Planläggning för öppen dagvattenhantering förespråkas allt mer i Sverige och anses bland annat bidra till en biologisk mångfald. Men grunda och stillastående vattentäkter utgör även habitat för myggor. Trots det saknas en debatt inom planeringsvärlden kring vilka hälsovådliga effekter myggor kan ha. Bland epidemiologisk expertis har problemet med vektorburen smitta, relationen till vattentäkter och smittspridning kommit att uppmärksammas. Detta har dock inte fått något större genomslag i planprocessen. Vad är orsaken? Anses det inte vara ett relevant problem eller är det något i planprocessen som medför att denna problematik inte har uppmärksammats?
Niklas Ljungberg är planarkitekt, verksam i Västerås stad
Nationella riktlinjer
I dokument publicerade av Boverket förklaras att den utdikning som gjorts under 1900-talet har medfört att vattnet flödar snabbare och därför inte hinner infiltreras och renas innan det når ut i recipienterna. Genom att upprätta öppna dagvattensystem som sjöar och diken samt återskapa våra våtmarker anses vattnets färd kunna saktas ner och naturligt renas, samtidigt som åtgärderna motverkar översvämningar och bidrar till en större biologisk mångfald. Dessa dokument och argument motiveras bland annat av forskning som tagits fram av den kommunala branschorganisationen Svensk vatten. Forskningen presenteras således av en organisation vars syfte är att främja vattentjänstverksamhetens position i samhället.
Risk för vektorburen smitta
Min undersökning visar att öppen dagvattenhantering kan medföra problem som inte behandlas i planprocessen. En oro finns inom den medicinska expertisen att denna vattenhantering kan stimulera vektorburen smitta, det vill säga sjukdomar som överförs med till exempel myggor.
Det är möjligt att de ekologiska fördelarna kan väga tyngre än de medicinska nackdelarna men frågan måste lyftas för att kunna hanteras. Visserligen kan sjukdomar spridas även utan öppna dagvattensystem och det är möjligt att en biologisk mångfald kan till viss del motverka en massökning av mygg, men för varje nytt potentiellt mygghabitat ökar likväl risken för smittspridning.
Vektorburna smittor finns redan men kan förvärras av klimatförändringar. I Sverige finns idag flera myggöverförda sjukdomar som harpest, Ockelbosjukan och de veterinärmedicinska Schmallenberg och Bluetounge virus. Med rådande klimatförhållanden riskerar även dödliga smittor som West Nile fever och den på tidigt 1900-tal i Sverige vanligt förekommande malarian att få fäste. West Nile fever är en relativt nyupptäckt och icke botbar sjukdom som på kort tid har spridits explosionsartat i bland annat större delen av Nordamerika, med över en miljon drabbade på bara fem år. 5–10 procent av de som insjuknar riskerar att avlida. Både det virus som orsakar och de myggor som sprider West Nile fever trivs i det svenska klimatet. Skulle medeltemperaturen i Sverige dessutom stiga kan listan på potentiella farliga sjukdomar göras längre. Vad har då dessa sjukdomar gemensamt? De sprids alla med myggor vars habitat är detsamma: stillastående vatten som våtmarker, dammar och diken.
Ansvariga för Smittskyddet i Skåne upplever att detta är ett viktigt problem som de tagit upp på seminarier där kommunala tjänstemän, bland annat planerare, deltagit. Problematiken har såldes lyfts men likväl har inte frågan fått något utrymme i planprocessen. Det är kanske här det verkligt stora problemet ligger.
Makten över problemformuleringen
Makten över problemformuleringen är direkt relaterad till vilka aktörer som ges handlingsutrymme i planprocessen. Dessa ges möjlighet att avgöra vilka frågor och intressen som prioriteras. En effekt blir dock att kunskap riskerar att förbises, vilket verkar vara fallet med den medicinska kunskapen om vektorburen smitta. Det handlar således inte om en medveten uteslutning av kunskap utan om att vissa aktörers handlingsutrymme blivit så dominerande att deras hegemoniska föreställning övertygat dem att deras handlingar är de mest angelägna. Den biologiska, tekniska och arkitektoniska expertisen har det handlingsutrymme som krävs för att deras problembild ska etableras som odiskutabla ideal. Det finns en tendens att 1800-talets vattenlandskap och djurliv idealiseras och en statisk naturuppfattning får företräde, där jämvikt och balans blir viktiga begrepp. Utifrån en sådan natursyn blir planerarens uppgift att skapa tekniska förutsättningar för denna balans.
Den svenska planeringen hävdar gärna ett kommunikativt ideal där alla aktörer tillskrivs möjlighet att påverka processen. Den undersökning som gjorts indikerar dock att dominanta föreställningar som präglats utifrån vissa discipliner eller professioner kan medföra att andra aktörers uppfattningar effektivt exkluderas.
Niklas Ljungberg
