När Föreningen för samhällsplanering FFS instiftades 1947 skedde det i samband med att Sverige fått en ny bostads- och planlagstiftning. Syftet med föreningen var att bygga och sprida kunskap om den sammanhållna planeringen, av samhället som helhet, med den nya lagstiftningen och detaljplanen som utgångspunkt. Sedan dess har planerarens roll förändrats, med ökad specialisering och separata utbildningsinstitut för arkitekturens olika grenar. I reaktionen mot urban renewal och storskaliga projekt under modernismens storhetstid odlades en misstro mot planeraren, arkitekten och de offentliga institutionernas förmåga att bygga ett bättre samhälle.
1961 kommer Jane Jacobs’s “The Death and Life of Great American Cities”, ett upprop mot dåtidens storskaliga stadsplanering och 1974 Robert A. Caro’s “The Power Broker”, ett upprop mot själva stadsplaneraren. Planeraren misstänkliggörs och förlorar sitt inflytande, en process som i Sverige cementeras i samband med 90-talets stora avregleringar inom bostadsförsörjningssektorn. Sedan den sociala bostadspolitiken avvecklats har även arkitekten som social förändrare och samhällsbyggare nedmonterats. I det efterföljande vacuum där planeraren tidigare agerat fyllde nu fastighetsutvecklarna i. Planerarens uppdrag begränsas till att lämplighetspröva, och planarkitekten som en senior och inflytelserik aktör med förmåga att leda den kreativa process där struktur och gestaltning i växelverkan ger en dynamisk helhet i samklang med ett större samhällsbyggande blir allt mer sällsynt.
Abdellah Abarkan skriver i sin artikel ”Stadsplanering vs stadsbyggnad” från föregående nummer om förlusten av just den sammanhållna planeringen. ”Både detaljplaneringens instrument samt arkitekturutbildningarnas innehåll och målsättning avser den delade och fragmenterade staden.” Professor Abarkan visar hur fokus förskjutits från stadsplanering – helhet, till stadsbyggnad – enskildhet. Samtidigt har vi under de senare åren sett planeraren och landskapsarkitekten få ett allt större inflytande. Intresset för det allmännas försörjningsansvar och allmän platsmark som förutsättning för ett hållbart samhällsbygge blir starkare, och de juridiska och ekonomiska villkoren för ett rationellt nyttjande av skattekollektivets gemensamma intressen blir i allt högre grad en del av planeringskollektivets självklara kunskapsbas.
Samtidigt som planeringens status växer vaknar intresset för professionell styrning, inte bara i statlig sektor där den alltid varit stark, men även i de kommunala verksamheter som i flera fall ser större investeringar i kapacitetstark kollektivtrafik och allmän platsmark än någonsin tidigare. Till planerarens roll som en senior aktör med förmåga att leda den kreativa processen kan nu läggas kompetens inom ekonomi- och övrig styrning samt affärsutveckling. Det ger möjlighet att ta ansvar för helheten och säkra ett hållbart samhällsbygge. Stadsbyggnad har därmed övertagit rollen som det begrepp som beskriver hantering av helhet, medan stadsplanering i många fall avser den fragmenterade process där planingenjören upprättar en detaljplan för att möjliggöra ett privat intresse för exploatering – en enskildhet.
Samma byte av begreppens innebörd – från del till helhet och det omvända – ser vi inom upphandlingsvärlden mellan begreppen upphandling respektive inköp. I aktuellt nummer av Plan har redaktionen samarbetat med det Formasfinansierade forskningsprojektet PROCsibe – Procurement for sustainable innovation in the built environment, för att lyfta den frågan och mycket mer. De fem texter som utgör numrets temadel är hämtade ur en större antologi med namnet Klokare upphandling. Den ställer sig frågan: ”Hur kan samhällsbyggandet i stort bli bättre på att lära sig upphandla för att främja långsiktig utveckling och innovation?”
Vi har många gånger hört uppropet: planeraren (eller som den i dessa sammanhang brukar kallas – arkitekten) måste ta plats! Till det lägger vi nu – planeraren måste mogna in i en kunskap som är bred nog att kunna ta sig an det Babels torn (se Anna Kadefors artikel) som präglar så stora delar av vår verksamhet. Med det här numret påbörjar vi en djupt politisk diskussion om vem samhällsplaneraren och arkitekten kan vara, hur vi ska agera, och den framtid som vi siktar mot.
Sara Widås och Helen Runting
Redaktionen, PLAN
