Stadsplanering och folkhälsa har starka band i historien. I en tid före både vaccin och antibiotika var de fysiska strukturerna avgörande för att rädda liv. Guy Baeten, professor i Urbana studier på Malmö Universitet, blickar bakåt i tiden och menar att det är dags att återupprätta sambandet mellan stadsplanering och folkhälsopolitik.
Dagens stadsplaneringsideal och dagens folkhälsopolitik har starka gemensamma band i historien. Båda har sitt ursprung i 1800-talets ohygieniska stadsförhållanden som orsakade vågor av förödande epidemier. Regelbundna utbrott av kolera, smittkoppor, scharlakansfeber och andra sjukdomar ledde till mycket hög dödlighet i de tidigt industrialiserade städerna i Europa. Detta skedde under en epok då vacciner inte var tillgängliga: stadsplanering och folkhälsopolitik blev regeringarnas enda medel för att bekämpa epidemier. Det nya fokuset på ljus, luft och gröna och blåa utrymmen i staden spelade en central roll för att bekämpa epidemier.
Folkhälsopolitik och stadsplanering, båda utvecklade på grund av epidemier och en gång så oskiljaktiga, har sedan dess separerats och följt sina egna banor. Den här artikeln försöker förstå varför det har blivit så och argumenterar för att covid-19 har lärt oss att det finns ett brådskande behov av att återupprätta en koppling mellan hälsa och planering.
Med undantag för smittkoppor har vacciner, historiskt sett, aldrig ensamma besegrat smittsamma sjukdomar. Det var genom en kombination av stärkt infrastruktur, stadsplanering, ett nytt sanitärt beteende (städning av hus och kroppshygien) samt installationer av nya institutioner och kommunala myndigheter som koleraspridningen kunde minska i Europa, då i avsaknad av ett medicinskt botemedel. Det är osannolikt att vi i framtiden kommer att kunna förhindra corona-inducerade epidemier enbart genom medicinska metoder. För att minska smittspridning behöver folkhälsan, återigen, bli en central fråga för stadsplaneringen.
Världens första folkhälsolag
I Storbritannien ledde reformatorn Edwin Chadwicks rapport från 1842, om de brittiska arbetarnas sanitära förhållanden, till världens första folkhälsolag år 1848 (efter ännu ett kolerautbrott 1845). Detta blev starten på en era av ingenjörsarbete för att anlägga avloppsrör och dräneringssystem, upprätta system för avfallshantering och förmedla rent vatten till de brittiska städerna.
Intressant nog var det inte befolkningens välbefinnande som drev Chadwicks engagemang för sanitet. Snarare handlade det om en strävan efter social kontroll i en tid där fattiga unga män deltog i våldsamma kravaller. Genom att förlänga livslängden för män skulle arbetarklassens åldersstruktur förändras och antalet upplopp minska. Därför beaktades inte kvinnor, barn, äldre och deras sjukdomar i den nya folkhälsolagen. Inte heller frågor om kost, löner eller arbetsförhållanden. Ändå var Chadwicks insatser startskottet för en modern folkhälsopolitik och stadsplanering. I dess spår bildades en byråkratisk stat som kontrollerade hur städer planerades och byggdes, ett skattesystem för att finansiera offentliga arbeten och skapandet av nya tjänstemannafunktioner, inklusive stadsplanerare.
I början av 1900-talet hade folkhälsan blivit en viktig faktor för stadsplaneringen. Le Corbusiers Radiant City, Ebenezer Howards Garden City och andra utopier från början av 1900-talet var alla besatta av att få tillbaka ljus, luft och grönska till staden. Ren och enkel arkitektur och möbeldesign, typisk för Bauhaus-rörelsen, var faktiskt ett direkt resultat av hygieniska bekymmer i spåren av den förödande spanska influensaepidemin 1918-1919. Stadsplaneringens roll för att ”bygga” folkhälsan och förebygga epidemiska utbrott av infektionssjukdomar var nu fullt etablerad och togs för givet. Renlighet skulle bli ett sätt att leva efter spanska sjukan. Det blev en symbol för modernitet och civilisation.
I Sverige krävde den nybildade nationella Hyresgästföreningen år 1923 ”Hälsobostäder åt alla!”. Ludvig Nordströms radiodokumentärserie Lort-Sverige från 1937 beklagade tillståndet på landsbygden med sin brist på hälsa och hygien. För Nordström var det ”människors hälsa, hela nationernas makt” som stod på spel. Programmet skulle bli upptakten till en nationell bostadspolitik med folkhälsan i centrum, som syftade till att förse landet med bostäder till överkomliga priser.
Ludvig ”Lubbe” Nordström i arbetet med radiodokumentären Lort-Sverige från 1937.
Begreppen separeras
Det finns minst tre huvudsakliga anledningar till att det starka bandet mellan folkhälsa och stadsplanering långsamt upplösts.
Den första handlar om ett genombrott inom medicinsk vetenskap. Teorin om bakteriernas betydelse för sjukdom, utvecklad av bland andra Robert Koch och Louis Pasteur, visade att epidemiska utbrott inte var tillfälliga, genetiska eller gudomliga utan orsakades av dödliga virus. Louis Pasteurs framgångsrika utveckling av vacciner orsakade en gradvis förändring av folkhälsoproblemen: fokus förflyttades från sociala faktorer, såsom fattigdom, kost, utbildning, löner och bostäder, till att bekämpa mikroorganismer. Denna snäva medicinska tolkning av folkhälsa skulle till slut minska stadsplaneringens roll i bekämpandet av sjukdomar.
För det andra överfördes ansvaret för att hålla sig frisk gradvis mot individen. 1980- och 1990-talen handlade snarare om personlig träning, kost, hälsosamt beteende och vanor än en fortsatt oro för strukturella socioekonomiska variabler.
En tredje förändrande faktor, som präglade 1990- och 2000-talen, handlar om stadens roll. Från att vara en motor för välbefinnande blev den en motor för ekonomisk tillväxt, inte minst genom forskaren Richard Floridas arbete där huvudfokus för stadsplaneringen riktades mot att attrahera rätt ekonomisk befolkning till städer snarare än att hantera folkhälsoproblem.
Tillsammans resulterade dessa skiften i att det historiskt symbiotiska förhållandet mellan rumslig planering av människans livsmiljö och hälsa nu har brutits. Stadsplanerare och folkhälsovårdare arbetar i separata silon: folkhälsoprogrammen har koncentrerat sig på infektionssjukdomar och beroendefrågor snarare än hälsosamma livsmiljöer. Hälso- och säkerhetsavdelningar och miljöskyddsmyndigheter har fått smala, funktionella uppgifter. Planeringsmyndigheterna anser att syftet med stadsplanering är ekonomisk utveckling och miljöskydd, inte hälsofrämjande. Varje sfär av offentlig politik har bedrivits enskilt, med organ som antar specifika mål för att fullgöra sitt uppdrag och misslyckas med att förstå, eller åtminstone att hantera, det ömsesidiga beroendet mellan olika samhällsfrågor.
Resultatet är att vi har byggt in ohälsosamma förhållanden i våra stadsstrukturer. I programförklaringen Confronting the challenges in reconnecting urban planning and public health, som publicerades före SARS och covid-19, belyser planeringsprofessorn Jason Corburn farorna med den nuvarande isärkopplingen:
Även om folkhälsa och stadsplanering uppstod med det gemensamma målet att förebygga utbrott av infektionssjukdomar i städerna, finns det idag liten överlappning mellan fälten. Separationen av fälten har bidragit till okoordinerade ansträngningar att ta itu med stadsbefolkningarnas hälsa och är ett allmänt misslyckande med att erkänna kopplingarna mellan till exempel den byggda miljön och skillnader i hälsa på grund av inkomstnivå och etnicitet osv.
Dagens glömda tätheter
Varför är det viktigt att folkhälsoproblem åter börjar spela en viktig roll i hur vi organiserar stadsplanering? En anledning är den nya sjukdomsgeografi vuxit fram under 2000-talet. Lokala utbrott av infektionssjukdomar leder på nolltid till pandemi i en värld av snabb globalisering och snabb urbanisering, precis som covid-19 har visat. I en hyperkopplad värld måste vi bekämpa infektionssjukdomar på flera fronter, inklusive via en stadsplanering, om vi vill undvika att nästa coronavirus eller annan infektionssjukdom förlamar våra ekonomier och sociala liv.
En annan anledning, som tas upp av författaren Jay Pitter, är att vi måste uppmärksamma vad han kallar "glömda tätheter" i våra städer. Medan planering tenderar att fokusera på "dominerande tätheter", det vill säga arbets- och bostadsutrymmen som används av den vita medelklassen – deras bostäder, transport och fritidsbehov – är det i de perifera och glömda tätheterna (favelas, kåkstäder, fabrikshem, äldreboenden, tältstäder, fängelser, husbilsparker, boende för hemlösa, förorter) som smittsamma sjukdomar lättast sprider sig.
Det är här som det finns en åldrande infrastruktur, trångboddhet i nedgångna byggnader och otillräckliga transportalternativ som tillsammans bidrar till ökad smittspridning. Det är även i dessa glömda tätheter som sociala hälsofaktorer såsom inkomst, etnicitet och funktionshinder är ogynnsamma. Kraftiga och växande socioekonomiska ojämlikheter är utgångspunkten för infektionssjukdomar.
En ny rapport från Nordiska ministerrådet med fallstudier från Oslo, Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm samt fördjupade fallstudier av Rinkeby-Tensta och Rosengård i Malmö visar hur den bristfälliga respekten för regeringens riktlinjer inte har något att göra med ”brist på integration” eller ”språkbarriären” utan snarare med omöjligheten att följa restriktionerna i dessa glömda tätheter. Det är svårt att arbeta hemifrån, stanna hemma om du känner dig sjuk och hålla avstånd eller undvika kontakt med äldre för de människor som bor i överfulla hem och arbetar i servicenäringar som vård, transport eller inom gig-ekonomin. Gig-ekonomin ger ingen ekonomisk trygghet genom arbetslöshetsersättning eller företagsledare som visar förståelse för att man stannar hemma. Att undvika kollektivtrafik är svårare i områden med lågt bilägande.
John Micklethwait och Adrian Wooldridge, journalister på Bloomsberg News respektive Financial Times, menar att ”ojämlikheterna nu är så skarpa och förstärkta av både coronakrisen och den ekonomiska hanteringen kring den, att retoriken ’något måste göras’ har vuxit fram, precis som på 1930-talet.”
Covid-19-pandemin har visat – på dödligast möjliga sätt – hur vårt samhälle har försummat tillhandahållandet av billiga bostäder för de fattigaste samhällssegmenten och för de äldre. I och med det har även folkhälsan försummats. Just nu har vi ett gyllene tillfälle att ifrågasätta hur vårt samhälle planerar för bostäder, som Micklethwait och Wooldridge skriver: "coronaviruset har gjort regeringen viktig igen", och "virusets ankomst var som en utredning av statens kapacitet". Staten och stadsplaneringen måste fånga detta ögonblick av beslutsamhet och förmåga att proaktivt ingripa i hur saker och ting ”normalt” görs.
En ny väg framåt
Epidemier har historiskt sett fungerat som tillfällen för dramatisk förändring. Återkommande utbrott av kolera utlöste starten på stora infrastrukturarbeten och en mycket mer aktiv regering i Storbritannien och på andra ställen; spanska sjukan gav upphov till en helt ny arkitektur och formspråk centrerat kring hygien och folkhälsa. Den indiska författaren Arundhati Roy formulerar på ett vackert sätt behovet av att dra nytta av den nuvarande möjligheten:
Våra sinnen springer fortfarande fram och tillbaka, längtar efter en återgång till normalitet, försöker väva samman vår framtid med vårt förflutna och vägrar att erkänna rupturen. Men rupturen finns. Och mitt i denna fruktansvärda förtvivlan ger det oss en chans till eftertanke kring domedagsmaskinen vi har byggt för oss själva. Ingenting kan vara värre än att återgå till normaliteten. Historiskt sett har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna och föreställa sig sin värld på nytt. Den här är inte annorlunda. Det är en portal, en port mellan en värld och en annan. Vi kan välja att släpa oss igenom det, dra med oss slaktkropparna av våra fördomar och hat, vår nåd, våra databanker och döda idéer, våra döda floder och den rökiga himlen bakom oss. Eller så kan vi gå lätt igenom, med litet bagage, redo att föreställa oss en annan värld. Och redo att kämpa för den.
Vad som är annorlunda denna gång jämfört med de massiva epidemierna från det förflutna är enligt Matthew Gandy, professor vid King’s College, frånvaron av en progressiv koalition av företagare, arbetare, tjänstemän, politiker och intellektuella som alla driver i samma riktning för att etablera stadsplanering och arkitektoniska reformer med folkhälsa i åtanke. Epidemisk historia har lärt oss att virus inte kan bekämpas enbart med vaccination; de kräver en ständig symbiotisk ansträngning från stadsplanerare och folkhälsoansvariga för att våra städer ska anpassas till virusens beteende. I detta avgörande ögonblick efter covid-19 är det dags för stadsplaneringen att sätta kampen mot segregation, polarisering och brist på överkomliga bostäder högt på dagordningen.
Guy Baeten är professor I Urbana studier vid Malmö Universitet. Just nu leder han bland annat forskningsprojektet Folkhälsa, epidemier och stadsplanering: återuppta kopplingen.
REFERENSER
Corburn J (2004), Confronting the challenges in reconnecting urban planning and public health, American Journal of Public Health, Vol. 94, 541–546
Gandy, M (2008), Deadly allliances: death, disease, and the global politics of public health, in S Harris Ali, R Keil (red.), Networked disease. Emerging infections in the global city, Wiley-Blackwell, Chicester, 172-185
Micklethwait J, A Wooldridge (2020), The wake-up call: why the pandemic has exposed the weakness of the west, and how to fix it, HarperVia, New York
Pitter, J (2020), Urban density: confronting the distance between desire and disparity, Azure, 17 April 2020
Roy A (2020), The pandemic is a portal, New York Times, 3 April 2020
Snowden F M (2020), Epidemics and society. From the black death to the present, Yale University Press, Yale
