Trots ambitiösa visioner och planer för att säkerställa god kvalitét har segregation och polarisering bitit sig fast i svenskt stadsbyggande. Karin Grundström i forskningsmiljön CRUSH menar att detta resulterat i motstridiga processer i stadsutvecklingen. Processer som skiljer sig markant från förra gången Sverige byggde tusentals nya bostäder på kort tid.
Karin Grundström är lektor i arkitektur och byggd miljö vid Urbana studier, Malmö högskola. Hon är en av forskarna i CRUSH (CRitical Urban Sustainability Hub) en stark forskningsmiljö finansierad av FORMAS.
Kvalité i stadsbyggnadssammanhang gäller frågor om goda bostäder, inbjudande och trygga mötesplatser, grönområden, promenadstråk och kollektivtrafik som tillgodoser god tillgänglighet. Trots ambitiösa visioner och planer för god kvalité har segregation och polarisering bitit sig fast, samtidigt som samhället förändrats genom individualisering, ökad mobilitet och digitalisering, vilket resulterat i vad jag skulle vilja kalla för motstridiga processer i stadsutvecklingen. Ett exempel på en sådan motstridig process är att samtidigt som det byggs exklusiva bostäder sänks kvalitetskraven på bostäder för de minst bemedlade grupperna. Ett andra exempel är att samtidigt som städer planerar för stråk och mobilitet begränsas rörelsefriheten av staket och grindar som genomkorsar vissa stadsdelar. Ett tredje exempel är att samtidigt som det byggs trygga och inbjudande offentliga mötesplatser byggs privatgemenskaper i exklusiva bostadsområden. Förändringar som dessa är viktiga att lyfta eftersom de leder till nya, centrala frågeställningar för planering och bostadsbyggandet i tider när Sverige återigen ska bygga hundratusentals nya bostäder.
Ett förändrat bostadspolitiskt landskap
Ibland hörs i debatten att det behövs ett nytt miljonprogram, för att bygga bort underskottet av bostäder. Men även om miljonprogrammet var lyckat såtillvida att bostadsbristen byggdes bort, skiljer sig det bostadspolitiska läget markant från förra gången Sverige byggde tusentals bostäder. Under 1960- och 70-talet då bostadsbyggandet kulminerade i miljonprogrammet, var Sverige inne i en lång fas av Folkhemsbygge baserat på regleringar, nya kommunala bostadsbolag och statliga subventioner som tillsammans skulle säkerställa goda bostäder till rimliga kostnader. Bostadskvantitet och kvalitet ökade från det tidiga 30-talets barnrikehus och arbetarbostäder till 70-talets trerummare och radhus. Familjebostadens storlek utökades från ett till tre rum, standarden i kök och badrum förbättrades, tvättstugor byggdes, lekparker och grönområden planerades och anlades och antalet byggda bostäder ökade från 25 000 bostäder 1930 till 58 000 bostäder 1950 till 110 000 byggda bostäder 1974. Även om flera miljonprogramsområden, med viss rätt, har kritiserats för att vara alltför storskaliga och monotona, byggdes bostadsbristen bort och Sverige fick den högsta bostadsstandarden i världen. Idag är vi tvärtemot inne i en period av avregleringar, omregleringar och privatisering. Efter miljonprogrammet minskade antalet byggda bostäder per år dramatiskt, samtidigt som de allmännyttiga bostadsbolagen under 1990-talet sålde delar av sitt bostadsbestånd med konsekvens att andelen hyreslägenheter minskade och andelen bostadsrätter ökade. Även byggbranschen förändrades, från ett fåtal stora byggbolag till ett flertal mindre bolag som främst byggt bostadsrätter och olika former av koncept- och kategoriboende. Sammantaget har under de två senaste decennierna exklusiva bostadsrätter byggts i attraktiva områden samtidigt som trångboddhet och bostadsbrist ökat. Dessa förändringar är en del av den sociala och geografiska polarisering som idag framträder i stadslandskapet och som resulterar i en stadsutveckling med motstridigt innehåll.
Ibland hörs i debatten att det behövs ett nytt miljonprogram, för att bygga bort underskottet av bostäder. Men även om miljonprogrammet var lyckat såtillvida att bostadsbristen byggdes bort, skiljer sig det bostadspolitiska läget markant från förra gången Sverige byggde tusentals bostäder. Foto: Sarah Newman
Goda bostäder kontra bostadsbrist och sänkt standard
Betydelsen av en god bostad har genomsyrat bostadsfrågan sedan 1930-talet. Enligt regeringsformens första kapitel ska ”det allmänna särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Målet om rätten till en bostad uttrycks genom Plan- och Bygglagen (PBL) och Boverkets byggregler (BBR) där de krav som kan ställas på enskilda byggnader och på vår bebyggda miljö preciseras. Målet om rätten till en bostad baseras på dessa krav och uttrycks genom kvalitén på de bostäder som byggs.
Möteslokaler, gym, spa, lounge och service i kombination med digital och fysisk infrastruktur resulterar i en boendeform som bidrar till en både hyperlokaliserad och hypermobil vardag. Samtidigt får andra boende allt längre resväg till arbetsplatser och centrum, på platser där den funktionalistiska zoneringen och skillnaderna mellan bostad, arbetsplats och fritid fortfar att existerar. Foto: Sarah Newman
“Inte ens under det storskaliga miljonprogrammets dagar uppfördes flervåningshus med enbart enrummare. En sådan bebyggelse står i kontrast till föreställningar om god kvalité och är tvivelsutan en ny utmaning för planeringen.”
Under förra århundradet ökade kraven på bostäder i takt med att standard och bostadsyta ökade. Idag byggs det både goda och exklusiva bostäder i Sverige, men samtidigt sänks kvalitetskraven på bostäder för de minst bemedlade grupperna. Standarden på bostäder har ifrågasatts och 2014 sänktes kraven på bostäder för första gången i svensk bostadspolitisk historia. Regeländringarna gäller så kallade små bostäder och studentbostäder och innebär att en nybyggd små-bostad kan vara som mest 35 m2 och som minst 21 m2. Bostaden behöver endast ha ett fönster, samtliga funktioner förutom hygienrum kan överlappa, köksinredning och förvaring görs mindre än tidigare, energikraven sänks liksom gränsvärden för bullernivå i hygienrum. Konsekvensen av regeländringarna är en ökad risk för trångboddhet genom den minskade boarean, sänkt kvalité genom risk för begränsningarna i inredningsfrihet och avskiljbarhet samt eventuell negativ hälsopåverkan på grund av ökat buller och minskat dagsljusinsläpp. Sänkta krav och därigenom sänkt kvalité på bostäder visar på ett betydande skifte i definitionen av vad en god bostad för alla betyder idag. En ytterligare konsekvens är att små bostäder planeras och uppförs i grupper eller kvarter med upp till 800 identiska moduler. Att bygga så stora mängder identiska bostäder har tidigare starkt kritiserats eftersom en koncentration av identiska moduler i specifika byggnader eller specifika kvarter i mindre attraktiva delar av staden leder till enkelt identifierbar bebyggelse för mindre bemedlade grupper, vilket riskerar att leda till stigmatisering och riskerar att förstärka existerande polarisering.
Inte ens under det storskaliga miljonprogrammets dagar uppfördes flervåningshus med enbart enrummare. En sådan bebyggelse står i kontrast till föreställningar om god kvalité och är tvivelsutan en ny utmaning för planeringen.
Inbjudande, trygga mötesplatser och grönområden kontra portkod, stängsel och grindar
Inbjudande och trygga mötesplatser, parker och grönområden är betydelsefulla för en god livsmiljö i staden. Därför har riksdagen definierat och preciserat miljömålet God Bebyggd Miljö, enligt vilket ”städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö”. Målet omfattar tio preciseringar som bland annat gäller hållbarhet, skönhetsupplevelser, trevnad samt hänsyn till natur- och kulturmiljö, estetik, hälsa och säkerhet och kan exempelvis uttryckas i planering av gröna stråk, parker och mötesplatser.
Den fysiska infrastrukturen fortfar att vara betydelse-full, men idag ställs planeringen även inför frågor om den digitala infrastrukturen. Foto: Sarah Newman
Samtidigt som storstadsregionerna planerar för stråk och grönområden pågår en motstridig process där portar stängs med kodlås, där grindar och övervakningskameror säkerställer att ingen utomstående ges tillträde, och där stängsel byggs längs fastighetsgränser. I början av 1990-talet påbörjades användningen av portkoder, främst i kvartersbebyggelse där en låst port enkelt begränsade tillträdet. Under det senaste decenniet har framkomligheten genom kvarter och grönområden ytterligare begränsats genom murar, stängsel och låsta grindar. I välbärgade stadsdelar är murar och lås ofta en del av utformningen, medan bostäder i mindre bemedlade stadsdelar omgärdas av stängsel. Det ökade antalet staket och grindar som omgärdar bostadsbebyggelse är en form av urban grindning som sakta breder ut sig. Den är inte lika tydlig som en ”gated community” i USA, men den sammanlagda yta som idag finns bakom staket i exempelvis Malmö är avsevärd. Ett enskilt staket som omgärdar en bostadsrättsförening kan synas vara oviktigt, men när allt fler kvarter stängs av och bostäder omgärdas av stängsel reduceras tillgängligheten till platser som tidigare var allmänna. Möjligheten att utforska staden och finna egna vägar genom gränder, bakgårdar, grönytor och kvarter begränsas, rörelsefriheten och rätten till staden minskar.
Stängsel och grindar innebär att rörelsemönster och stadsbilden förändras; ”hus i park” framstår inte som lika attraktivt när husen omgärdas av höga Gunnebostängsel med taggtråd. Grindningen ställer planeringen inför nya frågor – var vi har rätt att förflytta oss utan att hindras av stängsel?
God tillgänglighet i staden kontra nya privatgemenskaper
Promenadstråk, cykelstråk och kollektivtrafik i städerna är av stor betydelse för att säkerställa god tillgänglighet till olika platser i vardagen och till omsorg, service och handel. Tillgången till sådan fysisk infrastruktur har varit och är fortfarande en viktig planeringsfråga; var ska stråk, tåg, spårvagnar och busslinjer dras genom städerna, och hur påverkas ekonomisk tillväxt?
Ett enskilt staket som omgärdar en bostadsrättsförening kan synas vara oviktigt, men när allt fler kvarter stängs av och bostäder omgärdas av stängsel reduceras tillgängligheten till platser som tidigare var allmänna. Foto: Sarah Newman
Den fysiska infrastrukturen fortfar att vara betydelsefull, men idag ställs planeringen även inför frågor om den digitala infrastrukturen. Digitaliseringen har på ett genomgripande sätt förändrat vår tillvaro, när datorer, smarta telefoner och ständig uppkoppling är del av vardagen för många. Men kombinationen av tillgång till både digital och fysisk infrastruktur med hög hastighet är en ny fråga som bland annat har kommit till uttryck i exklusiva bostäder. Nya residens hotell, exklusiva boendeformer med hotellkänsla, som St Erik i Stockholm och Victoria Park i Malmö, erbjuder möjligheten att välja var vardagen utspelar sig; att umgås i loungen med andra boende, att arbeta vid poolen eller hemma i lägenheten, att bjuda hem kollegor till en möteslokal eller att snabbt och enkelt förflytta sig till sin arbetsplats. Möteslokaler, gym, spa, lounge och service i kombination med digital och fysisk infrastruktur resulterar i en boendeform som bidrar till en både hyperlokaliserad och hypermobil vardag. Service och digital infrastruktur säkerställer att vardagen kan levas hyperlokalt genom att varor och tjänster beställs via nätet samtidigt som vardagen kan levas hypermobilt, då de boende kan när som helst ge sig iväg på en tre månaders arbetsresa eller semester. Samtidigt får andra boende allt längre resväg till arbetsplatser och centrum, på platser där den funktionalistiska zoneringen och skillnaderna mellan bostad, arbetsplats och fritid fortfar att existera.
Här uppkommer ytterligare en ny utmaning för planeringen, när digitaliseringen har som konsekvens att vissa har tillgång till privatgemenskaper och fritt väljer plats och tid för vardagens aktiviteter medan andra fortfar att vara plats- och tidsbundna.
Polarisering som planeringsfråga
“Samtidigt som storstadsregionerna planerar för stråk och grönområden pågår en motstridig process där portar stängs med kodlås, där grindar och övervakningskameror säkerställer att ingen utomstående ges tillträde, och där stängsel byggs längs fastighetsgränser. ”
Det finns fortfarande en relativt stark tilltro till stadsplanering som ett verktyg för att motverka segregation genom att utveckla högkvalitativa, urbana livsmiljöer för alla. Men samtidigt sker en polarisering, vilken innebär att motstridiga processer, likt de jag pekat på ovan, pågår i storstadsregionerna. Förvisso kan dessa utmaningar uppfattas som små eller marginella; ”det är inte så många personer som bor i de där exklusiva bostäderna och det är inte så många staket i de svenska städerna och de flesta har ju faktiskt tillgång till webben via sina telefoner”. Det stämmer att dessa utmaningar än så länge är relativt småskaliga, men samtidigt ställer de planeringen inför nya, viktiga frågor: Vad betyder ”allmän platsmark” om platsen ligger bakom ett Gunnebostängsel eller bakom en port med kodlås? Vad är en ”allmänning”, en mötesplats, i en tid när bostaden blivit en ingångspunkt för privatgemenskaper? Vem bor i ”allmän”nyttans bostäder och reser med ”allmänna” transportmedel – och vem kan resa längs digitala motorvägar med utsikt från poolkanten? Dessa frågor är centrala för planeringen eftersom de handlar om den gemensamma, allmänna rätten att uppehålla sig på en plats, rätten att förflytta sig genom staden och rätten till en god bostad – och stadsplaneringens roll i att försvara dessa rättigheter.
Syftet med denna artikel har varit att lyfta fram motstridigheter och nya frågeställningar som uppkommit i polariseringens kölvatten och som skiljer sig från förra gången Sverige byggde tusentals nya bostäder. Hur dessa motstridigheter och utmaningar ska bemötas är en fråga för politiken och professionen.
Karin Grundström
