I Sverige finns en lång tradition av stadsplanering som går tillbaka till 1600- och 1700-talets intensiva planering och byggande av städer (se t. ex. Nils Ahlberg, 2012). Begreppet stadsplanering har därför en lång historisk grund och legitimitet, men med industrialismens framväxt kom fokus att flyttas mer mot trafik, framkomlighet och så småningom bilism. Begreppet stadsplanering är idag föga använt och står ofta som synonym till stadsbyggnad. Denna förändring betyder en förskjutning i skala från helhet till enskildhet. I den svenska planeringspraktiken avser begreppet stadsbyggnad utveckling och förändring av begränsade stadsfragment på detaljnivå. Konsekvensen av planering på denna nivå är en ökad fragmentering och segregation av våra städer, och snabbt växande skräckexempel av främmande morfologiska kontexter som reses upp i utkanterna av våra stora städer. I den här artikeln kommer jag att begränsa mig till begreppet stadsplanering i ett historiskt perspektiv med stort fokus på staden som helhet. Artikeln kommer att avslutas med en kortfattad reflexion över den svenska planeringskontexten.
Ett förtydligande av begreppet stadsplanering kräver en tillbakablick på begreppets epistemologiska samt pragmatiska grund och kontext, som växer fram kring mitten av 1800-talet. Den historiska översikten visar hur begreppets mening och dess praktikfält har glidit från ett holistiskt perspektiv på staden till ett perspektiv där staden blir ett aggregat av enskilda komponenter och enheter. Dagens situation vittnar om svårigheter att agera och tänka staden som helhet. Både detaljplaneringens instrument samt arkitektutbildningarnas innehåll och målsättning avser den delade och fragmenterade staden.
I en kritisk inställning till arkitektur och stadsbyggande i slutet av 1700-talet framhöll den franske arkitekten Pierre Patte (1769) arkitekturens och stadens komplexitet. Han beklagade det faktum att man fortsatte att betrakta objekt (dvs. arkitektur och stadselement) utifrån murarens perspektiv trots att staden, menade han, var filosofernas sak. Vad Patte avsåg med ”filosofernas sak” är det komplexa landskap av kunskap och erfarenhet som stadsplanering, -utveckling och -förändring bör utgå ifrån. Uppfattningen om staden som komplex företeelse hänger samman med utvecklingen av praktik och kunskap om staden sedan upplysningstiden. Staden kom att betraktas som ett objekt att kritiskt betrakta, undersöka och behandla.
I sin reflexion över situationen i Paris kritiserar Jean-Jaques Rousseau (1782) rådande sociala och fysiska förhållanden i staden, och pekar framför allt på motsättningarna mellan ärvda och föråldrade fysiska strukturer och växande materiella behov samt intellektuella strävanden. Inom andra discipliner, såsom medicin, betraktade man staden i ett bredare territorialt perspektiv. François Quesnay (1758), Ludvig XV:s läkare, pläderade för ett rättvist och balanserat utbyte mellan stad och land. Detta synsätt vidareutvecklas av Adam Smith (1776), som såg staden som det centrum där utbyte mellan stad och land sker. Detta utbyte kan endast vara gynnsamt för både stad och land om det sker på ett rättvist sätt. Därför menade Adam Smith att utbytesmekanismen kräver administrativa och politiska strukturer som ska garantera en balanserad och rättvis omfördelning av resurser och utbyte mellan stad och land.
I dessa tidiga perspektiv på staden finns en stark strävan efter ordning, som uttrycktes i termer av regularitet. Regularitet begränsades inte endast till en domän av rättvist utbyte och distribution av resurser inom territoriella och nationella gränser, den omfattade även stadens form och funktion. I brist på stadsplaner under tidigt 1700-tal använde Marc Antoine Laugier (1753) Le Nôtres plan för parken i Versailles som förebild för arkitektonisk och spatial regularitet. Laugier definierade regularitet som avhängig två principer. Den första är funktionell och relaterar till strukturer för effektiv rörelse och förflyttning. Den andra principen relaterar till estetiska värden hos staden som artefakt och spatial form. Liksom Patte såg Laugier staden som ett komplext fenomen som krävde en mångfald av kunskaper och erfarenheter för att uppnå ordning och regularitet. Detta sökande efter regularitet kom med tiden att växa och blev med industrialismens framväxt den stora stadens dilemma.
En okontrollerad expansion av de snabbt växande industristäderna hade redan vid mitten av 1800-talet mynnat ut i svåra sociala och fysiska förhållanden. Det var framför allt de svåra hälso- och bostadsförhållandena som så småningom kom att tvinga fram regelverk, både för bättre styrning av sanering och utveckling av städer. Det var i grunden de prekära bostadsförhållanden som rådde i Paris i mitten av 1800-talet som Napoleon III och baron Haussmann använde som motivering för den unika och mycket omfattande regulariseringen av Paris som pågick under perioden 1853–1869. Regularisering, säger den franske urbanteoretikern Françoise Choay (1969), är att tvinga fram en ny ordning ur den oordnade staden. Med regularisering som angreppssätt introducerar Choay den kritiska planeringen som reaktion mot 1800-talets industristad. I Paris, liksom i Österrike och Tyskland, där idélinjen vidareutvecklades både i praktik och teori, fanns en strävan att grunda regulariseringen i tekniska och hygieniska överväganden och att träda fram med vetenskapliga anspråk (Linn, 1970).
Vetenskapliga grunder för hantering av städernas växt ägnades mycket intresse under 1700-talet men det dröjde ända fram till mitten av 1800-talet innan idén konkretiserades både teoretiskt och praktiskt. Idén om en vetenskap om staden kom att konkretiseras av Ildefonso Cerdá (1867) i publikationen Teoría General del Urbanizacion. Cerdá, som Choay betraktar som urbanismens fader, ville lägga fram en ny vetenskap om staden – en vetenskap som han menade inte existerade och att det därför behövde skapas helt nya koncept (neologism) och konceptioner av staden och dess element. I inledningen till Teoría General pläderade Cerdá för en vetenskap om staden som skulle kräva omfattande och djupa studier i alla kunskapsområden, framför allt i samhällsvetenskaper.
Med detta som utgångspunkt formulerar Cerdá en kognitiv och förklarande teori som utgör grunden till en normativ teori. Den normativa teorin bygger på två principer som han menar omfattar alla funktioner och aktiviteter som livet i en urban miljö kräver. Cerdá sammanfattar detta i två meningar: Människan är. Människan rör på sig. Det finns alltså ingenting mer än att finnas och att röra på sig. De element som relaterar till respektive tillstånd är byggnaden (huset) och gatan. Dessa två tillstånd korresponderar till en statisk plan av hus i staden, den byggda massan, respektive en dynamisk plan för gatunätet. Dessa element var avgörande för konceptionen av Cerdás plan för Barcelona. Kontrasten mellan kvarterets statiska och repetitiva process och gatunätets fluiditet samt variation i skala och karaktär ger planen dess dynamik och ordning.
Det kom att dröja ytterligare ett halvt sekel innan stadsplanering i mening urbanism etableras så som Cerdá hade argumenterat för, som disciplin och profession. Man kan dock hävda att stadsplanering som en kunskapsbaserad och på nationell nivå reglerad verksamhet började ta form i Sverige i och med tillkomsten av 1874 års byggnadsstadga. Stadgan ålade städer att upprätta stadsplaner och att byggnadsordningar och byggnadsnämnder skulle finnas. Stadsplanen skulle omfatta ”såväl byggnadsqvarter, som gator, torg och andra allmänna platser” (Boverket, Äldre lagar om planering och bebyggelse). Stadsplanen skulle också ”på en gång motswarar rörelsens behof af utrymme och beqwämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, önskligheten av största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor, samt skönhetens anspråk på fritt utrymme, omvexling och prydlighet”. I detta citat känner vi igen viljan att styra och ordna hela staden i linje med de humanistiska rörelserna företrädda av bland andra Rousseau med sin plädering för ordning och regularitet.
1931 års stadsplanelag avsåg staden med sin omgivning; den omfattade dels mark utanför planlagt område och dels landsbygden (se Boverket, Äldre lagar om planering och bebyggelse). Lagen förstärkte stadens ställning mot markägarna, men öppnade också för begränsning av det planmonopol som tidigare hade förstärkts i 1907 års stadsplanelag. Till innehåll skulle stadsplan ”utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser, järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden, begravningsplatser samt vattenområden. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas”. Stadsliknande samhällen på landet och landsbygden ägnades var sin egen avdelning av lagen. Stadsplanelagen lade stort fokus på kvarters- och tomtindelning medan de offentliga öppna rummen fick begränsat utrymme. Budskapet följde ändå i linje med tidigare bestämmelser om ordning och regularitet i den urbana kontexten utifrån ett holistiskt perspektiv.
I den svenska stadsbyggnadskontexten upphörde begegreppet stadsplan som normativt begrepp i och med införandet av PBL 1987. Stadsplan ersättes därmed av begreppet detaljplan. Inom utbildning kom begreppet stadsbyggnad att etableras ganska sent vid Sveriges tekniska högskolor. Ämnet stadsbyggnad tillkom 1935 i arkitektutbildningen på KTH i Stockholm, som en utveckling av det tidigare ämnet stadsanläggningslära. Den första professuren i stadsbyggnad utlystes 1945 vid KTH och tillträddes två år senare av Uno Åhrén (Eva Rudberg, 1981). I debatt om stadsplanering uppstod under 1940-talet en motsättning mellan ett förnyat perspektiv på staden och ett som förespråkade kontinuitet av den klassiska arkitekturen, staden och dess spatiala former. Till den första linjen hörde Uno Åhrén som pläderade för en övergång från stadsplanering till samhällsplanering. Med detta menade Åhrén att mycket större fokus inom stadsplanering hade lagts på de yttre formerna och att endast lite uppmärksamhet hade ägnats innehållet, särskilt det sociala. Synsättet mynnade så småningom ut i granskapsplaneringen, som kom att färga stadsutvecklingen efter andra världskriget ända fram till 1980-talet.
Detaljplanen är det instrument som styr stadsplaneringen sedan PBL infördes 1987. Planering i praktiken har så småningom mynnat ut i stadslandskap som kan liknas vid lapptäcke, varje enskild tomt eller begränsat område planeras och utformas för sig. Helhetsperspektivet reserveras den översiktliga planeringen som är mer visionär till sitt innehåll. Till detta kan tilläggas att arkitektutbildningen i Sverige lägger mer fokus på hus än på stadsplanering och staden som helhet. Gösta Blücher brukade lite skämtsamt säga att arkitekterna abdikerade från planeringen i och med 1970-talets reform av arkitektutbildningen. Som konsekvens av dessa två faktorer har vi i Sverige idag en omfattande brist på kompetens inom stadsplanering.
Här finns två frågor av central betydelse för planering och byggande av våra städer. Den ena frågan handlar om kompentens inom området för stadsplanering, dvs. där ett holistiskt perspektiv på staden ligger till grund för ordning och regularitet. Den andra frågan handlar om behov av reformer av planeringsverktyg och praktik. Den ena frågan avser vetenskap, eller kunskap om staden, den andra handlar om normativ kunskap och praktisk handlingsförmåga i stadsplanering. ▀
Abdellah Abarkan
Bild
Ildefons Cerdà (1863) Manzana del Ensanche de Barcelona.
Referenser
Ahlberg, Nils. Svensk stadsplanering: arvet från stormaktstiden resurs i dagens stadsutveckling. Stockholm: Forskningsrådet Formas, 2012.
Cerdá, Ildefonso. Teoría general de la urbanisation. Madrid: Imprenta Española, 1867.
Choay, Françoise. The Modern City: Planning in the 19th Century. New York: Braziller, 1969.
Laugier, Marc-Antoine. Observations sur l’architecture. Paris: La Haye et Desaint, 1753.
Linn, Björn. Storgårdskvarteret: ett bebyggelsemönsters bakgrund och karaktär. Diss., Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm, 1970.
Patte, Pierre. Memoires sur les objets les plus importants de l’architecture, Paris: Rozet, 1769.
Quesnay, François. Tableau économique. London: Macmilan & Co, 1894.
Rousseau, Jean-Jaques. Confessions, Paris: Launette et Cie, 1889.
Rudberg, Eva. Uno Åhrén: en föregångsman inom 1900-talets arkitektur och samhällsplanering. Stockholm: Byggforskningsrådet, 1981.
Smith, Adam. An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. London:
Methuen & Co., 1776.
