Bengt Andrén, ordförande i planprisjuryn vid de senaste två tillfällena, gör en trendspaning över stadsbyggnadskonsten. Var befinner den sig? Vilka är framgångsfaktorerna? Och vad krävs för framtiden?
Bengt Andrén är landskapsarkitekt, har varit ordförande i Sveriges arkitekters planprisjury de senaste två gångerna och driver Andrén Stadsbyggnad AB.
Trender i svensk stadsplanering
Jag har varit ordförande i Sveriges arkitekters planprisjury vid de två senaste tillfällen då priset delats ut. Syftet med priset är att stimulera och ge spridning åt goda exempel. Det som premieras är ”Väl utfört planarbete som behandlar en angelägen fråga”. Planpriset delas ut vartannat år. Juryarbetet har gett en intressant inblick i trender och tendenser för fysisk planering under de senaste fem åren.
Juryn har kunnat konstatera att det är behovet av nya bostäder som i första hand styr planarbetet. Stora planprojekt med många lägenheter har blivit allt vanligare. Det är stor variation i hur kommunerna jobbar med markanvisningar, organisation, flexibla planer och medborgardialog. Ekologisk hållbarhet har blivit en hygienfaktor. Det kan konstateras att PBL inte verkar utgöra något hinder för kreativt planarbete. Intressant att notera är att den fysiska planeringen i Sverige både har att hantera sviktande service när befolkningen minskar, parallellt med skenande bostadsbrist och segregation. Sociala frågor hamnar alltmer i strålkastarljuset.
2016 gick planpriset till Frihamnen i Göteborgs kommun med motiveringen:
I planarbetet med Frihamnen har Göteborgs stad utvecklat ett innovativt arbetssätt för att skapa den delaktighet och innovationskraft som krävs för att utveckla en både socialt och ekologiskt hållbar stad. När sjöfarten flyttar ut mot havet tar Göteborg chansen att göra älven till en tillgång för alla. Ett inspirerande föredöme.
Kvantitativa uppdrag
Dagens övergripande planeringsuppdrag är kvantitativt, det handlar om bostadsförsörjning, att öka bostadsbyggandet. Frågan är hur man kan förena de kvantitativa målen med en väl gestaltad livsmiljö. Begreppet väl gestaltad livsmiljö tycker jag beskriver uppdragets kärna. Det handlar om den miljö där människor lever och planering går ut på att organisera och gestalta den fysiska verkligheten. Sveriges planerares professionella helhetssyn måste in för att hitta processer som gör att man kan nå det kvantitativa målet, där det gäller att förstå att även om uppdraget har fokus på hur många bostäder som ska byggas, så är uppgiften att skapa förutsättningar för att bygga samhälle med allt som hör till. Skolor, idrottsanläggningar, bibliotek osv. Från att under en tid ha uppfattats som ett gestaltningsuppdrag har planarbete alltmer utvecklats till ett helhetsuppdrag.
För att kunna lösa uppgiften handlar det mycket om att skapa ett klimat och en anda som gör att byggherrar vill och vågar investera. Det räcker inte att bara producera detaljplaner. Städer byggs tillsammans.
Ansvaret ligger hos kommunerna
Om man tittar bakåt i den svenska historien och studerar tidigare bostadskriser kan konstateras att staten agerat via finansiell politik för att få fart på byggandet. Vid senaste tillfället, på 70-talet resulterade den statliga politiken i det s.k. miljonprogrammet. Det byggdes många bostäder på en relativt kort tid. Bostäderna hade oftast hög kvalité, men idag anser vi att stadsbyggandet och arkitekturen lämnade mycket i övrigt att önska. Den situationen har vi inte idag och vi kanske inte heller vill ha ett system med bidragsregler som blir lika mycket hinder som stöd om målet är att skapa en väl gestaltad livsmiljö. Idag ligger ansvaret på kommunerna. Den fråga som då inställer sig är vad kommunerna kan göra?
Ekonomiska drivkrafter
För att en byggherre ska investera i ett projekt krävs det en ekonomisk ”uppsida”, helt enkelt att projekten går med vinst. Så fungerar vårt ekonomiska system. De större byggherrarna tar sitt ansvar gentemot aktieägarna genom att bygga för högsta möjliga avkastning. Detta är oftast en enklare uppgift i kommuner med tillväxt, men i dagens läge ställs kraven även på kommuner i ekonomiskt svagare regioner som måste få igång byggprojekt för att råda bot på den bostadsbrist som råder i så gott som alla svenska kommuner. Även där måste planeringsuppgiften vara att skapa förutsättningar för projekt som byggherren kan göra vinst på. Antingen på kort eller på lång sikt. Det krävs dialog mellan kommuner och byggherrar, där båda sidor förstår och respekterar varandras logik och spelregler. Kommunen har ett uppdrag att agera på ett sätt som gör att bostadsbyggarmarknadens aktörer vågar investera i kommunen. Marknaden brukar efterlysa förutsägbarhet och tydlighet från kommunernas sida, vilket också kräver att det finns ett samspel mellan politiker och tjänstemän. Byggherrar vill eliminera risker och måste kunna lita på de besked de får från kommuner i tidiga skeden också gäller genom hela planprocessen. Den enklaste formen för samverkan mellan politiker och tjänstemän är känd sedan länge: kommunens politiker bör formulera vad som ska göras och kommunens tjänstemän bör formulera hur det ska göras.
Vidare krävs kunskaper som gör att man planerar för bostäder där folk vill bo och där det ur ett helhetsperspektiv är bra att folk bor. Detta kan lätt gå fel om kommunen äger mark på fel plats och bara vill planlägga egen mark eller om någon aktör äger mark och bara vill bygga utifrån sin egen företagsekonomiska logik.
Plankarta över Frihamnen. Juryn för Sveriges arkitekters planpris har kunnat konstatera att det är behovet av nya bostäder som i första hand styr planarbetet. Stora planprojekt med många lägenheter har blivit allt vanligare. 2016 gick planpriset till Frihamnen i Göteborg
Integrerade plan- och markanvisningsprocesser
Det har producerats alltför många detaljplaner med alltför detaljerade bestämmelser. En av orsak till detta är planförfattarnas vilja att säkra kvalitén på den byggda miljön. Frågan är om det är en effektiv metod. När kommunen är markägare är det sannolikt mer effektivt att arbeta med samordnade plan- och maranvisningsprocesser. Då kan detaljplanerna göras mer generella samtidigt som förutsättningarna ökar för att få hög kvalitet på det som byggs.
Utvecklingen går mot markanvisningsprocesser där man konkurrerar med kvalitet i stället för pris. Uppsala, Örebro och Upplands Väsby var föregångskommuner. Nu har detta synsätt spridit sig till flera. Det man vinner är att man kan skapa förutsättningar för att få högre kvalité på det som byggs plus att man öppnar för nya byggherrar, både större och mindre. Här ställs också krav på tydlighet och förutsägbarhet från kommuners sida, för att nya aktörer ska våga investera i en ny kommun.
“Om man tittar bakåt i den svenska historien och studerar tidigare bostadskriser kan konstateras att staten agerat via finansiell politik för att få fart på byggandet.”
Många av de större kommunerna utvecklar sina organisationer för att skapa goda processer och skapa förutsättningar för helhetstänk. Man lägger samman exploatering och planering på samma kontor, men de kan jobba mot olika nämnder. Vissa kommuner slår också ihop sina tekniska facknämnder. Om man också har park/gata under samma hatt så ökar förutsättningarna för samverkan. Exempel på detta är Uppsala och Örebro.
Dialog och demokrati
Det är idag vanligt förekommande att man skapar forum för dialog mellan kommuner och lokala byggherrar parallellt med att man har strategier för hur man får nya aktörer att intressera sig för att investera i kommunen. Framgångsrika kommuner jobbar med integrerade plan- och markanvisningsprocesser och med medborgardialoger som går långt utöver PBL’s krav på samråd. Man experimenterar med flexibla planer för att få detaljplaner som är mer hållbara över tid. De kommuner som är ledande pratar mycket sällan om PBL som ett hinder för att få fart på bostadsbyggandet. Uppenbarligen görs bedömningen att det inte är nödvändigt att göra om PBL för att anpassa lagen till dagens planeringsuppgifter.
Behovet av billiga bostäder
Vad kan kommunerna göra för att få billiga bostäder? Generellt kan sägas att de billiga bostäderna redan finns. Nybyggda bostäder är alltid dyrare motsvarande befintliga. Där man har allmännytta, har kommunerna ett ansvar att renovera med tanke på att bostäderna ska fortsätta vara billiga. Om det är viktigt för en kommun att ha ett utbud av billiga bostäder, så bör allmännyttan tänka efter innan man säljer till aktörer vars grundinställning är att renovera på ett sätt som ger maximal ekonomisk utdelning för fastighetsägaren. En stadsbyggnadsstrategi bör vara att planera för att bygga i så nära anslutning som möjligt till befintliga billiga bostäder för att skapa förutsättningar för en blandad stad med möten mellan människor med olika bakgrund och värderingar.
Värdeskapande planering
Genom kvalitativa medborgardialog skaffar sig kommuner och byggherrar alltmer kvalificerad kunskap om medborgarnas syn på sin hembygd. Det gör ökade möjligheter att göra rätt insatser för att höja kvalitén, nyttan och därmed fastighetsvärden för de som redan bor på en plats samt göra det intressant för nya människor att flytta dit. Med ökad kunskap får man möjligheter att t ex motverka segregation. Utöver möjligheten att bygga nytt får man insikter om att det parallellt med ett exploateringsprojekt kan vara lönsamt att investera i t.ex. parkskötsel, rusta upp eller bygga idrottsplatser anlägga, bygga bibliotek bygga äldreboende eller satsa på den lokala skolan.
En intressant fråga är om det är möjligt att förena byggherrarnas värdeskapande affärslogik med byggandet av ett socialt hållbart samhälle. Här finns en stor utvecklingspotential.
Med start år 2016 och 2017 ska det byggas temporära bostäder i Frihamnen. Temporära bostäder i Frihamnen är en del i arbetet med visionen för Älvstaden, och strategier för att utforma en socialt blandad stad med plats för alla finns med redan från början.
Statens roll
En av statens roller i den fysiska planeringen måste vara att ge generella regler som gäller för alla via lagstiftning.Riksintressen för kultur, trafik, natur är relativt enkla att formulera och rita ner på kartor. Riksintresset för bostadsproduktion låter sig inte beskrivas på samma sätt. Vad blir då statens roll utöver att ajourhålla en lagstiftning som stödjer de processer finns stadsbyggandet?
Jag har tidigare beskrivit den mångfald och kreativitet som finns i många av Sveriges kommuner. Det är dels kommunens politiker och tjänstemän och dels byggherrar och deras konsulter som driver utvecklingen framåt. När staten väljer att passa i bostadspolitiken, som den gjort sedan 1990-talet, söker sig kommunerna fram till egna lösningar. Man testar/prövar och lär redan idag mycket av varandra, men det skulle behövas ett Forum för erfarenhets- och kunskapsutbyte. Dels för utbyte regionalt och dels mellan kommuner med likartade förutsättningar.
Staten ska stå för grundutbildningar, det är en självklarhet. Det som behövs är forum för vidareutbildningar där fokus ligger på processkunskap, t ex hur man tillämpar PBL på smarta sätt . Detta förutsätter förstås att man kan grunddragen i PBL, men för att leda planprocesser mer en mängd intressen involverade krävs kunskap i hur man driver processer. Det går ut på att hitta lösningar som gynnar flera, som ger så stora gemensamma värden som möjligt väga intressen mot varann varav en del intressen har stöd i lagen medan andra är bygger på kunskap om platsens förutsättningar, människor, byggda, natur. Stadsplanering och gestaltningen av vår gemensamma livsmiljö är ett mycket vidare begrepp än att göra detaljplaner. Detaljplanen är ett dokument där man visar på gemensamma utgångspunkter för utvecklingen av en plats.
Cirkulär kunskap
Kommuner har en lång tradition av att dela med sig till andra kommuner. I byggherre- och konsultbranschen är detta inte lika utvecklat. Kanske är tiden mogen att skapa ett forum med en delningskultur med öppna källor för att stärka Sveriges roll som ledande inom nutida stadsbyggnad. Vi kan skapa en öppen- och användarcentrerad utvecklingsprocess där alla som är intresserade har möjlighet att vara delaktiga. Deltagarna har varit med och samskapat projektet från första post-it-lappen. Ingenting är hemligt, ju fler som jobbar åt samma håll desto bättre. Digitala möten varvas med fysiska seminarier/workshops där deltagarna är aktiva. Boverket skulle med fördel kunna vara motor i detta arbete.
Bengt Andrén
