Sveriges Arkitekters nya ordförande Louise Masreliez redogör för SA:s senaste undersökning av arkitektkompetens hos kommunerna. Och menar att utan den kompetensen riskerar vi att i tider av hög byggtakt och kortsiktiga incitament skapa byggnader av låg arkitektonisk kvalitet och offentliga miljöer som är dåligt planerade.
Louise Masreliez är arkitekt SAR/MSA, ordförande för Sveriges Arkitekter samt partner och vd i Marge Arkitekter.
1890 byggdes Norra Real intill det som då kallades för Träskängen, nuvarande Jarlaplan i Stockholm. Skolan uppfördes bredvid den kåkstad som hade bildats efter att själva träsket, som också var en soptipp, hade fyllts igen. Att realskolan skulle byggas intill kåkstaden var inte självklart. Det drevs på av dåvarande rektorn och ledamoten i Stockholms stadsfullmäktige, Sixten von Friesen, som ville flytta skolan från dess dåvarande läge vid Södermalms torg på grund av att de dåvarande lokalerna ansågs olämpliga för elever; de var bullerstörda, eleverna satt trångt och klassrummen hade dålig ventilation.
Nybygget ansågs progressivt. Realutbildningen var ny som pedagogisk form och flyttade fokus från humanistiska ämnen och latin till naturvetenskapliga ämnen och moderna språk som engelska, tyska och franska. Skollokalerna var moderna och påkostade med en nybyggnad i tegel med värmesystem, separat gymnastikbyggnad, generös aula och välutrustade laborationssalar i fysik och kemi samt ett eget naturhistoriskt museum. Pedagogiken ansågs representera framtiden.
Norra Real 1896. Bortsett från kvinnornas klädsel och avsaknaden av trafik, så hade fotot kunnat vara taget idag. Så välbehållen är byggnaden, trots att den har varit i bruk i 135 år. Foto: Carl Johan Gimberg/Stockholms stadsmuseum
Staden satsade. När bygget stod klart hade det inklusive skolgård kostat omkring 650 000 kronor, en stor summa i dåtidens penningvärde. Efter att skolan var färdigbyggd planerades Träskängen med parkområden, borgarskola och omkringliggande kvartersbebyggelse. Den strukturen stod klar 50 år senare och är i princip densamma idag, ytterligare 75 år senare. Norra Reals skolbyggnad är närmast oförändrad. På fotografiet från 1896 är det den tomma vägen och kvinnornas klädsel som avslöjar när bilden är tagen. I övrigt kunde bilden ha tagits idag, så välbehållen är skolan.
1890 tog alltså Stockholms stad initiativ till byggandet av en viktig samhällsinstitution, en ny skola, med framåtblickande pedagogik i nyskapande lokaler, med avsikten att eleverna skulle få den bästa studiemiljö som samhället kunde erbjuda. Samtidigt inledde stadens skolbygge planeringen av en ny stadsdel och satte en hög kvalitetsnivå för den övriga arkitekturen i området.
Under 1890-talet rådde i Stockholm, liksom idag, en byggboom.
Kommunerna ansvarar för planering och gestaltning av vår gemensamma livsmiljö och våra gemensamma samhällsinstitutioner. Därmed har de en av de viktigaste funktionerna i vårt samhälle. Vår offentliga miljö ska fungera idag, imorgon och långt in i framtiden.
Träskängsfotot. Norra Real byggdes intill en dåvarande kåkstad i Träskängen, nuvarande Jarlaplan, i Stockholm. Kommunen drev på planeringen genom uppförandet av det nya Läroverket, som när det byggdes ansågs progressivt både i fråga om pedagogik och skollokaler. Foto: Oscar Heimer, Stockholms stadsmuseum, 1909
De har ett ansvar att agera föredöme i byggandet av en hållbar stad med hög arkitektonisk nivå och ett ansvar för att våra gemensamma samhällsinstitutioner byggs med en ändamålsenlig arkitektur som lyfter fram viktiga samhällsfunktioner. Kommuner och andra offentliga beställare ska leda den arkitektoniska utvecklingen och visa vägen för de privata beställarna.
Bristen på arkitekter i kommunerna
Vi är idag i ett läge med bostadsbrist i en majoritet av Sveriges kommuner. Många kommuner har ambitiösa bostadsförsörjningsplaner, vilket behövs – Boverket bedömer att 710 000 bostäder måste byggas de kommande tio åren för att få balans i bostadsbeståndet. Det kan jämföras med de 1 005 578 bostäder som producerades under miljonprogrammet 1965–1974.
Där bostäder byggs behövs också samhällsservice i form av exempelvis vårdmiljöer, skolor och parker liksom infrastruktur, både vägar och tekniska system. Det sätter ett högt tryck på kommunarkitekter, en kår som också pressas av att de är för få till antalet.
En undersökning av Sveriges Arkitekter om arkitektbemanningen i kommunerna, färdig i början av 2017, visar att många kommuner har brist på arkitekter på plan- och bygglovsavdelningarna. Det är djupt problematiskt när vi nu bygger så mycket att i snitt endast 16 procent av bygglovshandläggarna har arkitektutbildning. På detalj- och översiktsplaneringsavdelningarna ser det bättre ut, där är omkring 60 procent arkitektutbildade, men sammantaget har knappt var tredje anställd inom bygglovs- och planavdelningarna arkitektutbildning.
Sveriges Arkitekter betonar alltid vikten av att lägga krut i tidiga skeden. Vi vill lyfta fram översiktsplanen, ÖP, som verktyg för att driva god fysisk planering, allra helst kopplad till en arkitekturpolicy där ÖP kan omvandla strategierna till ett politiskt ställningstagande.
Om ÖP hör man ibland att den inte har så stor verkan eftersom den till skillnad från detaljplanen inte är juridiskt bindande. Men ett inriktningsdokument som antas av kommunfullmäktige är politiskt bindande, vilket gör att arkitekter sedan kan ställa krav i detaljplaneprocessen.
Att förankra översiktsplanen är därför en viktig uppgift för planeringsarkitekter. Men även i den övriga planprocessen är planeringsarkitekten oumbärlig, vare sig hen är anställd i kommunen eller på ett privat kontor, som garant för att det offentliga rummet ges en hög arkitektonisk kvalitet och att det skapas nya hållbara miljöer. I det arbetet måste arkitekten få bra möjligheter till att samarbeta med professioner inom till exempel ekologi och kulturmiljö men också nog med stöd från politiken.
17 kommuner bryter mot lagen
Undersökningen visar att 17 kommuner inte har någon arkitektkompetens alls, varken fast anställd eller på konsultbasis. Det bryter mot §7 i plan- och bygglagen, PBL, som säger att ”Byggnadsnämnden ska ha minst en person med arkitektutbildning till sin hjälp” i sitt beslutsfattande.
Anledningen till att PBL betonar vikten av arkitektkompetens är bygglovshandläggarens roll som garant för att det ska uppföras arkitektur av god kvalitet. Det är bygglovshandläggaren som i bygglovsskedet kan säkra den arkitektoniska kvalitetsnivån i projektet och skydda projektet från eventuella nedskärningar under byggprocessen. Det kan därför inte nog understrykas hur viktig bygglovsarkitekten är för att upprätthålla kvalitetsnivån på svensk arkitektur och hur viktigt det därför är att den befattningen faktiskt besitts av personer med kunskap inom arkitektur och arkitekturhistoria.
Överlag har kommunarkitekterna på såväl plan- som bygglovsavdelningarna ett stort ansvar för det byggda beståndet. Om arkitektkompetensen fortsätter minska och stress och brist på kunskap ökar, hotas själva rättssäkerheten i plan- och byggprocessen, liksom kvaliteten i bostäder, offentliga byggnader och i samhällsplaneringen i stort.
Risken är betydande att vi skapar byggnader av låg arkitektonisk kvalitet och dåligt planerade offentliga miljöer. Helt enkelt, att vi skapar miljöer som vi inte kommer att vilja vara i.
Fler utbildningsplatser
Att antalet utbildningsplatser på arkitektskolan i Lund nu skärs ner, istället för att utbildningsplatserna utökas på samtliga nio skolor, är därför svårbegripligt. Inte minst på BTH skulle utbildningsplatserna för planeringsarkitekter behöva utökas med en klass per år för att fylla det behov som den långvariga bristen på utbildningsplatser liksom urbaniseringen kräver. Sveriges Arkitekter driver därför aktivt frågan om fler utbildningsplatser genom en pågående dialog med skolorna – som dock inte kan göra så mycket utan öronmärkta pengar – och ett intensivt lobbyarbete mot regeringen för att de ska prioritera en bättre fungerande finansiering av utbildningsplatserna.
Försvaret av det offentliga rummet
I mitten av mars deltog Sveriges Arkitekter i ett rundabordssamtal med regeringsföreträdare om den kommande propositionen om en ny arkitekturpolitik. Det är glädjande att närings-, miljö- och kulturdepartementet tar ett krafttag och samarbetar för att ta fram en arkitekturpolitik som kan vara ett verktyg för en bättre svensk arkitektur och ett hållbart samhälle. Men som ansvarig för planprocessen och dess gestaltning, och som garant för kvaliteten på den arkitektur som byggs, efterlyser Sveriges Arkitekter medverkan från civil- och upphandlingsminister Ardalan Shekarabi. Kommunernas roll för arkitekturen får inte glömmas bort, både i form av planering och som offentligt föredöme som beställare.
Idag måste det offentliga rummet och publika byggnader försvaras: bostadsområden planeras och byggs fort, skol- och förskolegårdar krymper och parker slits snabbt ner då trycket på dem är högt. Byggandet av skolor skjuts upp och det växande elevantalet hanteras med hjälp av skolbaracker uppställda på tillfälliga bygglov. Det är inte en ny lösning som beror på de senaste årens flyktingströmmar – så här har det sett ut länge.
De privata stadsutvecklarna i form av byggföretag, fastighetsutvecklare, etc, kan åstadkomma fina resultat i sina projekt. Men deras huvudsakliga perspektiv är inte samhällsnyttan. Det perspektivet står kommunerna för. Det är de som gestaltar det offentliga rummet och ska ge goda förutsättningar för en hållbar stadsutveckling för en lång tid framåt.
Vi bygger inte bara för dagens behov utan för kommande generationer. Det är därför viktigt att kommunerna tänker långsiktigt, leder stadsutvecklingen och håller fast vid en hög arkitektonisk nivå inom planering, bygglovshantering och upphandling. Det är framför allt viktigt att de ges rätt förutsättningar att utföra sitt arbete: att bygga vårt samhälle och gestalta våra offentliga rum, för oss, nu, och för framtiden.
Louise Masreliez
