Efter andra världskrigets slut ges 1947 första numret av tidskriften PLAN ut. Bakom den står inte bara tongivande arkitekter, men även statssekreterare, stadsråd och riksdagspolitiker. Erik Sigge beskriver det inflytelserika nätverket bakom tidskriften som i hög grad drev modernismens genombrott och en implementering av modernistiska stadsplaneideal i Sverige.
Erik Sigge är disputerad forskare vid arkitekturskolan KTH, specialiserad på arkitektens roll i bygget av välfärdsstaten.
Den här korta texten tar sin utgångspunkt i det första numret av PLAN från 1947 och handlar om de personer som på något sätt medverkar i numret eller i redaktionskommittén. Texten handlar alltså om PLAN före 1947 och innan Föreningen för samhällsplanering blev till.
1947 stod Europa inför stora utmaningar med återuppbyggnad och ekonomiska bekymmer efter andra världskrigets slut två år tidigare. Sverige var bättre lottat än de flesta andra länder, och inom arkitektur och planering stod man kanske bättre rustat än något annat land. 1947 var också året då en rad initiativ togs inom byggande, framförallt som ett resultat av den långtgående Bostadssociala utredningen som pågått sedan 1933 och som lämnat ett slutbetänkande i en första del 1945 och en andra del just 1947. Allmännyttan och Bostadsstyrelsen instiftades och åtgärder såsom statliga lån och subventioner gjordes för att främja byggande av framförallt bostäder.
I den bostadssociala utredningen ingick en rad experter, bl a fyra av PLAN:s redaktionsmedlemmar: arkitekterna Uno Åhrén, Carl-Fredrik Ahlberg, Göran Sidenbladh och nationalekonomen Per Holm. Uno Åhréns Ett planmässigt samhällsbyggande, som var en bilaga till utredningen, lade grunden för framtidens samhällsplanering och även vad PLAN kom att stå för. Planeringen skulle vara aktiv och konstruktiv, en ekonomisk planering med klart definierade sociala mål, och med studier av lokalisering (arbetsplatser och bostäder) som en av huvuduppgifterna. 1947 var Åhrén, Ahlberg och Sidenbladh alla prominenta planerare med centrala positioner inom stat, region och kommun. Uno Åhrén hade varit stadsplanechef i Göteborg under 1930-talet, 1943-45 var han chef för Riksbyggen, och fick 1947 den första svenska professuren i Stadsbyggnad på KTH. Carl Fredrik Ahlberg arbetade på 1930-talet hos Åhrén i Göteborg och som stadsarkitekt i Kungsbacka. Han kom till Stockholms Stadsbyggnadskontor 1945 och blev där chef för stadsplanekontoret 1947. Göran Sidenbladh arbetade även han hos Åhrén i Göteborg i början på 1940-talet och kom sedan till Stockholms stadsbyggnadskontor 1944 där han senare blev stadsplanedirektör efter Sven Markelius 1955.
Det var inte bara dessa tre personer som delade syn på utvecklingen av samhällsbyggandet i Sverige utan de ingick även i ett större nätverk av institutioner och personliga kontakter. Övriga av PLAN:s redaktionsmedlemmar ingick även de i ett nätverk som samverkade i olika organisationer och projekt. Den som ofta pekats ut som initiativtagaren till PLAN är den danske arkitekten Otto Danneskiold-Samsø som arbetade i Sverige 1937-1952, först på HSB:s stadsplanebyrå och sedan på Eglers stadsplanebyrå, där han på både på HSB och Eglers samarbetade med ungersk-tyske arkitekten Fred Forbat som kom till Sverige 1938. Forbat arbetade först som stadsplanearkitekt i Lund 1938-42 och kom därefter till HSB 1942, varefter han blev biträdande chef på Egler stadsplanebyrå. Både Danneskiold-Samsø och Forbat bidrog även som skribenter i PLAN:s första nummer.
Forbat, Danneskiold-Samsø och de redan nämnda Åhrén, Ahlberg och Sidenbladh var även alla medlemmar i den svenska gruppen av CIAM (Congrès International d’Architecture Moderne) som var den kanske tydligaste teoretiska källan till den svenska och Europeiska utvecklingen inom stadsplanering. Dessa personer hade varit centrala i svenska CIAM-gruppens arbete, inte minst Åhrén, som tillsammans med Sven Markelius, Gun Sjödin och Eskil Sundahl hade bildat svenska CIAM runt 1930.
I redaktionskommittén fanns personer som till synes låg längre ifrån arkitekt- och planeringsprofessionerna, men likväl var nyckelpersoner i den organisation som skapades för att skapa bred legitimitet åt tidskriften. Landshövding E Lindberg, statssekreterare Arne S Lundberg på kommunikationsdepartementet, och statsvetare/politiker Yngve Larsson som var stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm 1924-1946 och därefter riksdagsledamot och medlem i Stockholms stadskollegium. Professor Karl David Myrbeck, lantmätare, som 1935 blev professor i skifteslära och senare, 1950-54, professor i fastighetsteknik vid KTH. Professor Ingvar Svennilson som var nationalekonom inom Stockholmsskolan, och bl a arbetade på Konjunkturinstitutet och Industrins utredningsinstitut, och även som redaktör för Ekonomisk tidskrift. Övriga skribenter i det första numret var Hans Wetterhall, överlantmätare i Blekinge län, och arkitekt Tage Kahlin på Industriförbundet som var känd för sitt värnande av regionalpolitik.
Den här översikten av vad PLAN:s redaktionsmedlemmar gjorde innan 1947 visar att de ingick eller rent av bildade en del i ett inflytelserikt nätverk som sträckte sig över både tid och rum, och genom olika ämnesdiscipliner och professioner. Den visar också att PLAN:s ambition att uppdatera det svenska ”planeringen av landsbygd och tätorter” till en modern ”samhällsplanering” var strategisk och utgjorde en del av ett större och långtgående arbete (PLAN 1947:1). Redaktionsmedlemmarna i PLAN bidrog starkt till modernismens genombrott i Sverige och medverkade till en pragmatisk implementering av modernistiska stadsplaneideal, framförallt hämtat från CIAM.
I ett historiskt perspektiv kan vi skönja ett målmedvetet och strategiskt arbete från 1920-talet fram till 1947 för att göra samhällsplaneringen mer teknisk och vetenskaplig, och samtidigt mer politisk. Det handlade inte längre enbart om fysisk planering utan det skulle även vara en ekonomisk planering med tydliga sociala mål. Frågan är om vi idag vågar titta så långt in i framtiden att vi kan arbeta långsiktig för framtida förändringar eller om vi mest reagerar på saker som sker just nu? Oavsett om det är långsiktigt eller kortsiktigt - framtiden formas nu.
Erik Sigge
