2:a januari 2020 besökte Australiens premiärminister Scott Morrisonsmåstaden Cobargo i Bega Valley, som ligger i New South Wales. En del av hans besök filmades, och visades i internationell media dagen efter. I filmen syns en kvinna med Led Zeppelin t-shirt och en get i koppel som följer efter premiärministern och hånar honom, medan han rör sig längs den ödelagda stadens huvudgata. Platsen badade i ett giftigt gult ljus. Premiärministern hade just filmats när han skakade hand med en kvinna som förlorat sitt hus, han drog energiskt i hennes slappa hand, till synes mot hennes vilja. “Du bestämmer över våra pengar, och vi har blivit bortglömda som vanligt”, sa kvinnan med geten högljutt; hennes breda australiensiska dialekt skar igenom alla rådgivares surr. “Varje gång det blir översvämning eller brinner här får vi ingenting. Om det här var Sydney, om det var nordkusten, då skulle bidragen regna ner, och det skulle komma akut nödhjälp,” sa hon till en grupp journalister. Samtidigt blev premiärministern utsatt för förolämpningar av en folkmassa; han lämnade kvinnan vars hand han skakat och gick hastigt bort mot en splitterny BMW SUV. “Det passar sig inte nu, kom så går vi,” sa en av personerna i premiärministerns stab medan de tog sig fram till fordonet (1). Det här hände på en plats fylld inte bara av himlens gula färg, men också av ilska, avundsjuka, oro och absurditet; kombinationen tycks gränsöverskridande och motbjudande (“det passar sig inte”). Det är en situation som man kanske mer är något annat instinktivt vill fly ifrån (för Scott Morrison också mer än vad som var bra för honom – premiärministern blev senare hårt kritiserad för sitt agerande) (2). Men vem är det som har möjlighet att fly i en kris och vem blir lämnad kvar att leva med de nya förutsättningar som skapats?
Från filmen Aniara.
Den svenska sci-fi filmen Aniara, regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja, belönades förra månaden med fyra guldbaggar för regi, skådespelarinsatser och visuella effekter. Filmen är baserad på Harry Martinssons diktepos från 1956 som starkt bidrog till att han belönades med Nobelpriset. Den följer rymdfarkostens 8 000 passagerare när de hamnar i en krissituation – farkosten hamnar ur kurs – som sedan blir deras permanenta verklighet. Trots deras försök att bibehålla sin livskvalitet så har de i slutändan ingen nytta av sina avancerade kunskaper inom fysik och akvaponik när de inser att ingen kan fly därifrån. Jorden har förstörts och rymdskeppet är allt de har. Men den vetskapen gör inte saken bättre; när undantagstillståndet blir till vardag bryter planeringen och teknologin samman. Situationen är absurd och gränsöverskridande, men den utvecklas inte mot ett gemensamt liv. Mysticism, tycks filmen mena, är inte tillräckligt för att livnära en befolkning.
Jag vaknade i centrala Melbourne den tredje januari och såg videon som visade Scott Morrissons minst sagt oeleganta sorti. Ångest kan göra att man blir apatisk – den lukt av rök som hade smugit sig in i sängkläderna och i mitt hår under natten gjorde mig rädd, trots att vi var trygga inne i staden. Cobargo ligger hela 650 kilometer från Melbourne, men just då kändes det som att de förödande bränderna skulle sluka hela Australiens östkust. Australiens största städer, Sydney och Melbourne, och även huvudstaden Canberra, täcktes av tjock rök. Rökdimman, den extrema hettan och de kraftiga vindarna tillsammans med oregelbundna regnskyar fick min barndoms gator att verka främmande. Det kändes inte otroligt att en kvinna med en get i koppel skulle kunna finnas på en sådan plats, eller att en vuxen man med ansvar för hela landet skulle springa iväg och gömma sig i sin lyx-SUV för att en grupp människor inte ville skaka hans hand. Senare den dagen åt jag lunch med en vän som jobbar med rättslig planering inom en statlig myndighet. Jag var nyfiken på vad hen tänkte kring allt det här. Det första jag frågade varom hen hade en brandplan för sitt hus, som ligger i de skogbeklädda bergen precis vid stadens norra utkant. Hen nickade, men det verkade inte vara det viktigaste för hen. “Vad är den långsiktiga planen för Victoria, och för Australien?” frågade hen. “Vi har blivit utbildade till att arbeta med sådant här,” fortsatte hen. “Vi borde verkligen använda det här året till att formulera ett svar”.
Hennes ord ligger till grund för vårt beslut som redaktörer att tillägna detta första nummer av PLAN år 2020 åt frågan om “kris”, och om hur Sveriges planerare kan påbörja ett samtal om de katastrofala effekterna av klimatförändringarna, mot bakgrund av de nyligen inträffade händelserna i Australien. Våra konstruerade och naturliga omgivningar har börjat bete sig annorlunda, och vi kommer se radikala förändringar i hur vi lever oavsett om vi planerar för det eller ej. Det är inte bara jag som upplever en spricka mellan barndomsminnen och vår nuvarande miljösituation. Snö (eller brist på den). Eld (ett övermått av det). Stormar. Epidemier. Saker är inte som de brukade, och det är inte helt långsökt att säga att miljöförändringarna kommer leda till förändringar i våra samhällen. Frågan för samhällsplanerare över hela världen är: I vilken utsträckning ska vi planera de förändringarna? En andra fråga är: Vilka förändringar kan vi behöva göra, inom planering, byggande, design och hur vi bebor platser, om vi vill ta Aniaras varning på allvar och försöka blomstra snarare än bara överleva? En tredje fråga som vi som yrkesgrupp kan ställa är: Hur ska vi planera för en osäker framtid om vi ska “främja en samhällsutveckling med en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer” (3), utan att lämna någon kvar?
I det här numret av PLAN har vi bjudit in representanter för kulturvetenskap (Cecilie Sachs Olsen), miljökommunikation (Stina Powell), arkitekturteori (Matthew Ashton), arkitekturdesign (Grace Mortlock och David Neustein) samt planering (genom representanter från föreningens lokalavdelningar), för att dela med sig av sina tankar kring dessa frågor.
Helen Runting med Sara Widås.
2:a mars, 2020
Noter
1. “Scott Morrison heckled after he tries to shake hands with bushfire victim in NSW town of Cobargo” The Guardian (January 2, 2020), https://www.theguardian.com/australia-news/2020/jan/02/scott-morrison-abused-by-bushfire-victims-in-nsw-town-of-cobargo.
2. Se: Jay Savage, “Australia fires: The public ire falling on Australia’s ’absent’ PM” BBC News (January 4, 2020), https://www.bbc.com/news/world-australia-50979169.
3. Plan- och bygglag (2010:900), 1 kap. 1 §.
Bild från filmen Aniara, regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja.
