Debatten om Riksantikvarieämbetets roll fortsätter. Krister Olsson ifrågasätter här diskrepansen mellan myndighetens vilja att hänga med i sin tid och det defensiva förvaltningsperspektiv som de ändå framhåller. Han menar att denna ambivalens lyfter den grundläggande frågan; Vad ska vi ha Riksantikvarieämbetet till egentligen?
Krister Olsson är docent och universitetslektor i kulturvård vid Göteborgs universitet och Teknologie doktor i Regional planering från KTH.
I förra numret frågade Erik Nordin – med ett exempel från Gävle – om vi är på väg att skrota kulturmiljöbegreppet från att omfatta mer än enstaka objekt och monument. I Stockholm har den politiska majoriteten beslutat att gå vidare med den så omdiskuterade detaljplanen för Slussen med byggstart under 2016 (DN 15/5). När städer och orter idag utsätts för förändringstryck på olika sätt innebär det ofta långtgående omgestaltning av den gemensamma miljön och nya utmaningar för kulturmiljöarbetet i vid mening. Det behövs nytänkande och ett offensivt agerande från de myndigheter och organisationer som har till uppgift att visa på kulturmiljöns värdeskapande förmåga och på så sätt bevaka kulturmiljöintresset i planering och byggande. Det gäller inte minst Riksantikvarieämbetet (RAÄ) som statlig myndighet på kulturmiljöområdet. Dessvärre tycks inte RAÄ vara berett att axla detta ansvar idag. RAÄ instiftades redan på 1600-talet, men vad ska vi ha ämbetet till idag? Den frågan blir allt mer brännande med anledning av myndighetens allt tydligare defensiva förvaltningsperspektiv på sin egen verksamhet. I den alltjämt pågående Slussendebatten i Stockholm har riksantikvarien Lars Amréus tydligt deklarerat – i ett kort meningsutbyte med Fredrik von Feilitzens i mars och april i SvD – att myndigheten inte ska ta ställning i riksintressefrågan och på eget bevåg överpröva länsstyrelsens beslut att detaljplanen inte innebär påtaglig skada på riksintresset. Det skulle kringgå systemet med RAÄ:s roll som expertmyndighet vid eventuella överklaganden till berörd domstol. Gott så – där finns en poäng. Men frågan om Slussens framtid handlar ju – inte minst ur kulturmiljösynpunkt – om så mycket mer än bara huruvida ett förslag innebär påtaglig skada på riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården eller inte. RAÄ har dock konsekvent under flera år avstått från att ta initiativ för att bidra till de överväganden som gjorts om Slussens framtid. Man har inte bidragit till att fördjupa debatten och till att peka på olika besluts påverkan på kulturmiljön i vid mening – direkt eller indirekt, positivt eller negativt.
RAÄ:s hållning när det gäller Slussen indikerar ett ointresse för att delta i samhällsbyggandet i stort. Det snäva förvaltningsideal som RAÄ idag tycks utgå ifrån förefaller bortse från att själva existensen av myndigheten och dess instruktion – bl.a. att man ska ”bevaka kulturmiljöintresset i samhällsplanering och byggande” – för med sig förväntningar från omvärlden som innebär att myndigheten inte är den neutrala part som man anser sig vara. Samhällsplanering är mycket mer än formaliteter enligt lagstiftningen och ett snävt förvaltningsperspektiv räcker således inte långt för att bevaka kulturmiljöintresset. Risken med den defensiva hållningen är att den kan tolkas som en uppfattning att staten anser kulturmiljöarbete idag som något marginellt och otidsenligt. Att inte säga något är också att säga något!
Att staten trots allt ser samhällets kulturmiljöarbete som en viktigt framtidsfråga kan läsas in i att RAÄ har fått i uppdrag av regeringen att ta fram en samlande vision för hur kulturmiljöarbetet bör utvecklas och vilka resultat som bör uppnås till 2030. I slutet av mars lämnade RAÄ en första delrapport till Kulturdepartementet. I rapporten framhålls att arbetet behöver utgå från en inkluderande kultursyn och ett mångdimensionellt perspektiv. Den ger på så sätt uttryck för en kritisk hållning till det traditionellt nationalistiska och expertorienterade perspektiv som dominerat kulturvården under lång tid, och fortfarande är synlig i lagstiftning, i statlig administration och i det offentliga urvalet av kulturarv.
Myndighetens defensiva förvaltningsperspektiv – som så tydligt framgått av hållningen i Slussendebatten – motsäger emellertid i princip det inkluderande och mångdimensionella perspektiv som lyfts fram i rapporten. Rapporten framstår på så sätt som läpparnas bekännelse – samtidigt som den – paradoxalt nog – även präglas av ett defensivt förhållningssätt. I rapporten framhålls mer vad myndigheten inte ska göra än vad den ska göra. Sammantaget vill jag hävda att RAÄ:s defensiva och snäva förvaltningsperspektiv underbygger – istället för att utmana – det nationalistiska urval och förhållningssätt som man samtidigt kritiserar.
Rubriken till riksantikvariens inlägg i SvD (9/4) formulerades som en inbjudan till ”alla att följa med sin tid”. I själva inlägget antyds att den defensiva hållningen är ett uttryck för vår tid. Det är – kan jag tycka – svårt att uttala sig om sin egen tid. Risken är ju alltid att tiden utvisar att man hade fel. Kanske det är så att det är RAÄ som inte hänger med när samhället förändras. Det defensiva förvaltningsperspektivet tyder på det, samtidigt som det inkluderande och mångdimensionella perspektiv som man framhåller talar ett annat språk. Kan man välja att bara ibland följa med sin tid? Och vad ska vi ha RAÄ till idag? O.S.A.
Krister Olsson
