Inte bara antogs den regionala utvecklingsstrategin för Stockholms län (RUFS 2050) i landstingsfullmäktige i juni. Stockholms läns landsting är i en process att ombildas till region med stort R. Detta innebär att blivande Region Stockholm har stor potential att agera processledare i fråga om det statliga-regionala-kommunala samspelet och äga sin roll som vägledare i vilka frågor som måste adresseras och prioriteras – i synnerhet för att RUFS mål om en öppen, jämställd, jämlik och inkluderande region skall ha en chans att förverkligas.
Enligt prognoserna förväntas Stockholmsregionen växa med drygt en miljon invånare fram till år 2050. Fler människor måste dela på regionens utrymme och resurser. Behovet av bostäder är enormt och bostadsområden skall förtätas och rustas upp. Förorten – där majoriteten av regionens invånare bor och kommer att bo – spelar en central roll i förtätningen och upprustningen av regionen. Hur kan vi då skapa förorter där invånarna kan samsas, trivas och må bra? Och vilken roll spelar mötesplatser eller så kallade mellanmänskliga rum i utvecklingen av en hållbar Stockholmsregion? Det är några av frågorna som vi – forskare tillsammans med samhällsbyggande aktörer – ställer inom forskningscentret Reinvent på Södertörns högskola i Stockholm.
Boendesegregation och ojämlikhet ökar inom regionen. Segregationen innebär att din granne med stor sannolikhet delar din bakgrund och dina socioekonomiska förutsättningar. Ojämlikheten handlar om ökade skillnader i materiella och sociala resurser såväl som skillnader i hälsa. Exempelvis lever män i Danderyd cirka sju år längre än män i mer utsatta områden, såsom Fittja och Skärholmen. Unga invånare i utsatta områden har betydligt sämre skolresultat och lägre deltagande i idrottsföreningar jämfört med unga i mer välmående områden. Skillnader finns också i tillgången till olika urbana kvaliteter, som samhällsservice, arbetsplatser och andra mötesplatser. Utsatta områden tenderar att ha färre sådana kvaliteter och upplevas som mindre trygga, särskilt av kvinnor. Ökad rumslig segregation innebär också att människor med olika bakgrund möter varandra alltmer sällan i vardagen. Detta kan skapa misstro och spänningar mellan människor, vilket kravaller i några av Stockholms förorter kan ses som exempel på.
I den nyantagna regionala strategin utgör mötesplatser ett återkommande element som knyts till generella mål om hållbarhet och inkludering. Genom tillgång till mötesplatser, som möter behoven hos invånarna, skall människor mötas över gränser för att stärka sammanhållning och tillit. Utmaningarna, som vi ser det, handlar om att förstå vad det är för mötesplatser som det finns behov av och hur dessa skall dra till sig olika typer av människor som mer eller mindre frivilligt befinner sig på olika platser i staden. Vi vill veta om och hur mellanmänskliga rum i förorten kan motverka klyftor och segregation i regionen. Utifrån preliminära resultat från vår egen forskning och arbetserfarenhet vill vi lyfta några insikter.
Att identifiera invånarnas faktiska behov gällande mötesplatser kräver samverkan mellan aktörer och god förståelse för det lokala livet i ett område. Medborgardialoger – som är populära i stadsbyggandet – kan sällan fånga komplexiteten i lokala förhållanden och behoven hos samtliga invånare. Snarare krävs mer grundliga undersökningar genom observationer och intervjuer, så kallade etnografiska metoder. Planeringen av mellanmänskliga rum bör utgöra en process som inbegriper inte bara fysiska, utan även sociala aspekter och som, förutom invånarna själva, involverar samverkan mellan samtliga berörda aktörer – stadsplanerare, arkitekter, forskare med flera. Mötesplatser, såsom parker, lekplatser, kaféer och allaktivitetshus, är viktiga för det sociala livet, särskilt i utsatta områden där invånarna inte sällan är trångbodda och behöver alternativ utanför hemmet att vistas i. Platser som inte används drabbas däremot ofta av förstörelse och blir otrygga.
Det behövs organiserad verksamhet som riktar in sig på att unga, oavsett ekonomiska förutsättningar, får tillgång till en meningsfull fritid. I mer utsatta områden, där föräldrar ofta arbetar långa dagar och på obekväma arbetstider, är det särskilt viktigt att unga får möjlighet att delta i fritidsaktiviteter och komma i kontakt med andra vuxna som kan se och stärka dem och hjälpa dem att utveckla sina färdigheter. Ungdomsgårdar, idrottsföreningar och kulturella föreningar fyller en viktig funktion i detta och behöver göras tillgängliga även för dem med små ekonomiska medel. Inte minst kan de arbeta proaktivt med att förhindra att unga hamnar snett, till exempel i kriminalitet.
Den viktigaste prioriteringen i det kommunala tillämpandet av den regionala strategin måste emellertid vara att samtliga bostadsområden erbjuder välfungerande och behovsanpassad grundläggande samhällsservice, såsom förskolor och skolor. Sådana verksamheter utgör oerhört viktiga mötesplatser i sig. En välfungerande grundskola kan till exempel fungera som ett socialt kitt inom ett bostadsområde genom att skapa möten och sociala relationer. I många utsatta områden finns dock stora brister i förskolor och skolor, vilket kan ha en negativ inverkan på livsförutsättningar för de unga som växer upp där. Och tendensen att de som har möjlighet väljer förskolor och skolor utanför förorten urholkar inte bara nämnda verksamheter utan hela områdets identitet och gemenskap. Öppna förskolor, skolor, bibliotek och annan samhällsservice i utsatta områden behöver dessutom extra resurser för att möta och stötta människor som saknar språket, kunskaper om det svenska samhället, sociala nätverk och som tampas med svåra trauman som följd av flykt och uppbrott från hemlandet.
Psykologiska och sociala avstånd – som skapas av stora skillnader i resurser och förutsättningar mellan människor – utgör det största hindret för olika människor att mötas. Idéen om att bryta den rumsliga segregationen genom att tillgängliggöra fler mötesplatser blir utifrån vårt perspektiv missriktad. Det är i första hand skillnaderna mellan människor, de sociala klyftorna, som måste minska. Alla regionens invånare bör ha likvärdiga förutsättningar vad gäller boende, utbildning, sysselsättning och fritid – endast då kan vi bryta segregationen på allvar.
I Stockholmsregionen ser vi en negativ utveckling där ojämlikhet och segregation förstärker varandra. Det bådar inte gott för en region som kan komma att växa med drygt en miljon invånare inom de närmaste decennierna. Rätt prioriteringar måste göras. För oss handlar detta om att placera resurser där de behövs mest och möta de faktiska behov som finns. I förorten önskas också kvalitativa mötesplatser, men det stora orosmolnet för många av dess invånare tycks vara brister i de förskolor och skolor som skall forma förutsättningarna för kommande generationer. Utan aktiva åtgärder från Region Stockholm för att motverka sociala klyftor och segregation kommer de ädla målsättningar som formuleras i RUFS 2050 att förbli sköna formuleringar.
Sara Ferlander, Tanya Jukkala, Andrea Utas & Apostolis Papakostas
