Vid varje ombyggnation av hyresrätter borde det vara en förutsättning att alla ska kunna bo kvar. Det menar Mattias Axelsson som driver Pennypodden, tillsammans med Daniel Carlenfors, och är boende på Pennygången i Göteborg. Men när fastighetsägare som Stena och Wallenstam ville driva fram renovräkningar som kommer av femtioprocentiga hyreshöjningar så finns det bara en sak att göra. Att mobilisera det sociala kapitalet och omvandla det till organiserat motstånd.
Mattias Axelsson är boende på Pennygången och aktiv i Alla ska kunna bo kvar
Om du kommer med spårvagn från centrala Göteborg och går av på hållplatsen Frölunda torg så är bland det första du möts av, när du går in i gallerian med samma namn som hållplatsen, en butik som säljer lyxiga bilar. Skyltfönstret för dyra bilar är bara ett, om än det tydligaste, av flera exempel på hur området runt Frölunda torg genomgår den process som allmänt kallas för gentrifiering. Det räcker att promenera runt ett par minuter i köpcentret för att förstå att här finns ambitionen att locka kapitalstarka konsumenter från stadens rikare förorter. Om detta ska ske så måste vissa typer av verksamheter bort och andra måste ersätta. Små lokala butiker trängs undan då lokalhyrorna höjs kraftigt och ersätts med Espresso House, en tacorestaurang med mikrobryggade öler eller en butik som visar upp dyra bilar.
Jag har bott i västra Göteborg sedan slutet av 1990-talet och besöker området runt Frölunda torg minst någon gång i veckan och har så gjort under de senaste två decennierna. Det är väldigt tydligt hur Frölunda torg och området däromkring just nu genomgår en omfattande förvandling. Omvandlingen kan på ytan se trevlig ut och ge en känsla av omsorg för området och torget. Men börjar man skrapa lite på ytan så tonar en annan yta fram. En där butikshyror höjs, där mångfald av unika butiker blir enfald av stora kedjor. Det leder till en känsla av att torget omvandlas till något strömlinjeformat och ganska tråkigt. Visst det ser fint ut på ytan, men det förblir bara yta.
Om du lämnar gallerian Frölunda torg och går ut på den stora busshållplatsen så ser du i de flesta riktningar höghus på upp till tio våningar. Men husen skiljer sig åt. Dels har vi hus som har ett skamfilat rykte och som en journalist i GP kallade “ett övergivet bostadskomplex i forna DDR” (GP 2014-12-02). Dels har vi nybyggda bostadsrätter med fina badrum, jacuzzi och fönster i alla väderstreck som gått för 4 miljoner kronor. I ett av husen som GP tycker påminner om “DDR” bor min goda vän Mahasti Hashemieh som bott på Näverlursgatan i över tretton år. Mahasti är idag engagerad i den lokala hyresgästföreningen och även i den ideella föreningen Alla ska kunna bo kvar. Näverlursgatan består av fyra stycken elvavåningshus och det är Poseidon (en del av Göteborgs allmännytta) som förvaltar dem.
Under de senaste åren har Poseidon drivit på hårt för att hyresrättsinnehavarna i husen ska acceptera de förslag till renoveringsåtgärder och därmed hyreshöjningar som bolaget tagit fram. Mahasti berättar om hur Poseidon använt alla de metoder som deras maktövertag tillåter för att få de boende att acceptera renoveringen i de första husen. Hon säger:
“Jag har grannar som p.g.a. rädsla för att bli vräkta känt sig tvingade att skriva under godkännandepapper.”
Vidare berättar hon om hur personal från bolaget trängt sig på under sena kvällar och helger för att övertala boenden och om hur det som från början skulle vara en renovering med tre nivåer slutade i en topprenovering med parkett i köket, dörrfoder i ek och stötdämpande köksluckor. I det första huset där det före renoveringen fanns 102 kontrakt skrivna är renoverat så har endast 24 flyttat tillbaka till samma eller en större lägenhet i huset. Det innebär att tre fjärdedelar av de boende av olika skäl (en tredjedel var rivningskontrakt t.ex.) tvingats bort från sina hem.
Någon kilometer från Näverlursgatan men tillhörande samma stadsdelsnämnd ligger ett annat bostadsområde - Pennygången - där jag själv bor. Pennygångens hus är något lägre än på Näverlursgatan - fyra våningar - och de är byggda några år tidigare 1962. På samma sätt som på Näverlursgatan så har fastighetsägaren - i det här fallet privata Stena Fastigheter - velat renovera och därmed kraftigt höja hyran. I den första broschyren som vi boende fick ut våren 2012 så var den uppskattade hyreshöjningen 60 procent (för många hade det inneburit c.a. 4000 kr mer i hyra varje månad). Också på Pennygången tvingades människor bort. Redan innan någon renovering ens startat så ökade utflyttningen på Pennygången (2012 jämfört med 2011) med 417 procent (Värdeskapande praktiker på Pennygången, Sofie Ludvigsson, Karlstad Universitet).
Det som skiljer Pennygången från Näverlursgatan är att det på Pennygången startats ett aktivt motstånd i form av Nätverket Pennygångens framtid. Vi som bor på Pennygången genomförde enkäter, demonstrationer, skrev debattartiklar och fick stor uppmärksamhet i media (över 200 nyhetsartiklar har publicerats om Pennygången och den pågående renoveringen). Just detta lokala motstånd, menar jag, är den avgörande skillnaden i varför Stena Fastigheter fick backa från sitt ursprungsförslag och istället valde att bara göra badrumsrenovering och höja hyran med i snitt 14 procent som lägsta nivå vid renovering. Som boende och aktivist är jag långt ifrån nöjd med det utfallet, men att få hyran höjd med ca 800 kronor är bättre än 4000 kronor.
Den största skillnaden mellan Näverlursgatan och Pennygången är just det organiserade motståndet. Det som biter på en fastighetsägare som har planer på att renovräka är just det organiserade motståndet från boende.
Om man åker ytterligare någon kilometer in mot centrum från Pennygången kommer man till Majorna och Vita Björn. Vita Björn är ett bostadsområde med fem stycken åttavåningshus som ligger i fil längs med spårvagnsspåret. Husen är - liksom husen på Näverlursgatan och på Pennygången byggde för ungefär ett halvsekel sedan.
Med inspiration och hjälp vid organiseringen från oss Pennygången och i föreningen Alla ska kunna bo kvar lyckades de boende på Vita Björn i Majorna tvinga fastighetsägaren Wallenstam att sänka sina planerade hyreshöjningar från 50 procent till en lägsta-nivå på 7 procent. Visst det är inte ett nollalternativ (som måste vara visionen), men det visar på hur organiserat motstånd är vårt viktigaste vapen.
Under de senaste decennierna har bostaden gått från att ha varit en rättighet och del av välfärden till att bli en vara bland andra varor. När bostaden inte längre räknas som en rättighet är det de svagaste i samhället som drabbas allra hårdast - de som saknar ekonomiska resurser, kulturellt kapital och språket - eller med andra ord makt. Makt handlar om möjlighet att få igenom sin vilja trots motstånd. I de här konkreta fallen - möjlighet att kunna bo kvar trots fastighetsägarnas vilja att höja hyror för att maximera vinst.
Vi som bor i hyresrätt har - när det gäller renoveringar som höjer hyran - en mycket svag maktställning. En fastighetsägare som vill renovera får i mer än 9 fall av 10 rätt att göra det. Men även om vi saknar den formella makten så finns det - genom att vi använder det sociala kapital som finns och omvandlar det till organisering - möjligheter att vrida makten ur fastighetsägarnas händer. Här finns en av förklaringarna till att de boende på Pennygången och på Vita Björn lyckats mobilsera starkare än de boende på Näverlursgatan, det sociala och kulturella kapitalet är starkare.
Därför är det högst centralt att vi - förutom att uppmana till lokal kamp - också driver på för starkare rättigheter för hyresrättsinnehavare. Ingen ska tvingas flytta från sitt hem p.g.a. fastighetsägare som vill höja hyrorna i samband med renoveringar. Och för att förändra dessa rättigheter kräver också organisering - till exempel i föreningen som tagit namn efter parollen som ska gälla vid varje ombyggnation - Alla ska kunna bo kvar.
Mattias Axelsson
