Jordbruksmarken är en ändlig resurs som kan bli allt mer värdefull i framtiden. När städer växer uppstår ofta en intressekonflikt då bostadsbyggande och utveckling av infrastruktur ställs mot bevarandet av bördig mark. Plan har pratat med Lisa Reiter, utredare på Jordbruksverket.

Text: Karin Svensson

Ett förändrat världsläge, med konflikter och klimatförändringar, gör att den globala tillgången till jordbruksmark minskar. Torka har på flera håll gett sämre skördar medan ökenspridning och havsnivåhöjningar leder till att mark i flera länder helt försvinner. Samtidigt har restriktioner i världshandeln försvårat import och export av jordbruksvaror. Världsbanken talar just nu om en matkris med höjda priser på bland annat vete, majs och ris. Situationen i världen har kastat nytt ljus över den svenska jordbruksmarken som sedan lång tid tillbaka krymper i storlek.

I Sverige importerar vi idag mer livsmedel än vi exporterar och andelen jordbruksmark per capita är historiskt låg. Kommer vi att behöva tänka annorlunda kring vår markanvändning i framtiden? Lisa Reiter arbetar som utredare på Jordbruksverket och är glad att se ett ökat intresse för frågor kring mat- produktion. Hon menar att jordbruksmarken i större utsträckning behöver ses som en långsiktig resurs som ska förvaltas för kommande generationer.

– Vi märker redan idag hur klimatförändringarna gör det svårt att producera mat i vissa delar av världen. Det gör att den svenska jordbruksmarken blir allt viktigare ur både ett nationellt och ett globalt perspektiv. Med ett varmare klimat kan vi i Sverige få längre växtperioder vilket innebär en möjlighet att odla nya typer av grödor, exempelvis majs som idag inte hinner mogna överallt i landet. Visserligen bär klimatförändringarna med sig exempelvis skadegörare, sjukdomar och ogräs även hit. Samt ett förändrat nederbördsmönster. Men det är troligt att vår jordbruksmark kommer att bli ännu mer värdefull framöver.

Den krympande jordbruksmarken

Idag upptar jordbruksmarken cirka åtta procent av Sveriges totala yta. Enligt LRF innebär det en minskning med 25 procent under de senaste hundra åren. Statistik från SCB och Jordbruksverket visar dessutom att arealerna fortsätter att minska. Mellan åren 2016 och 2020 försvann drygt 30 000 hektar jordbruksmark och ungefär samma utveckling syntes även under den tidigare fyraårsperioden.

Minskningen beror framför allt på nedläggning, det vill säga att jorden slutar brukas och så småningom växer igen. Sådan mark skulle, enligt Jordbruksverket, kunna bli brukbar igen utan allt för omfattande insatser. Däremot är situationen annorlunda för ungefär tio procent av den försvunna marken. Den har tagits i anspråk i samband med exploatering, alltså byggande av samhällen och infrastruktur. De senaste åren är det framför allt bostadsbyggande som har gjort att bördig jord på flera håll har försvunnit. Just den här jordbruksmarken, 3 000 hektar de senaste fyra åren, anses vara obrukbar för alltid.

– Att hårdlägga en yta eller frakta bort matjorden är en irreversibel process som gör att marken tappar sin produktionsförmåga, säger Lisa Reiter. Matjorden utgör det översta jordskiktet och har bildats under många år. Där finns en unik sammansättning av partiklar, mineraler, luft och hålrum. Den kan inte nybildas.

Hon påpekar att exploateringen över tid får en kumulativ effekt, även om man inte tar särskilt mycket mark i anspråk i varje enskild exploateringsprocess så kommer jordbruksmarken tillslut att försvinna. Att flytta matjorden någon annanstans är heller inget alternativ. Det skulle, enligt Lisa Reiter, vara ett mycket komplicerat projekt som troligtvis inte skulle ge särskilt goda resultat.

– Att flytta matjord är väldigt svårt. Matjorden högst upp hänger nämligen samman med marken som finns under. Dessutom innebär flytten att man rör runt i jordlagret vilket i sin tur leder till att den förlorar sin unika sammansättning. Möjligtvis skulle man kunna flytta matjord i liten skala, men när det handlar om många hektar blir det en enorm logistisk utmaning med ett mycket oklart resultat.

Ingen möjlighet att överpröva

Att många svenska städer är belägna på landets bördigaste jordar är ingen slump. En gång i tiden växte de svenska samhällena fram på platser där det fanns gynnsamma odlingsförutsättningar. Den bästa jordbruksmarken ligger alltså intill numera tätbebyggda områden där det ofta finns behov av exempel- vis ökat bostadsbyggande. Följden blir en intressekonflikt där det långsiktiga behovet av att skydda marken ställs mot akuta behov av infrastruktur och bebyggelse. Idag finns inga kvantitetsmål kopplade till matproduktion eller till hur mycket jordbruksmark som ska finnas i Sverige. Det som skyddar jordbruksmarken från exploatering är miljö- balkens tredje kapitel, fjärde paragraf.

– I miljöbalken står det, ungefär, att jordbruksmark endast får tas i anspråk om det är nödvändigt för att tillgodose ett väsentligt samhällsintresse samt om ingen annan mark finns att tillgå. Utifrån den formuleringen får kommunernas planavdelningar göra en avvägning när de tar fram sina översiktsplaner och detaljplaner, säger Lisa Reiter.

Ett av problemen med detta, menar hon, är att miljöbalkens formuleringar öppnar upp för tolkning. Det finns visserligen ett antal vägledande domar som exempelvis slår fast att man inte kan ändra klassificeringen på marken särskilt enkelt. En yta som inte används för jordbruk just nu kan räknas som jordbruksmark om den använts för det ändamålet tidigare. Däremot, berättar Lisa Reiter, saknas tillsyn.

– Länsstyrelsen har idag ingen möjlighet att överpröva en översiktsplan eller detaljplan utifrån paragrafen i miljöbalken. Jordbruksverket har länge lyft att detta är ett problem, möjlighet att överpröva hade inneburit ett stärkt skydd.

Det har däremot hänt att planer har behövt dras tillbaka efter överklaganden. Då är det ofta föreningar, branschorganisationer eller lantbrukare som har opponerat sig mot en planerad exploatering. För att kunna överklaga behöver man dock ha både tid och kunskap kring frågorna. Just kunskap är enligt Lisa Reiter en grundläggande förutsättning även hos tjänste- personer på kommunen. Tillsammans med lagstiftning, menar hon, är kunskap det bästa verktyget för att säkerställa ett hållbart jordbrukslandskap i framtiden.

– Vissa kommuner har bra koll på sin jordbruksmark, andra har det inte. Hos många kommuner är kompetensen kring jordbruksmarkens förutsättningar bristfällig, vilket leder till att miljöbalkens paragraf inte efterlevs. Som tjänsteperson behöver man skaffa sig kunskap och efterfråga kunskap. Man kan till exempel kommunicera med berörda aktörer och bjuda in representanter från jordbruket inför en exploatering. Då kan man fatta förankrade och väl avvägda beslut.

Framtidens jordbruk är högteknologiskt

Gällande framtidens jordbruk tror Lisa Reiter att det kan bli mer mångfacetterat än idag. Det handlar inte bara om att ett förändrat klimat kan ge längre odlingssäsonger och skapa bättre förutsättningar för jordbruk i norra Sverige. Även sätten att organisera jordbruket håller på att utvecklas.

– Idag ser vi en trend mot småskaliga företag som jobbar nära konsumenter och försörjer sig genom exempelvis reko-ringar. Samtidigt syns en annan trend som styr mot stora företag med mycket mark som effektiviserar och rationaliserar sin verksamhet med digitala verktyg. Man skulle kunna tänka sig att båda typerna fortsätter utvecklas. Det kommer bli spännande att se.