Hur ser behovet av bostäder ut i en kommun och vilka hushåll saknar ett godtagbart boende? Den statliga utredningen Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar (SOU 2018:35) konstaterade för några år sedan att ingen kommun har denna kunskap. När utredningen lämnade sitt betänkande arbetade jag själv med bostadsfrågor på nationell statlig nivå och blev till viss del förvånad över resultatet och hade svårt att förstå varför. Nu har jag bytt perspektiv till det kommunala och har fått en annan förståelse för varför det inte har gjorts men också en fördjupad kunskap i varför kunskapen behövs.

Den statliga utredningen formulerade hushållens bostadsbehov som skillnaden mellan det utbud av bostäder som finns tillgängliga för dem på marknaden och det utbud som skulle ge dem en godtagbar bostad. Vad som är en godtagbar boendesituation är dock inte definierat. Men går det utifrån denna formulering att beräkna bostadsbehovet i en kommun? Med start hösten 2018 har Uppsala kommun ingått i ett forskningsprojekt(1) om detta. Inom forskningsprojektet har en modell arbetats fram för att just ”beräkna skillnaden mellan det utbud som finns att tillgå och det utbud som skulle behövas för att ge varje hushåll en godtagbar bostad”. En första diskussion för oss inom kommunen blev ett antal ställningstaganden om vad som är en godtagbar bostad eftersom någon enhetlig definition för detta saknas. Diskussioner som handlade om hur stor del av inkomsten som är rimlig att betala för sitt boende, hur många barn som kan dela sovrum och om det påverkas av åldersskillnaden mellan barnen, vad som är ett godtagbart boende om vi tänker bortom den klassiska kärnfamiljen, hur många flyttar på ett år som kan bedömas som icke önskvärt och så kunde vi ha fortsatt länge. Det landade till slut i några normativa ställningstaganden, om dessa justeras får det såklart effekter på resultatet.

Ett omfattande statistikmaterial baserat på alla individer som var folkbokförda i Uppsala 2017 har genom forskningsprojektet kunnat analyserats utifrån de ställningstaganden som gjordes. Forskare har, till skillnad från en kommun, möjlighet att arbeta med individdata och vi har genom detta samarbete kunnat ta del av resultaten för Uppsala kommun.

I ett första steg i analysen matchades fakta om alla hushåll med fakta om den bostad de bodde i. Resultat som visar att den absoluta majoriteten av Uppsalas hushåll bor i en godtagbar bostad men att 14 procent av Uppsalas hushåll flaggas för en osäker boendesituation.

Med en osäker boendesituation menas här:

▶ Hushåll som inte alls är registrerat på en bostad.

▶ Hushåll som bor för trångt relativt behoven. Här har Boverkets trångboddhetsnorm 2 tillämpats som innebär att det inte ska bo fler än två personer per rum samt att det ska finnas ett kök och ett vardagsrum. Ensamhushåll undantas och kan bo i ett rum och kök. Är man två personer i ett hushåll innebär det att man ska ha två rum och kök, ett par med ett eller två barn ska enligt denna norm bo i en bostad om tre rum och kök.

▶ Hushåll som bor för dyrt relativt sin inkomst, här har bankernas Kvar att leva på-kalkyl tillämpats.

▶ Hushåll som flyttar runt mycket, det vill säga hushåll som flyttat mer än en gång per år under den senaste femårsperioden.

Alla hushåll som bor i en specialbostad, det vill säga studentbostad, särskilt boende för äldre eller för person med funktionsnedsättning har undantagits från de vidare beräkningarna. Detta med motiveringen att de redan har någon form av åtgärd för att klara sin bostadsförsörjning.

I steg två har de hushåll som flaggats för att de har en osäker boendesituation jämförts med bostadsutbudet för att se vilka av dessa hushåll som skulle kunna efterfråga en bostad som passar dem bättre. Flera hushåll visade sig ha ekonomisk möjlighet att hitta en bättre bostad i utbudet men kanske väljer att bo på liten yta för att prioritera andra kvaliteter i livet.

Kvar blir drygt 9 000 hushåll, eller närmare 26 000 personer, som inte utan aktiva åtgärder har möjlighet att efterfråga en bättre lämpad bostad i utbudet. Att som kommun få del av ett siffersatt resultat som på detta sätt tydliggör hur många vuxna och barn som inte själva kan finna ett godtagbart boende inom kommunen är inte helt enkelt att ta emot. Kunskap som visar hur många barn som drabbas av trångboddhet, hur många unga vuxna som bor för dyrt och flyttar runt och att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i resultatet. I den geografiskt nedbrutna datan framkommer att hushåll boende på landsbygden inte är flaggade för en osäker boendesituation. Resultatet visar också att gruppen äldre inte tycks ha en osäker boendesituation utifrån de ställningstaganden vi gjort. Men här vet vi från andra studier att många äldre är ofrivilligt ensamboende och därmed kan sägas ha en boendesituation som inte är godtagbar. Ett resultat som visar att drygt 9 000 hushåll kan ha en osäker boendesituation leder också till att förväntningar skapas om att åtgärder bör göras.

Denna kunskap sätter siffror och fakta på något som vi tidigare bara hade på känn. Att ingå i detta forskningsprojekt har krävt modiga politiker och en modig ledningsgrupp som vill veta fakta och fatta beslut baserat på kunskap. Kunskapsunderlag som ger kommunen möjlighet att arbeta mer systematiskt med bostadsförsörjningsfrågor och skapa mer träffsäkra bostadspolitiska åtgärder.

Beräkningarna visar vidare att de 9 000 hushållen saknar kapital för att kunna efterfråga en bostadsrätt eller äganderätt. Men 2 500 av dessa hushåll har ekonomisk möjlighet att efterfråga en nyproducerad hyresrätt med relativt lägre hyra, det vill säga en hyresrätt med statligt investeringsstöd. Enpersonshushåll som matchats mot en bostad om ett rum har dock inte råd ens med en sådan hyresrätt. För att de 2 500 hushållen ska få tillgång till en sådan hyresrätt behöver bostaden på något sätt förmedlas direkt till hushållet. Bekymmersamt är också att den statliga styrningen av investeringsstödet gynnar små bostäder och försvårar därmed för dessa hushåll som framförallt skulle behöva matchas med större hyresrätter. Resultatet visar att det är svårt att lösa bostadsförsörjningen för hushåll med lägre ekonomi och otillräckligt eget kapital genom nyproduktion. Matchningen måste på något sätt göras med bostäder inom det befintliga hyresrättsbeståndet där de relativt lägre hyrorna finns.

De kvarstående 6 600 hushållen har inte råd med en för hushållet bättre lämpad bostad. Här krävs förmodligen en kombination av bostadsförsörjningsåtgärder tillsammans med arbetsmarknadsåtgärder och bostadssociala insatser.

Med avstamp i denna kunskap arbetar förvaltningar och bolag inom Uppsala kommun nu fram mer träffsäkra åtgärder för en förbättrad bostadsförsörjning i kommunen. Åtgärder som ska komma människorna i kommunen till del. Inom kommunen utgör denna kunskap tillsammans med andra analyser om hushållens efterfrågan, marknadsdjup, befolkningsutveckling och bostadsbeståndet viktiga underlag i bostadsförsörjningsarbetet. Från mina tidigare arbetsplatser när jag följt kommuners bostadsförsörjningsarbete på distans har jag burit med mig en viktig lärdom. Att utan en arbetsgrupp med bred förankring inom förvaltningar och bolag är det svårt att prioritera bland möjliga åtgärder och att nå framgång. Jag har nu fått möjligheten att bygga upp en arbetsgrupp med bred representation och får samarbeta med många kloka kollegor. Att få till en bred förankring av kommunens bostadsförsörjningsarbete har också varit ett tydligt medskick från politiken. Förankring tar tid men är så lärorikt. Glädjande är också att insikter från forskningsprojektet och våra gemensamma analyser även tillämpas inom det kommunala allmännyttiga bostadsbolaget Uppsalahems arbete med projektplanering och innovativa boendelösningar och i diskussion om förmedlingsprinciper hos Uppsala bostadsförmedling.

Enligt lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar ska vi kommuner planera för bostadsförsörjningen. Syftet med planeringen är att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder. Kommunen ska också främja att relevanta åtgärder genomförs. Utan fakta om hushållens bostadsbehov är det svårt att arbeta fram relevanta och träffsäkra åtgärder inom såväl kommunen som i de kommunala bolagen. Men vi kan också konstatera att det kräver en del kreativitet och nytänkande för att skruva på de åtgärder kommunen förfogar över. Jag kan också konstatera att förslag till åtgärder behöver finnas tillsammans med möjliga kommunalekonomiska konsekvenser på kort och lång sikt för att politiken ska kunna göra rätt prioriteringar när de har en svår balansgång att gå.

Här skulle bättre kunskap om kommunalekonomiska konsekvensberäkningar och gärna även samhällsekonomiska konsekvenser av de åtgärder vi gör eller inte gör vara till stor hjälp. Vad kostar det samhället att barn drabbas av mer extrem trångboddhet och kanske försämrat utrymme för lek och studiero eller när barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till när boendet är betalt? Och vad kostar det för en kommun att t.ex. markanvisa för ett hyresrättsprojekt med statligt investeringsstöd, ge förtur till den trångbodda barnfamiljen och kanske försörjningsstöd för att klara hyran? Vad kostar det på kort sikt och på lång sikt och vilka bostadsbehov hos hushållen kan legitimera till förtur? Riksrevisionens granskning av trångboddhet visar att trångboddhet, enligt trångboddhetsnorm 3 där inget barn behöver dela sovrum, inte har några effekter på vare sig vuxnas eller barns hälsa, vuxnas sjukfrånvaro eller barns skolresultat. I Uppsala vet vi att det i vissa områden bor över sju personer i bostäderna om tre rum men vilka effekter får det? Många frågor väcks när vi diskuterar val av träffsäkra åtgärder. Frågor som också handlar om för vem vi bygger framtidens städer och bostäder och vilka samhällsutmaningar vi samtidigt vill försöka komma till rätta med. Under våren har trångboddhet därtill lyfts på en annan nivå i debatten i och med spridningen av Covid-19. När vi så småningom får mer analyser av detta på samhällsnivå får vi ytterligare en dimension av trångboddhetens konsekvenser.

I och med Boverkets uppdrag från regeringen där de ska lämna förslag på enhetliga begrepp inom bostadsförsörjningen vet vi förhoppningsvis snart vad som enligt staten är ett godtagbart boende. Med målet att alla hushåll i landet ska ha ett godtagbart boende krävs omfattande åtgärder och åtgärder som kostar pengar. Hur en jämlik tillgång till ett godtagbart boende för alla ska genomföras i praktiken och vem som ska ansvara för att åtgärder genomförs är delvis en fråga som hänger i luften. I Uppsala kan vi dock konstatera att kommunen inte kommer att mäkta med detta på egen hand. Med fakta om hur många hushåll som kan ha en ohållbar boendesituation i Uppsala kan vi konstatera att statens roll att bland annat stötta hushållens möjlighet att efterfråga en bostad och det statliga stödet till byggandet av hyresrätter tillsammans med marknadens, fastighetsbolagens och kommunens åtgärder i dagsläget inte räcker till.

De billigaste bostäderna som flest hushåll har möjlighet att efterfråga finns i det redan byggda beståndet. Med syfte att skapa ett bredare utbud av nyproducerade bostäder som kan efterfrågas av fler pågår nu byggnation av flera olika boendekoncept ibland annat stadsdelen Rosendal i Uppsala.

Byggemenskapen Gården är en grupp privatpersoner som är sin egna byggaktör, byggstart 2020.

Rudbeckia kollektivboendeförening i Rosendal, Sveafastigheter Bostad byggstart 2020.

▮●

Elin Blume

Not.

1. Uppsala kommun har under ett antal år ingått i ett Vinnovafinansierat forskningsprojekt, Decode. En fråga som väcktes mot slutet av detta projekt var möjligheten att beräkna bostadsbehov i en kommun. Konsultbolaget Tyréns i samverkan med KTH, Boverket och Uppsala kommun har under 2019 arbetat fram en modell för att beräkna bostadsbehovet i en kommun där Uppsala kommun har utgjort testbädd. Projektet har finansierats av Sven Tyréns stiftelse. Slutleveransen av detta projekt gjordes i december 2019.

Bilder

1. Gården, Illustration: Andreas Martin-Löf Arkitekter/Byggemenskapen Gården

2. Rudbeckia, Illustration: Belatchew arkitekter