Våren 2020 drabbades Järvaområdet i Stockholm hårt av pandemin. Flera drabbade var svensk-somalier och orsakerna till smittspridningen debatterades i media. Kriskommittén bildades då av svensk-somalier med syfte att göra en egen utredning om de bakomliggande faktorerna. Socioekonomiska faktorer och segregation kan inte underskattas, menar Degmo Daar, talesperson.
Texten är en debattartikel. Det är författarens egna åsikter.
“Självisolering, arbeta hemifrån, håll avstånd och tvätta händerna”. Så löd några av Folkhälsomyndighetens rekommendationer till det svenska folket när pandemin satte sina klor i samhället.
I början av pandemin, när den alarmerande nyheten om att smittspridningen var markant högre i några av Stockholms förorter än i övriga stadsdelar, spreds en oro bland invånarna. Samtidigt spekulerades det i media om potentiella orsaker, något som väckte starka känslor hos förorternas invånare. Bland annat skrev kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, i den omtalade debattartikeln Våga tala klarspråk om corona och förorten, april 2020, att den höga dödssiffran bland just svensk-somalier i Järvaområdet i Stockholms utkant berodde på läs- och språksvårigheter.
Men att det i grund och botten handlade om att socioekonomiska faktorer och ojämlika strukturer i samhället bidrog till individers olika förutsättningarna för att ta sig igenom en kris, var det färre som talade om.
Hade partiledaren rätt, var det språk och kultur som var anledningen till att sex svensk-somaliska själar förlorades under en och samma natt i mars 2020 till följd av Covid-19? Eller var det snarare samhällsklyftorna som till slut gav sig tillkänna? Förutom det osmakliga i att spekulera om offrens läs- och skrivkunnighet, menar jag att argumentet används för att makthavare ska kunna frånsäga sig ansvaret för avsaknaden av en beredskap som skyddar samhällets samtliga invånare. Diskussionen om språkkunskaper och läs- och skrivkunnighet blir ett sätt att indirekt skuldbelägga offren och deras anhöriga för att inte ta del av samhällsinformation.
Det är ingen nyhet för varken myndigheter eller politiker att boende i det som benämns som socioekonomiskt utsatta områden är de första som drabbas vid en samhällskris. Folkhälsomyndigheten (FoHM) menar att födelseland har en tydlig koppling till antal insjuknade och Karolinska Institutet delger att kroniska sjukdomar ökar i socioekonomiskt svaga områden. Ytterligare studier visar att faktorer som boendesituation, sysselsättning, ekonomi, tillgång till sjukvård och utbildning är grundläggande orsaker till att just individer i dessa områden löper störst risk att drabbas hårdare vid en samhällskris. Att Covid-19 drabbar ojämlikt är därför inget som borde kommit som en nyhet för våra folkvalda politiker.
Hur förhåller sig smittspridningen av Covid-19 till myndigheternas strategi om att skydda oss själva och samhället genom att stanna hemma? Enligt en rapport från SCB (2018-03-05) lever 20 procent av personer födda utanför Europa i trångboddhet, jämfört med två procent av inrikesfödda, något som är särskilt utbrett i socioekonomiskt utsatta områden. Detta försvårar i sin tur möjligheten till självisolering och distansering vid smitta. Det här borde samhället ha varit förberett på - trångboddhet har historiskt sett varit en riskfaktor för vårdplatsbehov och dödlighet i pandemier och virusutbrott.
Det finns ett tydligt samband mellan risken av att dö i Covid-19 och bostadsområden. En rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin visar sambandet mellan socioekonomiska faktorer och risken att insjukna i Covid-19, något som även Kriskommittén tidigt uttalade sig om (maj 2020). Pandemin har med andra ord avslöjat de allvarliga effekterna av socioekonomisk segregering och de rådande samhällsklyftorna som idag existerar i Sverige.
Det finns ytterligare paralleller som bör betonas till varför smittsmittdningen i det svenska samhället sett så olika ut beroende på bostadsområde. Till exempel det faktum att en stor del av befolkningen i utsatta områden arbetar inom det vi kallar för kontaktyrken, där möjligheten att arbeta hemifrån och hålla avstånd varit omöjligt. Hur ska en person som arbetar inom kollektivtrafiken, som taxichaufför, eller inom älderomsorgen distansiera sig fysiskt i sitt yrke?
En annan rekommendation från FoHM var att undvika att resa i kollektivtrafiken. Här visar en rapport från KTH att antalet resenärer i Stockholm har minskat, men att människor bosatta i resurssvaga områden i större utsträckning har fortsatt att resa kollektivt. De berörda har inte haft något annat val än att gå emot rekommendationen från FoHM.
När vi talar om hur Covid-19 drabbat vissa områden hårdare än andra, är det viktigt att lyfta både de kort– och långvariga konsekvenserna. Hushållsekonomin hos utsatta grupper har påverkats hårt, inte minst hos den stora grupp människor som arbetar på timanställning. För de som har blivit sjuka har ekonomi påverkats avsevärt, i och med sämre skyddsnät. Och när barn och ungdomar inte längre har haft tillgång till skollunch på grund av stängda skolor, och därmed behövt äta fler mål mat om dagen hemma, ja då har en oförutsedd utgift uppstått. Det här är saker som behöver tas i beaktning när vi ser till helheten av pandemins följder.
Med allt detta sagt framstår det som uppenbart att vi inte lever i ett homogent, eller ett jämlikt samhälle där allas liv är lika mycket värda. Det som är tydligt däremot är att vi lever i ett samhälle där postnummer avgör huruvida människor överlever en samhällskris. Det är på tiden att alla myndigheter tar ansvar för de sociala klyftor som blivit så tydliga under pandemin och att omedelbara åtgärder vidtas.
Degmo Daar, Talesperson, Kriskommittén
