knyta samman staden, minska bilismen och säkerställa alla gruppers tillgänglighet. För landsbygdens del handlar det även om att minska negativa effekter av ökade kostnader för bilen samtidigt som det ska vara möjligt för människor utan tillgång till bil att bo kvar. Kollektivtrafiken är central i denna strategi, både i städer och landsbygder.
Både klimatet och sociala utmaningar är högt prioriterade frågor i kommunernas planering idag, och det görs redan många bra insatser. För att klara av att genomföra en omställning av samhället som är rättvis och bidrar till att minska snarare än öka de sociala klyftorna krävs att kommunerna tar ett helhetsgrepp på frågan. Detta gäller både den kommunala ledningen och enskilda tjänstepersoner och politiker. Nyckeln är att se bortom sitt eget ansvarsområde och fundera över hur detta påverkar andra områden, och utifrån det finna nya former för samverkan. //
Jamil Khan
Jamil Khan är docent i miljö- och energisystem vid Lunds universitet och forskar bland annat om rättvis omställning, klimatarbete i städer och hållbara transportsystem.
