“Vi hade roligt, men vi slet också hårt”

Samtal med Eva Öresjö och Anders Törnqvist om de formativa åren för fysisk planering

–Vi hade roligt, men vi slet också hårt, säger Eva Öresjö. Det är om de första formativa åren hon pratar om, om uppbyggnadsskedet av den akademiska institution vi idag känner som institutionen för Fysisk planering. Eva Öresjö var institutionens första professor tillika prefekt och utgjorde tillsammans med, den andra i ordningen av institutionens professorer, Anders Törnqvist, nyckelfigurer i utvecklandet av institutionen och ämnet fysisk planering under åren 1996 och 2006. Vi träffar dessa båda professorer emeriti på en av försommarens varmaste dagar på Eva och hennes man Sverkers släktgård uppe på småländska höglandet. Under eftermiddagen får vi ta del av deras erfarenheter. Det blir ett vitalt och engagerat samtal med en del anekdoter som lockar till skratt och som inte ger anspråk på att förmedla en heltäckande bild av utvecklingen av institutionen. Det som slår oss är att det framför allt blir en intressant berättelse om hur formandet av en institution byggs upp med hårt arbete, tydliga mål i sikte och stort engagemang.

Att bygga en forskningsmiljö

På våren 1995 ringde Gösta Blücher, då generaldirektör på Boverket, till Eva Öresjö och frågade om hon kunde tänka sig att börja arbeta på Högskolan Karlskrona/Ronneby. –Vill du komma? frågade Gösta mig, berättar Eva. Det jag visste då om Fysisk planering och BTH var att mina kollegor på Arkitekturskolan i Lund brukade kalla det en B-utbildning. Samtalet till Eva var sprunget ur en arbetsgrupp aktiv under åren 1994–1996, bestående av personer från Boverket (Gösta Blücher, Carl-Johan Engström), BTH (Per Eriksson, rektor), Fysisk planering (Kristina Nilsson, prefekt) och Länsstyrelsen (Svante Ingemarsson, samt den tidigare bostadsministern Hans Gustafsson).1

Deras uppdrag bestod i att utarbeta strategier för hur fysisk planering som institution, ämne och utbildning skulle utvecklas. En då aktuell fråga handlade då om behovet av att bygga upp en forskningsmiljö. –Det behövdes en forskningsöverbyggnad med disputerade lärare, förklarar Eva, för att kunna utöka utbildningsprogrammet från kandidatnivå till magisternivå. Det var svårt att tacka nej till ett sådant uppdrag och Eva började sin tjänst som lektor i fysisk planering i januari 1996. Den första tiden var dock svårare än hon föreställt sig. Samtalen kretsade hellre kring utbildningen och då särskilt kring arkitektens hantverkskunnande än om forskning. Kontrasten var stor mot sociologen i Lund med sina uppemot 140 doktorander och mot den aktiva forskningsmiljön på byggnadsfunktionslära på LTH-A, där hon hade varit verksam i över 10 år. Kollegiet var litet och inflödet av gästlärare från den kommunala praktiken var därför stort. Det var en utmaning att hantera detta, menar Eva. Direktivet från dåvarande rektor Per Eriksson var dock tydligt. Fysisk planering måste skaffa sig doktorander. I vilken ände börjar man då när man börjar från i princip noll?

Senare samma vinter satt Eva på tåget och läste i en vetenskaps­teoretisk tidskrift. En artikel om förnyelser av industriområden skriven av en Anders Törnqvist fångade sig hennes intresse. –Det här var ju precis vad vi skulle behöva, minns Eva att hon tänkte. Arbetsgruppen fick denna information och det dröjde inte länge förrän Anders blev uppringd av Carl Johan Engström med frågan om han var intresserad av arbete i Karlskrona. Vid denna tid var Anders docent i industriplanering vid Chalmers Tekniska Högskola. Samtalet kom i rätt tid. Forskningspengarna var på väg att ta slut, och kom det inte nya skulle anställningen snart upphöra. Anders var alltså redo för en förändring och började på Fysisk planering hösten 1996. –Vi var en bra kombination, säger Eva och Anders instämmer. En sociolog som hade forskat om bostäder och en arkitekt som hade forskat om utvecklingen av industri- och företagsmiljöer.

Kamp för att bli respekterade

Eva Öresjö fick uppdraget som prefekt för institutionen för fysisk planering i september 1996. Högskolan i Karlskrona/Ronneby hade vid denna tidpunkt vuxit tillsammans med näringslivets utveckling i regionen och var väldigt framgångsrika vad gäller tillämpad IT, varvid högskoleledningen ville att detta skulle genomsyra all verksamhet. På vilket sätt fysisk planering hörde samman med tillämpad IT var något som var uppe till diskussion. I rollen som prefekt fick Eva “kriga” för institutionen och ämnets existens på högskolan. Det var inte många som förstod vad fysisk planering handlade om och lite hånande betraktade institutionens till synes svaga forskningsförankring. Eva vittnar om att det också fanns ett ständigt hot att ge studentplatserna som fysisk planering hade till utbildningsområden inom IT. Men eftersom utbildningen var populär och institutionen hade god tillströmning av studenter kunde detta inte ske.

Den dåvarande rektorn Per Eriksson värnade om att stärka tillämpad IT som högskolans profilområde. För att hantera dessa ständiga påtryckningar från högskoleledningen bestämde kollegiet att 2001 ta fram en rapport där medarbetare vid institutionen fick skriva debattinlägg “utifrån sina professionella kunskaper och värderingar [om] hur högskolans profilering mot tillämpad IT kunde förverkligas inom utbildning och forskning i fysisk planering”. Anders Törnqvist, Anders Wellwing (som hade rekryterats för sina kunskaper i CAD och GIS), Jan-Evert Nilsson och Johan Cronehed medverkade. Rapporten var på så vis ett sätt för kollegiet att bemöta och visa på hur institutionen jobbar med högskolans paradfrågor, men också ett sätt att tydliggöra för sig själva för vad tillämpad IT skulle kunna betyda för ämnets utveckling. –Istället för att ständigt argumentera, framhåller Eva, kunde vi hålla upp skriften istället. Den här kampen, där de fick strida för att bli respekterade, och för att vidhålla institutionens och ämnets existens och särart på högskolan, är fortfarande väldigt levande för både Eva Öresjö och Anders Törnqvist. De återberättar flertalet möten med högskoleledningen som vittnar om en nästintill obefintlig förståelse och respekt för ämnet. Eva beskriver bland annat hur hon efter två veckor som prefekt tog emot en sakkunniggrupp som skulle utvärdera verksamheten, där huvuddelen var ingenjörer, bl.a. en person från Ericsson. Just den dagen höll studenterna på med övningar i formlära och arbetade med skulpturer i lera. Den sakkunniga som var från Ericsson fällde då en lite syrlig kommentar: ”Har ni inte hört talas om IT?” Eva fann sig snabbt och är än i dag stolt över sitt svar. –Jag svarade för att kunna arbeta med IT:s färg och form så måste man börja med grundläggande 3D teknik. Eva berättar vidare att det gällde att inte låta sig skrämmas och bli nedlåten av “teknik-killarna”. –På ledningsgruppsmötena fick man blåsa upp sig som en groda och inte huka sig, men samtidigt se till att man levererade. Vi flyttade fram våra positioner sakta med säkert men ändå kändes det ofta som vi var en främmande fågel i sammanhanget. Även om rektorn var ett bra stöd, så kom det alltså ofta små pikar mot fysisk planering om att IT trots allt var mycket bättre.

Bygga ett ämne, ett kollegium och en utbildning

Arbetsgruppen diskuterade under de här första formativa åren i mitten av 90-talet vilken inriktning som utbildningen i fysisk planering skulle ta. Utbildningen hette från början Kommunplaneingenjörslinjen, ett namn som ju låter som det i huvudsak handlade om tekniska aspekter på att utföra planer. De första lärarna som anställdes, arkitekterna Bengt Jakobsson och Kristina Nilsson, införde dock snart gestaltningsövningar liknade de som lärdes ut på arkitekturskolorna, och arbetade intensivt för att utveckla designkunnandet med inriktning mot planering. Frågan kvarstod dock om utbildningen skulle fokusera på det tekniska planeringskunnandet, på PBL-kunskap och insikter om politik och process eller gå än mer åt en inriktning mot arkitektur och gestaltning? Någon skulle nog hävda att det landade i en linje där båda delarna ansågs viktiga och som komplementära, andra menar att detta speglade en intern kamp om vad ämnet fysisk planering är. Att arkitektur och gestaltning fick en betydande plats i undervisningen visade sig vara ett strategiskt riktigt beslut, hävdar Eva, både i bemärkelsen att svara upp mot arbetsmarknadens behov, och för att attrahera studenter. –Jag blev så glad när jag såg den första platsannonsen som sökte, inte bara en arkitekt, utan ‘arkitekt/fysisk planerare’, flikar Anders in. Även om det ofta framhålls att utbildningen i fysisk planering på BTH är den enda i sitt slag har det funnits konkurrenter, parallellt med BTH startade exempelvis Högskolan i Gävle en utbildning i fysisk planering (den hade initialt en inriktning mot lantmäteri men har ändrats sedan dess). Eva och Anders lyfter fram att Bengt Jakobsson, som var en gedigen stadsbyggare, bör ha ett stort erkännande för att ha stridit hårt för det strategiskt viktiga beslutet att satsa på arkitektur och stadsbyggnad och inte enbart PBL och tekniska aspekter i allmänhet. –Det var nog tur, framhåller Eva, annars hade vi nog inte blivit långlivade.

Under vårt samtal pratar Eva utifrån ett ”vi” som utvecklade institutionen. Hon betonar på ett självklart sätt kollektivet. Eva och Anders är helt samstämmiga i upplevelsen att vara delar i detta kollektiv, i ett kollegium, som arbetade mot ett tydligt mål. Hela kollegiet organiserades i programråd som träffades varannan vecka, därutöver var det årliga personaldagar på internat där större strategiska frågor genomlystes grundligt. De båda betonar att det var en stimulerande tid med ett gott diskussionsklimat som byggde på en inneboende respekt för varandras olikheter.

–Jag hade arbetat med arkitekter under lång tid så jag hade lärt mig hur man pratar med dem, säger Eva med ett skratt, och som prefekt arbetade jag efter att självklart ta plats själv men också ge rum åt andra. Allt togs fram i diskussion och på så sätt blev vi överens om vad vi ville. –Vi hade roligt, men vi slet också hårt.

En annan viktig aspekt som betonas under samtalet var att inte glömma bort att premiera de som tidigare hade drivit utbildningen, de som nu i och med den nya forskningsöverbyggnaden hade hamnat längre ner i den akademiska hierarkin. Detta gjordes genom att på olika sätt premiera icke disputerade lärare, att uppmärksamma deras insatser. –De fick ju inte bli några sorts B-lärare i ett kollegium med många disputerade lärare, säger Eva. En sådan premiering gavs genom möjligheten att söka medel för internationella lärarutbyten genom STINT, något som visade sig var mycket uppskattat av de medarbetare som gjorde det.

Teknisk högskola, rätten att utfärda doktorsexamen och de första professorerna

En viktig milstolpe för utvecklingen av både utbildningen och forskningen på institutionen är högskolans framgångsrika ansökan att bli teknisk högskola. Högskolan i Karlskrona/Ronneby ansökte till regeringen för att erhålla ett så kallat tekniskt vetenskapsområde 1999 och därmed erhålla rätten att installera professorer och examinera doktorer inom det breda ämnesområdet teknik. Eller, först hade man försökt att bli utnämnd som universitet men fått avslag. Högskolan fick hursomhelst positivt besked och blev sedermera Blekinge Tekniska Högskola. –Per Eriksson var mycket nöjd, berättar Eva. Särskilt nöjd var han att BTH kom före CTH, KTH och LTH i den alfabetiska ordningen.

Institutionen i fysisk planering kunde därmed söka inom högskolan rättigheten att utfärda teknologie doktorsexamen i fysisk planering. Detta gjordes genom en extern sakkunniggranskning av forskningskompetensen på institutionen. Sakkunniggruppen bestod bland annat av professorer i civilrätt, statsvetenskap och arkitektur. Institutionen kunde argumentera för att ämnet fysisk planering hörde hemma på en teknisk högskola genom att luta sig mot att ämnets ena ben, arkitektur, har av tradition i Sverige utbildats på tekniska högskolor.

Fysisk planering fick sina rättigheter och institutionen fortsatte att utvecklas. Den 21 maj 1999 hölls den första professorsinstallation på Blekinge Tekniska Högskola. Eva Öresjö var institutionens första professor och Anders Törnqvist den andra och Gösta Blücher installerades som adjungerad professor. Dåvarande adjunkt Ingrid Persson blev institutionens första egna doktorand, på halvtid. Eva Öresjö var huvudhandledare, historikern Karl Bergman biträdande handledare tillsammans med Gösta Blücher. Ingrid Persson disputerade 2011 på avhandlingen ”Fritidshuset som planeringsdilemma”. Institutionen hade också vid denna tidpunkt flertalet upparbetade samarbeten med andra lärosäten för att tillstyrka sin forskningskompetens. I och med att högskolan fick sina examinationsrättigheter kunde en av dessa samarbetspartners, professor Lars Emmelin på MKB centrum vid SLU, flytta över sin professur till BTH. I samma veva utvecklades en centrumbildning med inriktning mot fysisk planering, regional utveckling och miljö.2 Nybyggarandan var stark under denna tid. Varje litet steg framåt blev en viktig sten i ett akademiskt verksamhetsbygge.

Fysisk planering börjar bli etablerat

I mitten av 2000-talet började studentantalet på högskolan sjunka. När studenter vid andra institutioner sinade fortsatte dock studenterna i Fysisk planering att komma och likaledes, som utexaminerade, utvidga sin arbetsmarknad. Detta vittnade om att det som pågick på institutionen fyllde ett uppenbart arbetsmarknadsbehov och att det som Eva i rollen som prefekt och med stöd av sitt kollegium hade stridit hårt att blir erkända för ansågs vara något bra. Anders berättar att han gladde sig åt att Folke Snickars, respekterad professor i samhällsplanering på KTH, som i mitten på 2000-talet utvärderade utbildningen på uppdrag åt Högskoleverket, uttryckte sig positivt om studenterna och utbildningen inför rektorn. Anders gladde sig likaledes åt när planerarbranschen kom med positiv respons. –De sa att ‘era studenter kan ju allt, arkitektstudenterna kan ingenting, de måste vi lära upp, det tar ett år innan de är självgående’. En annan framgång under dessa år var priset Excellence in Teaching for Practice som AESOP (Association of European Schools of Planning) delade ut till Fysisk planering/BTH år 2003. Priset gavs till ett gott exempel på lärande för praktiken och var ämnat att uppmuntra, inspirera och genera ideér till AESOP:s alla medlemsskolor. -En stor framgång både internationellt bland 140 europeiska planerarutbildningar och nationellt där vi kämpade i motvind med de traditionella arkitektutbildningarna vid CTH, KTH och LTH, betonar Anders. Erkännanden som dessa betydde mycket för ett kollegium som upplevde sig kämpa i motvind, inte bara inom den egna högskolan utan också mot omvärlden.

En ny tid inträffar

Nybyggarandan som hade präglat högskolans initiala uppbyggnadsfas övergick så i en förvaltningsfas. Perioder av åtstramningar och nedskärningar sammanföll med stramare tyglar och påbud uppifrån från Högskoleverket. Eva berättar hur de brukade skickade in en sorts verksamhetsberättelse varje år till högskoleledningen där de berättade om vad de gjorde och utifrån vilka mål de skulle utveckla verksamheten. Från att dessa framförallt hade använts operativt i den egna verksamheten i samråd med högskoleledningen, märkte Eva att hon mer och mer behövde svara mot Högskoleverkets meningslösa frågor som inte hjälpte institutionen i sitt utvecklingsarbete. Detta som vi känner som ”New Public Management” gjordes med motivet att kvalitetssäkra den högre utbildningen. Efter en omorganisation blev Eva Öresjö sektionschef 2004 för en verksamhet som bestod av humaniora, mediateknik och fysisk planering. Eva ansvarade för nedläggningen av humaniora. –Det var ett svårt beslut men nödvändigt, de hade ju inga studenter. Eva avgick på egen begäran vid årsskiftet 2006/7 efter tre år som sektions­chef och verkade därefter som professor ytterligare några år. År 2009 blev Eva gästprofessor på institutionen för urbana studier på Malmö högskola. Anders gick i pension 2010 efter 14 år på BTH, vilket han beskriver som ”de roligaste åren i mitt liv”.

Visioner och mål

Vad var det då för visioner institutionen hade och som de arbetade efter? –Vårt främsta mål var att få studenter, säger Eva. Vårt andra mål var att etablera en forskningsöverbyggnad, bygga upp egen forskning och rekrytera doktorander. Men vi jobbade inte egentligen utefter stora mål, utan att sakta men säkert flytta fram våra positioner. De sökte tålmodigt forskningspengar, utvecklade nätverk och doktorandkurser. Det är svårt att ta sig fram i forskningsvärlden om man kommer från en liten relativt oetablerad högskola. –Jag brukade säga att Rom inte byggdes på en dag, minns Eva. Varje delmål var en seger. På frågan om vad det var för fysiska planerare som de ville utbilda så svarar Anders resolut att det var bredden de ville åt. –De ska kunna gå in och arbeta med detaljplanering, översiktlig planering men också i den privata sektorn. –Som till exempel hyresgästföreningen, flikar Eva in. Och myndigheter som MSB. Därmed måste de utbildas i PBL frågor, men också samhällskunskap. Anders betonar att de måste förstå att planering är politik, att de måste kunna hantera olika planeringssituationer och i varje unikt fall hantera och avväga intressen. Som exempel lyfter Anders fram de undervisningsmetoder i rollspel och förhandlingsteknik som utvecklades av Gösta Blücher (nu adjungerad professor på institutionen), Jan-Evert Nilsson och Lars Emmelin som ett led i att komplettera, den i deras tycke, alltför ensidiga träningen i gestaltning och planutförande, och som vidareutvecklades av Anders i samarbete med vetenskapsfilosofen Bertil Rolf. Det handlade inte bara om att utveckla användbara färdigheter för yrkeslivet utan snarare ett sätt att utveckla vetenskaplig stringens som grund för allt professionskunnandet.3 Andra viktiga frågor som både Eva och Anders framhåller att studenterna måste tränas i är färg och form samt presentationsteknik. Anders framhåller här att nyckeln till utbildningens framgång på lång sikt handlade att utveckla det tekniska planeringskunnandet parallellt med gestaltningsträningen samt lägga till en dos IT-stöd. –Detta tycker jag vi lyckades med, hävdar Anders när han tänker tillbaka på denna långlivade, och många gånger konfliktfyllda frågan om hur balansen skulle vara mellan plantekniska färdigheter, arkitektonisk gestaltning och vetenskapligt förhållningssätt. En professionsutbildning där studenter lär sig hantera många olika kunskaper, som integrerar både vetenskap och beprövad erfarenhet i utarbetande av planeringslösningar var det mål som Eva, Anders och hela kollegiet arbetade mot under dessa viktiga formativa år för institutionen för Fysisk planering. En utbildning som svarade mot arbetsmarknadens behov utan att ge avkall på det kritiskt granskande förhållningssättet. ▲▮