Foto: Maria Westerdahl
På urbergshöjder, moränkullar och rullstensåsar växer än idag tallar som härrör från utmarker inom det agrara landskap som genom århundraden, kanske årtusenden, utvecklats inom områden som idag är Stockholms och många andra städers förorter. Dessa förorter växte fram under 1900-talets första fem-sex decennier inom forna ägor till lantegendomar och gårdar. Tallarna finns här kvar inom bebyggelsen i mindre naturmarkspartier och mellan husen, liksom på skogskyrkogårdar. Andra städer och kommuner som karaktäriseras av tallar är t.ex. Uppsala, Linköping liksom många kranskommuner till Stockholm.
Tallarna karaktäriserar förorternas stads- och landskapsbild genom att bilda en tydlig siluett på höjder sedd från avstånd, liksom genom dess rika förekomst i bebyggelsen. Detta gäller framförallt områden med modernismens flerfamiljsbebyggelse från 1930 till tidigt 1960-tal, där också inslaget av berghällar ofta är karaktäristiskt. Tallar är också vanliga inom småstuge-, trädgårdsstads- och villastadsbebyggelse, som uppförts på mager jord under 1900-talet första hälft. I dessa attraktiva bebyggelsemiljöer utgör tallen den arkitektoniska ryggraden. Men tallarna och områdets gröna karaktär hotas nu av omfattande förtätningar och brist på föryngring.
När städerna växte med flerbostadsområden under 1930-talet och framåt så bebyggdes ofta de forna utmarkerna inom magra, barrskogsbevuxna höjdpartier, vilka hade nyttjats som betad utmark under kanske 1000 år. Dessa tallar vittnar därför, tillsammans med inslag av äldre ekar och enstaka bevarade torp och gårdar, om det äldre kulturlandskap som tidigare fanns här. Jämfört med andra träd konkurrerar tallen väl just på torra och magra marker.
Tallen uppmärksammades i början av 1900-talet genom anläggandet av skogskyrkogårdar, såsom i världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm, som anlades i en stor befintlig tallskog. Vid modernismens intåg sågs naturmarken ha hälsobringande egenskaper, varför den värnades när nya bostadsområden planerades. Tallar och bevarade berghällar bildar här idag en utpräglad arkitektonisk helhet tillsammans med bebyggelsen. I Stockholm skapades, med stadsträdsmästare Holger Blom i spetsen, en väv av medvetet bevarad naturmark och gestaltade parker inom den så kallade Stockholmsskolan, en internationellt känd stil inom landskapsarkitekturen. Men tallarna betydelse som förortens gröna stomme är idag inte allmänt känd.
Tallen är ett ovanligt robust, och resilient träd som klarar skador och påfrestningar. Förortens tallar har också ofta ovanligt hög ålder, vilket sällsynta insekts- och svamparter ofta vittnar om. Kunskapen om äldre tallars betydelse för den biologiska mångfalden är väl spridd. Den vintergröna tallen förmedlar även skönhetsupplevelser året om, och naturpartier och parkstråk bidrar med rekreationsvärden. Tallmiljöerna utgör också robusta lekmiljöer samt förmedlar naturkänsla som sänker stressnivåer. I och med allt oftare förekommande extremväder, så ökar trädens betydelse som klimatreglerare i städerna eftersom de sänker exempelvis temperaturen och minskar vattenflöden.
Förortstallarna representerar också kulturhistoriska värden, men dessa är sällan uppmärksammade i kunskapsunderlag. I allmänhet värnas endast enstaka tallar med höga naturvärden i planprocesser för de omfattande förtätningarna ibland annat Stockholms förorter liksom vid bygglovgivning. Andra stora problem är att det nästan inte sker någon självföryngring av tall inom naturmarkspartier, att tallar sällan planteras liksom att befintlig skötsel ofta missgynnar tallen. Slitage från barns lek och rådjurs fejande, näringsberikning av marken och därmed ökad konkurrens av lövuppslag bidrar troligen till bristen på självföryngring.
Jämfört med ekar, som generellt sett värnas i fysisk planering och skötsel, är tallarna ofta styvmoderligt behandlade och ses ofta som en självklarhet genom deras relativt stora antal. Det är nu dags att låta tallen inta en upphöjd position när vi värderar stadslandskapets gröna miljöer! Men förortens tallar minskar successivt och obemärkt i snabb takt, p.g.a. omfattande förtätningar, bristen på föryngring och trädfällningar. Många tallar befinner sig också på sin ålders höst. På sikt kan därför många städers och kommuners karaktärsträd, tallen, riskera att försvinna i hög grad, varför värden som är knutna till tallen är hotade.
Sammantaget saknas insikter om tallens hotade framtid liksom kunskap om dess stora sociala och kulturhistoriska värden mm liksom om föryngringsmetodik hos myndigheter, fastighetsägare och konsulter. Förortstallarnas långsiktiga bevarande är därför hotad, eftersom den successivt och i rask takt minskar i antal. Många av tallarna växer också på privat tomtmark eller på samfällt ägd mark, varför även allmänhetens brist på insikt om tallarnas stora betydelse utgör ett hot. Kulturhistoriska underlag är ofta svaga avseende tallars värden och i allmänhet är det endast höga naturvärden som brukar kunna innebära en anpassning av detaljplaneförslag där enstaka träd bevaras. I Plan och Bygglagen (PBL) har byggnader eller anläggningar med kulturhistoriska värden generellt sett ett starkt skydd vid ombyggnader i och med flera skydds- och varsamhetsparagrafer i kap. 8. Miljöbalken och PBL innebär däremot generellt ett svagt skydd för tallar/träd inom bostadsområden. Detta tall-landskap är något man tagit för givet och därför sällan beaktat i särskilt hög grad i planeringen. Tallen är Sveriges näst vanligaste träd, vilket också kan ha bidragit till denna försummelse. Men vi tar också stadslandskapets ofta 150-250-åriga tallar för givet, utan insikt om att produktionslandskapets tallskogar sällan blir äldre än kanske 80 år. Tallen behöver placeras i centrum för att förstå hur landskapet utvecklats, men för att förstå dess betydelse inom modernismens synnerligen attraktiva boendemiljöer, också som identitetsskapare.
Det är nu hög tid att politiker, praktiker, tjänstemän, fastighetsägare och konsulter vaknar ur sin dvala och hemmablindhet så att de tallar som fortfarande finns kvar räddas i den fysiska planeringen samt föryngras och medvetet sköts inom förvaltningen.
Maria Westerdahl och Patrik Olsson
Maria Westerdahl har egen verksamhet och är forskningsassistent på Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning på SLU i Alnarp.
Patrik Olsson är adjunkt på Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning på SLU i Alnarp.
Foto: Maria Westerdahl
