Stadsbyggnadsdialogen - Del 11 - Forskarperspektiv - Mats Brusman

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 8-12 redovisar olika forskares perspektiv på medborgardialoger. Dokumentationen i detta inlägg baserars på en presentation av Mats Brusman, forskare inom tema kultur/samhälle på Linköpings Universitet. Mats Brusman deltog i ett nätverksmöte i Linköping den 14 mars 2012.

Stadsrum 3.0 – nya sätt att använda staden kräver ny dialog

Mats Brusman forskar om kulturens olika roller i relation till stadsutveckling, t.ex. kulturella aspekter på hur platser blir till och vad det är som formar stadsrummet. Enligt Brusman är vi på väg mot en ny betydelsefas för kulturen, som av kulturekonomen Pier Luigi Sacco benämns som Culture 3.0. Det innebär en explosion av kulturproducenter samtidigt som gränsen mellan konsumtion och produktion löses upp. Internet är ett exempel där teknologin möjliggör växlingar mellan konsumtion och egen kulturproduktion. Formerna för olika kulturella uttryck blandas, liksom distributionssätten och de kategorier som tidigare strukturerat kulturvärlden och vår kulturförståelse löses upp. Idag är det till exempel svårt att se vad gränserna för bildkonst, scenkonst och rörlig bild går. Detta nya förhållningssätt till kulturen påverkar också det fysiska (stads)rummet i termer av deltagande. Brusman beskriver hur synen på stadsrummet har förändrats:

Stadsrum 1.0 – en idealbild av ett stadsrum i linje med ”agora”– en mötesplats för medborgarna som utgör en territoriell lokal grund för den demokratiska utvecklingen.

Stadsrum 2.0 – det funktionella stadsrummet – plats för handel, transporter och service. Kronologisk kulmen från funktionalismen till det sena 1900-talets kommersialisering av stadsrummet där medborgaren förvandlas till konsument av varor, service och kultur.

Stadsrum 3.0 – är det diffusa stadsrum där dessa aspekter mixas. Människor som rör sig i staden är såväl konsumenter som producenter av rummet. I stadsrum 3.0 bygger tolkningen av platsen i större utsträckning på mötet mellan lokala och globala företeelser, och det sker därmed en ”glokalisering” av platsen. Idéer om rummet formas globalt (med hjälp exempelvis kommunikationsteknologi och sociala medier) och avsätts i lokala kulturella handlingar. Ett exempel är när dansgruppen Bounce som en hyllning till Michael Jackson gjorde så kallade ”flash mobs” på offentliga platser. Dessa spred sig från Sergels torg i Stockholm till Skvallertorget i Norrköping och vidare till Seattle och Bukarest. De spreds via sociala medier. Utmärkande för denna typ av yttringar är att det finns en medvetenhet om att det går att testa nya användningar av det offentliga rummet. Att just Skvallertorget var platsen som användes i Norrköping var inte en tillfällighet. Skvallertorget är en så kallad ”shared space”, där bilar, cyklar och människor samspelar på lika villkor. Ordningsreglerna är medvetet otydliga, vilket gör att alla parter behöver vara mer försiktiga och ta extra hänsyn till varandra. Platsen har blivit hjärtat i det nya Norrköping just för att det finns möjlighet att experimentera med rumsligheten.

Mats Brusman

Cultural planning på riktigt

De senaste årtiondena har planerare ofta varit måna om att tänka in det som fanns och finns på platsen när man genomför utvecklingsprojekt. Man har undersökt kulturmiljön, haft samrådsmöten och gjort intervjuer med berörda personer. Men ofta missar man att ta med samrådsmöten och gjort intervjuer med berörda personer. Men ofta missar man att ta med personer som har en mindre påtaglig relation till platsen. En metod och ett perspektiv som många kommuner använder sig av är Cultural Planning. I dagsläge tillämpas det dock inte fullt ut. Utgångspunkten för Cultural Planning är att utgå från kulturen som ett perspektiv. Kultur handlar här inte om ett värde som adderas utan som grunden för stadsbyggnad. Det som ofta händer i kommunala projekt är att man ”kryddar” med estetik, i form av street art eller liknande. Om man ser på begreppet kultur ur en vidare bemärkelse så handlar det om stadskultur, idén om urbant liv. När vi pratar om Cultural Planning är det ett sådant kulturbegrepp det handlar om, ett begrepp om hur vi lever våra liv. Kommuner behöver bli bättre på att ta in den glokala dimensionen och inse att en plats är mångfasetterad. Man behöver hitta metoder för att fånga in ett bredare underlag och lyfta fram olika människors berättelser. Viktigt är också att fråga sig vilka som inte befinner sig på platsen och varför.

Ett exempel är Strömsholmen i Norrköping som under århundrade varit en allmänning och en plats för nöjesliv med restauranger och barer. Men under senare tid var det ingen kommersiell verksamhet på platsen. Istället blev den en förvildad parkmark. Platsen började nu användas av bland andra Iranska föreningen för deras årliga Eldfest, vilket har blivit en del av Norrköpings identitet. Men när kommunen bestämde sig för att utveckla platsen tog man inte in hur platsen användes idag utan såg istället till den historiska användningen, och det blev en fråga om huruvida det skulle byggas restauranger eller bostäder. Man missade då att fånga in hur platsens betydelse och användning hade förändrats.

Målet med utvecklingsprojekt är ofta att skapa levande platser som är tillåtande och demokratiska arenor. Samtidigt eftersträvas något planerat. Det finns en svårighet i detta då det är i kaoset som utvecklingspotentialen finns. Men hur planerar man för det? Den stora utmaningen ligger i hur man skapar ett ordnat kaos.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 10 - Forskarperspektiv: Lennart Nordfors

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 8-12 redovisar olika forskares perspektiv på medborgardialoger. Dokumentationen i detta inlägg baserars på en presentation av Lennart Nordfors som är fil doktor i statskunskap och omvärldsanalytiker på Gullers Grupp i Stockholm. Lennart Nordfors deltog i ett nätverksmöte i Stockholm den 23 september 2011.

Att kommunicera planering/projekt och skapa lärande samtal

Fysisk planering är svårt att kommunicera och därför ett område som man bör närma sig med försiktighet. Det är känsligt eftersom det berör människor personligen och ofta handlar om något nödvändigt ont samt att det på kort sikt ofta innebär kostnader. I ett längre perspektiv kan ökad delaktighet och dialog dock skapa vinst. I fysiska projekt är det ofta de som har något att förlora på förändringen som engagerar sig. Dialog handlar primärt om att höja kvalitet på lärandet enligt Nordfors. Ambitionen bör därför vara att åstadkomma ett lärande möte där både planerare, politiker och medborgare lär sig och får utbyte av varandras kunskap.

En målsättning bör därför vara att genom ett lärande möte få motståndarna att förstå varför kommunen vill utveckla det aktuella området. Ett sätt att göra detta är att sätta planen i ett sammanhang. Det är svårt att få alla med på tåget men det är inte ett misslyckande om det är fortfarande är motstånd efter dialogen som innan man genomförde medborgardialogen. Däremot är det ett misslyckande om man inte lyckas öka deltagande medborgarnas förståelse för, och insikt om varför förändringar sker. Då har inget lärande uppstått.

Nordfors beskriver vikten av genomtänkt kommunikation vid all dialog. Genom att börja med att ställa sig två grundläggande frågor om budskap och strategi kan en kommunikationsplan tas fram: - Vad ska vi berätta? (budskapet) - Hur ska vi berätta det? (strategin). Därefter kan diskussionen om formen börja. Vilken form man ska använda beror på målgruppen. Det handlar också om vilken kunskapsutveckling man vill åstadkomma och vilka som ska delta i denna. Innan dialogarbetet startas identifieras enligt en budskapsmodell: 1. Situation, 2. Behov, 3. Vision, 4. Strategi, 5. Planer. Det är avgörande att börja i rätt ände, uppifrån. Många planerare gör tvärtom och börjar i fel ände.

Lennart Nordfors

Stockholms nya översiktsplan – ett gott exempel på dialogarbete

Några utmärkande drag är att det fanns en genuin dialog som byggde på en ordentlig omvärldsanalys. ÖP-arbetet hade också grundteman som staden höll fast vid genom hela processen. Det kan upplevas som tjatigt för planerare att hela tiden förklara bakgrunden i processen, men det behövs för att deltagarna ska förstå sammanhanget. I arbetet med promenadstaden identifierade man också rätt tid för ”stafettväxling” mellan tjänstemän och politiker. En vecka innan slutdebatten hölls en större diskussion och ett ”överlämnande” från tjänstemän till politik.

Dennisöverenskommelsen – ett inte lika lyckat dialogarbete

Ett misslyckat exempel är Dennisöverenskommelsen. Där räknade politikerna med att allt var klart genom att det fanns en politisk enighet kring en plan med behov av åtgärder i Stockholms transportsystem. Det kommunicerades aldrig varför de olika åtgärderna i planen behövdes. Situation, behov och vision kom först i slutet av processen. Momenten strategi och plan blev därför problemet.

En dialog ska vara genuin, annars är den inte meningsfull. Det bör finnas ett tydligt fokus genom hela processen så att medborgarna kan kunna följa processens alla faser. Processen bör resultera i en tydlig återkoppling till medborgarna som deltagit. Dialogen bör också involvera på bredden och inte bara ”de närmast berörda”. Det bör också ha en form som känns spännande då det skapar nyhetsvärde och gör det mer attraktivt att delta.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 9 - Forskarperspektiv: Göran Cars

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 8-12 redovisar olika forskares perspektiv på medborgardialoger. Dokumentationen i detta inlägg baserars på en presentation av Göran Cars, professor och forskare på institutionen för samhällsplanering och miljö, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Göran Cars deltog vid nätverksmötet i Stockholm den 23 september 2011

Behovet av dialog i tidiga skeden

De formaliserade samråden kommer idag i ett så sent skede, att de viktiga besluten redan är tagna. Även om besluten formellt ska tas av politikerna har det i realiteten redan lagts ned så mycket tid, pengar och prestige på tjänstemannanivå att få fram ett förslag att det i praktiken inte kommer att göras några stora förändringar. Hårddraget kan man därför säga att de formaliserade samråden som regel bara är ett spel för gallerierna. Därför måste man ha dialogen i tidiga skeden, då det finns reell möjlighet till att påverka. En vanlig invändning från planerare är att invånare inte är intresserade av att delta i en dialog när det är tidigt i en process och mer öppna ramar. Men det handlar snarare om hur man ställer frågorna. Folk är inte intresserade av att svara på lösa frågor som ”Tyck till om ditt framtida Björkhagen”. Om man däremot gör spelreglerna väldigt tydliga, och ställer frågor som ”Vi vill förtäta det här området, kan det göras?" Och som följdfråga om svaret är positivt: "hur ska vi göra det på bästa sätt?”. Då öppnar man upp för folks kreativitet. Här handlar det om att politiken behöver vara tydliga och ärliga med vad det finns för spelplan. Politikerna ska aldrig inleda en dialog om man inte är beredd att ta in det som kommer fram som underlag för beslut.

Göran Cars

Bristande forskning gällande medborgardialog i planeringsprocesser

Den forskning som finns om medborgardialog idag handlar mest om formerna för dialog. Det finns alldeles för lite forskning om vilka effekter som dialoger har gett. Det finns många beskrivningar av medborgardialoger där man framhåller att ”här var det tusentals människor som deltog”, men inget om vad dialogen ledde till för faktiskt resultat. Forskningen är också dålig på att problematisera det demokratiska värdet av medborgardialoger. Är de som ger röst representativa för medborgarna? Eller är etniska svenskar av manligt kön och en ålder på över 55 år överrepresenterade? Likaså kan man fundera över om vältaliga och välorganiserade NIMBY5-grupper är lämpliga som uttolkare av allmänintresset.

Samverkan mellan privat och offentligt

Det behövs nya former för samverkan mellan privat och offentliga aktörer. Många utvecklingsplaner inkluderar en mängd privata aktiviteter. Det kan till exempel handla om byggande av bostäder eller en förstärkning av kommersiell funktion. Därför bör medborgardialogen också förankras hos privata intressenter. Det bästa är om de privata aktörerna även blir en del av dialogen. Om det exempelvis kommer upp idéer om fler studentbostäder vid ett möte med medborgare bör tjänstemännen bjuda in till exempel en studentbostadsstiftelse till nästa medborgarmöte. Det handlar om att tjänstemännen ska ta ansvar för processen, titta på möjligheter och ställa sig frågan ”Vad kommer att hända då – hur ser helheten ut?” Det går inte att föra dialogen som att kommunen har planmonopol i bemärkelsen att man faktiskt kunde bestämma vad som sker.

Tydliggöra politikens roll

All form av stadsutveckling handlar om att hantera konflikter. Det finns alltid motstridiga intressen och viljor kring hur utveckling ska ske. Vissa vill förtäta medan andra vill bevara grönområden till exempel. Här är det viktigt att tydliggöra politikens roll. Politikens uppgift är att ge ramar för vad som är politiskt möjligt. En bra dialog kan sätta svåra frågor på dagordningen och peka på frågor som man vill ha belysta. Är det där grönområdet värt att bevaras? Detta område ska förtätas, hur gör vi det på bästa sätt? Medborgardialog handlar om att ge input till politiken. Sedan får politikerna ta ställning till intressekonflikterna och besluta vad som är möjligt. Utan ett sådant förfarande behöver vi inte några folkvalda politiker längre.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 8 - Forskarperspektiv: Lars Westin

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 8-12 redovisar olika forskares perspektiv på medborgardialoger. Dokumentationen i detta inlägg baserars på en presentation av Lars Westin, professor i regionalekonomi och verksam vid Centrum för regionalvetenskap (CERUM) på Umeå Universitet. Lars Westin deltog vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksmöte i Umeå den 28 oktober 2011.

Dialogen om staden bygger socialt och ekonomiskt kapital

Staden är en social organism, där diskussionen om dess historia, nu- och framtid är något helt avgörande. En dialog om staden mellan olika aktörer bygger kunskap och skapar kontakter, det vill säga bygger socialt/humant/kulturellt kapital. Denna dialog skapar en insikt om vilka stadens utvecklingsbehov är, vilket i sin tur kan leda till reala investeringar som på sikt bygger det för staden så viktiga fastighetskapitalet. Dialoger och diskussioner om staden bygger därmed både socialt och ekonomiskt kapital, vilket står för en betydande del i stadens sociala och ekonomiska hållbarhet.

I Umeå har debatten om stadens utveckling pågått länge – den intensifierades efter branden 1888. Begreppen för att karaktärisera staden har varit många: Militärstad, Skolstad, Administrativ centrum, Björkarnas stad, Universitetsstad, Det röda Umeå, Veganstaden, Kulturstad. Staden har inte alltför sällan dragit till sig utopister, radikala och frisinnade. Det är just dessa svängningar och denna typ av diskussioner om vad staden ska vara som bygger olika former av kapital. I jämförelse med många andra norrländska städer har Umeå idag ett starkt fastighetskapital. Många norrländska städer omges av stora naturresurstillgångar, men man behöver idag inte bo i Norrland för naturresursernas skull. Norrland och Sverige som helhet skulle lika gärna kunna fungera som oljeplattformar. Behövlig arbetskraft kan flygas in från Centraleuropa. ”Gruvor” skapar idag av nödvändighet inga nya städer – som de gjorde under Kirunas tid då kommunikationsmöjligheterna var mycket sämre. Städer handlar istället om att få till ett attraktivt värdeskapande, där dialogen har en central roll som genererare av ett socialt och kulturellt kapital. Delaktighet är en viktig nyckel till hållbar stadsutveckling.

Lars Westin

Många aktörer och diskussioner – nya former för med- och strukturskapande behövs

Viktiga aktörer i diskussionen om stadens framtid är boende, företagare och fastighetsägare. De har alla på sitt sätt ”investerat” i staden och vill få en avkastning på sin investering. De har tagit olika stor risk men vill alla få en kollektiv nytta i form av en attraktivare stad. Eftersom dialoger bygger ekonomiska värden och skapar attraktivare städer är det viktigt att skapa och vidmakthålla olika arenor där diskussionen om stadens då-, nu- och framtid kan ske. En kommunal organisation har dock inte resurser och bör inte heller vara med överallt i dessa samtal.

Kommunala dialogers upplägg är ofta ojämlika. Det är kommunen som bjuder in till medborgardialoger vilket innebär att de också bestämmer ramarna för dessa samtal. Vi behöver komma bort från det uppifrån styrda och istället bilda nya organisationer för med- och strukturskapande. Kommunen är bara en av alla stadens intressenter men oftast den som har och tar initiativet. Privata fastighetsägarna saknas ofta i dialogen i de mindre städerna. När de hörs är det dessvärre ofta endast utifrån ett kortsiktigt egenintresse. Men undantag finns.

Boende kan föra dialog genom att bilda opinion för olika investeringar eller konsumtion, vilket är tämligen riskfritt eftersom de enbart investerar tid och inte egna pengar i sina processer. Kommunerna kan bli bättre på att samverka med lokala intressen. På landsbygden finns det exempelvis ofta samfälligheter som t.ex. vägföreningar där människor möts och för en diskussion om utvecklingsfrågor. I staden finns det inte liknande mötesformer baserade på samverkande fastighetsägare, som på landsbygden. Så hur möter man sina grannar i staden? Ett exempel är att bygga vidare på de föreningar som finns för stadsodling. I Umeå finns det också många alternativföreningar som exempelvis musikrörelse och veganrörelse. Men eftersom detta är en del i att bygga ekonomiska värden så måste man då också se över former för insatser och för avkastning. Hur ska föreningar/aktivister ersättas för att vara med och bygga stadens sociala kapital som är till nytta för alla aktörer? Det handlar om att synliggöra deras resultat, vilket idag är mycket avgörande för exempelvis ungdomars engagemang. Staden blir aldrig rättvis, men diskussionen om utnyttjandet av stadens kommuner och deras skatteintäkter måste utgå ifrån den demokratiska principen om ”en person, en röst”, oberoende av olika kapitaltillgångar hos den enskilde skattebetalaren.

Medborgardialoger ska givetvis fortsätta att föras och uppmuntras och insikten om att de ingår i ett större uppdrag om att bygga sociala och ekonomiska värden behöver öka.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 7 - Kommunala erfarenheter: Umeå

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Umeå vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 28 oktober 2011. Dokumentationen baserars dels på en presentation av Ida Östensson, Crossing boarders och Hanna Nyberg, ungdomsombud Umeå kommun dels på en presentation av  gatuchef  Karin Isaksson, Umeå kommun.

Drömmen om en skatepark

Under en skatefestival som skateföreningen i Umeå ordnande väcktes drömmen om en skatepark. Föreningen kontaktade kommunen och berättade om sina idéer. Kommunen ordnande en så kallad tyckardialog bestående av ett frågeformulär med öppna frågor för att undersöka behovet av en park. 800 ungdomar deltog. Av dessa svarade en fjärdedel att de ville ha en skatepark. Förutom tyckardialogen fanns en Facebooksida som man bland annat använde för att bjuda in till ett fysiskt möte. Kommunen tog beslut om att en designgrupp skulle skapas. Alla unga som var intresserade fick anmäla intresse för att delta. En grupp med tio representanter för olika skateåkare – bland annat skateboard, inlines, BMX – bildades. Visionen var att skapa en park utifrån alla skateåkares behov. Efter önskemål från gruppen involverades en proffsdesigner, New Line, i projektet. Designgruppen tog fram skisser som sedan presenterades på umeaskatepark.bloggsida.se som ett visionsförslag.

För att utveckla visionen gjordes en omröstning via ”Apberget”, en webbsida döpt efter en torgplats i Umeå. Designgruppen bjöd in till visionsträffar med elev- och ungdomsrådet samt snowboard-, streetbasket- och parkourgrupper. Visionen lades fram för kulturnämnden i Umeå som tog ett beslut om att avsätta elva miljoner kronor för genomförandet. Ett stormöte organiserades dit allmänheten bjöds in för att konkretisera visionen. Träffarna med designgruppen pågick tills parken var färdigställd och även en tid efteråt, för att ta reda på om parken uppfyllde den uppsatta visionen.

Umeå har på stadshustorget valt att placera en byggnad som kan användas för olika medborgardialoger. Byggnaden är också en del av kulturhuvudstadssatsningen år 2014.

Dialog i mindre projekt

Ambitiösa medborgardialoger bedrivs ofta i projektform, men det är svårt att orka med samma ambitiösa dialog till vardags och i de små projekten. Det finns inga formella krav kring dialog när det gäller park och gata, men kommunerna vill ändå ge medborgarna chansen att tycka till. Hur kan man effektivisera denna process, så att medborgarna ändå känner att de kan få vara med och påverka?

I samband med att Hagaparken i Umeå skulle utvecklas satte kommunen upp skyltar i parken om att det pågick en dialog kring förändringen av platsen. Skyltarna hänvisade till Umeå kommuns webbplats där man kunde lämna synpunkter. På webben fanns ett enkelt verktyg där invånarna kunde skriva synpunkter och besvara en enkät. Det fanns en rullgardin för att gruppera synpunkter, men det var också möjligt att skriva fritext. Det här var ett försök från kommunens sida som man nu utvecklar.

Reflektion och lärande från exemplen i Umeå

Processen och utvecklingen av en ny skatepark i Umeå blev väldigt lyckad. Lärdomar från processen är att det är bra med en ung projektledare om man vill nå en ung målgrupp. Man bör också arbeta brett och arrangera både fysiska träffar och nätdialoger. Genom att ha olika former för samtal och arbeta med olika målgrupper (föreningar, fritidsgårdar, särskilt inbjudna) så når man även de som inte själva söker upp forumen. Det är också viktigt att skapa möten mellan unga och makthavare där de unga berättar med egna ord. För att behålla förtroendet är det viktigt att hålla ungdomarna uppdaterade om allt och vara ärlig med hur processen går.

I exemplet Hagaparken fick kommunen inte in så många förslag via webbsidan som de hade hoppats på. En orsak till detta kan vara att dialogen kom igång relativt sent i processen och att invånare kan ha upplevt att det fanns liten möjlighet att påverka. Kommunen tror dock fortfarande på modellen och är medvetna om att det behövs nya och effektiva former för dialog i vardagsprojekt.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 6 - Kommunala erfarenheter: Stockholm

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Malmö vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 23 september 2011. Dokumentationen baserars dels på en presentation av  stadsbyggnadsstrategen Niklas Svensson dels på en presentation av arkitekt Max Goldstein, bägge vid Stockholms Stadsbyggnadskontor.

En ny översiktsplan

Tidigt i arbetet med Stockholms stads översiktsplan insåg staden behovet av att ta fram en kommunikationsplan. Gullers grupp anlitades som stöd i detta arbete. I den kommunikationsplan som presenterades våren 2008 fanns fyra mål:

• Äkta dialog – Stockholmsdebatt
• Förstå valen som görs i översiktsplanen
• Förstå överväganden
• Stadsbyggnadskontoret ska känna dialogen som värdefull för planeringsarbetet

En viktig punkt var att hitta rätt faser och timing när information och kommunikation ska ske. I arbetet med översiktsplanen gjordes ett tydligt markerat startskott med en invigning på kulturhuset i Stockholm. Det skapades också en koncentration kring samrådet under begreppet ”framtidsveckorna” då en två veckors centrumturné i Kista, Vällingby, Farsta och Skärholmen resulterade i många spännande samtal. Det kunde senare konstateras att det fanns en tydlig koppling mellan denna turné och antalet privatpersoner som yttrade sig över samrådsförslaget.

Inställningen i arbetet med översiktsplanen var att aldrig säga nej till om någon aktör, organisation eller nätverk bjöd in till ett samtal. Under parollen: ”Ring så kommer vi!” deltog tjänstemännen i många samtal med olika organisationer. Hela arbetet med utvecklingen av översiktsplanen kändes mycket bra. Så bra så att kommentaren: ”Det känns för bra!” ledde till en intern diskussion kring kommunikationsarbetet där man ställde sig frågor som: Fokuserar vi verkligen på rätt saker? Har vi ställt de rätta frågorna? Har vi haft en genuin dialog? Har vi missat några grupper? Efter rannsakningen koncentrerade man sig på utökade samtal med ett 70-tal ungdomar och på workshops med ett 30-tal vd:ar inom bygg- fastighetsbranschen.

I slutskedet blev det en ökad grad av politisk diskussion och dialog. Stockholms stadsbyggnadsråd Kristina Alvedal skrev flera debattartiklar. För första gången var ordet ”översiktsplan” uppe på Svenska Dagbladets debattsida.

I det efterföljande arbetet till Översiktsplanen för Stockholms stad håller ett arkitekturprogram på att tas fram. Inom ramen för detta programarabete gjordes sommaren 2010 en utställning i Kulturhuset som inbjöd till tidig dialog.

Hornsbruksgatan

På Hornsbruksgatan på Södermalm i Stockholm fanns det en vilja att bygga om en tunnelbanebyggnad, samt att komplettera med bebyggelse i kanten av en park. En så kallad charette under namnet ”Community Planning Weekend” genomfördes under en helg. Utgångspunkten för medborgardialogen var en uppritad box där den nya bebyggelsen skulle inrymmas. Boxen hade avgränsats i det start-PM som hanterades politiskt innan själva dialogen. Däremot så deltog inte politiker i själva genomförandet av medborgardialogen. Alla boende och verksamma i området bjöds in och ca 150 personer deltog, dock var inte alla med hela tiden.

Illustration över den sk "boxen", hämtat från Stockholm stads markanvisning.

Många gav alltså mycket av sin egen tid. Upplägget var att beskriva existerande kvaliteter, problem och utmaningar och ge förslag på utveckling.

Några dagar senare presenterades ett visionsförslag som arbetats fram av ett arkitektteam baserat på helgens dialogarbete. Många av de medverkande var positiva till upplägget och genomförandet, men mindre glada när de fick se visionsförslaget. En del uppfattade att de hade använts för att sälja in nya bostäder i parken.

Här en länk till arbetet för mer information.

Reflektion och lärande från exemplen i Stockholm

En viktig framgångsfaktor vid framtagandet av Stockholms nya översiktsplan var att synkronisera arbetsprocessen för framtagandet av innehållet i översiktsplanen synkroniserades med informations- och kommunikationsprocessen. Den strategiska kommunikationsplanen underlättade arbetet med översiktsplanearbetet.

I arbetet med Hornsbruksgatan väcktes flera frågor kring upplägg och genomförandet i efterhand. En fråga var om det var rätt att använda Charette-metodiken i detta relativt begränsade område. Många ifrågasatte om det skulle byggas, medan processen handlat om hur det skulle byggas. De konsulter som höll i upplägget och styrde diskussionerna pratade engelska, vilket uteslöt vissa deltagare och innebar att diskussionerna tappade i nivå och nyans jämfört med när diskussionerna de hölls på svenska. De blev också mycket diskussion om själva boxen. En reflektion var att boxen kom in för tidigt, innan man hade tagit fram om en gemensam vision och berättelse om platsen.

En intressant notering är att det också i samband med genomförandet av denna ”Community planning weekend” skapades nätverk som tidigare inte fanns mellan boende kring denna sakfråga. Vissa av dessa fortsatte sedan att agera tillsammans senare i processen.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 5 - Kommunala erfarenheter: Norrköping

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Norrköping vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 15 mars 2012. Dokumentationen baserars dels på en presentation av Jackie Leiby och Tina Bosnjak Erixon, planarkitekter på Norrköpings kommun.

 Lindö strand, Kneippen Syd och Svärtinge centrum

Lindö strand är en småbåtshamn i behov av förnyelse och förtätning. För att nå boende och brukare i området arrangerades en tvådagars idéverkstad med bland annat inspirationsföreläsningar och områdesvandring. Både planerare och politiker deltog, vilket skapade en tyngd åt mötet. Detta blev också en chans för de verksamma i området att delge sina synpunkter. Även en enkätstudie genomfördes.

Den nya stadsdelen Kneippen Syd ligger ca 2 km sydväst om Norrköpings centrum och ska utvecklas till en attraktiv stadsdel med blandad bebyggelse. Tre workshops genomfördes för att få in synpunkter och underlag till fortsatt utvecklingsarbete. Barn och unga involverades i planeringsarbetet.

För att få bättre underlag om utveckling av Svärtinge centrum och Svärtingehus skola, ca 5 km nordväst om Norrköpings centrum genomförde kommunen en enkätundersökning som skickades ut via direktreklam. Totalt deltog 207 personer i enkäten och majoriteten önskade mer service och fler funktioner i centrum.

Reflektion och lärande från exemplen i Norrköping

En sammanfattning av lärdomar från de tre olika samrådsförfarande har gjorts. Fördelarna med att genomföra en idéverkstad eller en workshop jämfört med ett traditionellt samråd var att det skapade ett aktivt deltagande tidigt i processen. Det blev ett engagemang för förändringen bland deltagarna och ett utbyte mellan dem där de fick ta del av varandras åsikter. Konstruktiva idéer kom in vilket utgjorde ett bra underlag för fortsatt arbete. Det skapades också personliga kontakter mellan boende, verksamma, politiker och planerarna. Det blev en riklig dokumentation att ta med in i det fortsatta arbetet.

Nackdelarna med metoden att genomföra en idéverkstad var bland annat att det, genom att initiera en sådan ambitiös dialog, skapades förväntningar som det kan bli svåra att leva upp till i ett genomförandeskede. Det var också svårt att formulera enkätfrågor så att man fick in relevant information för arbetet. Olika frågor lyftes av boende respektive brukare av platsen, vilket ställde frågor kring hur man ska värdera olika gruppers önskningar. Det innebar också höga kostnader och tog mycket tid i anspråk.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 4 - Kommunala erfarenheter: Malmö

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Malmö vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 9 december 2011. Dokumentationen baserars dels på en presentation av  projektledare Ulrika Signal, Malmö kommun dels på en presentation av Göran Cars. Professor, institutionen för samhällsplanering och miljö, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm.

Värdebaserad stadsutveckling i Västra hamnen

Malmö kommun har ibland, i tidiga skeden av planeringsprocessen, upplevt att de varit för styrande avseende den fysiska utformningen. De fysiska strukturerna som ska fungera över lång tid har tenderat att bli alltför låsta och inte medgivit utrymme för flexibilitet. Ofta har visionen om platsen kvaliteter kompromissats bort under planeringsarbetet. Kommunen prövade därför en ny metod i samband med utvecklingen av Varvsstaden i Västra hamnen i Malmö. Metoden fokuserar på det värdeskapande man ville tillföra platsen snarare än dess nya fysiska struktur.

Metoden bygger på att en "värdeplan" tas fram gemensamt av kommunen och den tilltänkte byggherren. Värdeplanen beskriver de prioriterade värden som platsen bör ha avseende kvalitet och hållbarhet. Malmö kommun menar att arbetssättet har öppnat för dialog om gemensamma värden och åstadkommit ett system för återkoppling kring värden som hållbarhet i en kontinuerlig stadsutvecklingsprocess. Värdeplanen möjliggör ett innehåll som kan variera över tid och justeras efter hand som behov och förutsättningar förändras. Under hela processen handlar det om att hitta balansen mellan att styra och skapa flexibilitet.

Varvsstaden i västra hamnen i Malmö är ett område som har varit en del av stadens tidigare industriområde. Idag bedrivs inte längre någon industriell verksamhet där. Ambitionen är att i området skapa en blandad stadsdel med bostäder, verksamheter, service, handel, p-hus och publika attraktioner. Kommunen samarbetade i utvecklingen av Varvsstaden med Peab som byggherre. En viktig utgångspunkt var att Varvsstaden är ett unikt område i det avseendet att det inte tidigare funnits boende där. Exempel på värdeord för Varvsstaden är det sociala arvet, varvsmiljön och det centrala läget. I arbetet med kvaliteteter och värden för Varvsstaden utvecklades visionen ”Den kontrastrika varvsstaden” med kontrasterande kvaliteter som t.ex. nytt men gammalt och monumentalt men intimt. Detaljplaner kommer nu att tas fram och följas upp utifrån de värdematriser som finns.

Rosengård

Rosengård är en stadsdel där otaliga utvecklingssatsningar har gjorts sedan 1980-talet. Alla har haft samma ambition, ”nu ska Rosengård integreras”. Inget av dessa projekt har dock gett någon varaktig förbättring av den sociala situationen. Kommunstyrelsen tog därför 2011 ett beslut att starta ett förnyelseprojekt i Rosengård som skulle styras från lokal nivå. Stadsdelschefen fick ett starkt mandat att utveckla nya förhållningssätt och metoder, bara det ledde till verklig förändring. KTH har engagerats som följeforskare i detta arbete och är aktiva i processen. Innan projektet sjösattes genomfördes en omfattande intern dialog mellan förvaltningarna i kommunen.

Fokus för förnyelseprojektet var att utveckla och genomföra sådant som de många tidigare dialogerna identifierat som angeläget. Efter det, och när det finns ekonomi, kan man inleda nya dialoger. Inleder man bara dialog efter dialog utan att något resultat sker finns risk för att det skapas en dialogtrötthet bland de boende, där de upplever att det inte spelar någon roll vad de säger, för inget ändå händer. Projektet valde att fokusera på tillgänglighet, självbild och effektivitet - tre uppenbara problem i Rosengård.

Rosengård ligger 1,3 kilometer från Möllevångstorget i Malmö, som är en av de mest centrala platserna i Malmö. Trots det uppfattas avståndet som mycket längre. Genom att knyta ihop Rosengård med Möllevången, utveckla Amiralsgatans sträckning genom Rosengård, förbättra tillgängligheten till stationsläget Rosengård på kontinentalbanan och utveckla Rosengårds centrum ska Rosengård göras till en integrerad del av Malmö.

Amiralsgatan, Malmö

För att förändra självbilden av Rosengård bland dem som bor i området behöver flera insatser göras. De boende ska inte skämmas över att säga att de bor i Rosengård. Målet är att de boende ska vilja och välja att bo kvar även om de får det bättre. Exempel på pågående projekt i Rosengård är planen på att anlägga Sveriges finaste rosenträdgård i Rosengård och att förlägga träningen för Malmö FF:s elitspelarklass i området.

Service- och individinriktade insatser ses över och effektiviseras. En förödande kultur i skolan har identifierats där bl.a. vissa lärare har så låga förväntningar på elever att det i sig bidrar till låga skolresultat. Ett stort kulturförändringsarbete för skolpersonal med flera har därför inletts och kommunen har höga krav på kvalitet och skolresultat.

Reflektion och lärande från exemplen i Malmö

Värdebaserad planering har gett vinster i form av en gemensam vision och prioriterade värden, samverkan och dialog kring kvalitet och hållbarhet samt en effektiv efterföljande process.

I Rosengård togs det ett medvetet beslut om att inte genomföra fler dialoger innan man kunde se resultat av tidigare genomförda dialoger. Detta var ett sätt att motverka att en dialogtrötthet växte sig starkare, vilket kan bli följden av om många dialoger genomförs utan att någon återkoppling eller resultat ges.

De insatser som man valde att satsa på handlar bland annat om hur man kan förena arkitektonisk kvalitet med den nuvarande byggnationen och att skapa ett intresse bland privata byggherrar att våga satsa på Rosengård. Trots att detta är ett utvecklingsprojekt i ett tidigt skede, så kan man redan efter ett år se vissa resultat.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 3 - Kommunala erfarenheter: Linköping

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Linköping vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 15 mars 2012. Dokumentationen baserars dels på en presentation av Jonathan Terner, planerare Linköpings kommun dels på en presentation av Johanna Rebillion, kommunikatör vid Linköpings kommun.

Ny översiktsplan för Linköping

Arbetet med att ta fram en ny översiktsplan i Linköping pågick under fyra år, mellan 2006-2010. Kommunen bestämde tidigt att genomföra en ordentlig medborgardialog. Inledningsvis genomfördes ett seminarium med hela kommunfullmäktige där två övergripande målsättningar togs fram: Den attraktiva staden och en hållbar stad. Mellan april- augusti 2008 genomfördes ett samråd med bland annat en utställning på stadsbiblioteket. De arrangerades också möten på Stora torget i Linköping. En installation var uppbyggd i form av ett antal stora byggställningar som var och en hanterade olika teman i planen. Det fanns ett runt ståbord i mitten med en plankarta inklistrad på. Installationen väckte nyfikenhet och lockade till sig mycket folk och kartan var ett lyckat pedagogiskt hjälpmedel i samtalen. Tjänstemän bemannade platsen varje dag, och tidvis var även politiker närvarande. Sammanlagt passerade 26 000 personer genom installationen under de tre veckor som den varade. Förutom dessa insatser genomfördes också cirka 30 informationsmöten samt möten i stadsdelscentrum för att öka möjligheterna att nå fler grupper och organisationer än de som vanligen kom till samrådsmötena.

För att underlätta förståelsen av de huvudteman som översiktsplanen behandlade, som till exempel ”En rundare stad”, ”Lägre andel biltrafik” och ”Utveckla grönområden” tog kommunen fram pedagogiska bilder. En rundare stad visualiserades genom att visa hur Linköping skulle gå från att vara ”en banan”, till att bli ”en apelsin”.

Den lokala pressen gav bra draghjälp genom en artikelserie kring arbetet Den nya översiktsplanen blev antagen av kommunfullmäktige den 10 juni 2010.

Linköpings Bo2016

Linköpingsbo2016 är Linköpings bidrag till att utveckla och visa upp svensk samhällsbyggnad. Bakom initiativet står utöver kommunen även kommunala bolag samt privata bygg- och fastighetsbolag. Linköpingsbo2016 består av tre delar. Det handlar initialt om att utveckla nya processer för dialog/samverkan som resulterar i en faktisk samhällsbyggnadsinsats i form av en ny stadsdel vilken i sin tur kommer utgöra basen för en större expo år 2016. Den utveckling av nya processer för dialog/samverkan som påbörjats innebär att se hur ett större antal processer tidsmässigt kan löpa parallellt. Hur processen för planering/finansiering kan kombineras med processen med bygg- och fastighetsbolag, processen för delaktighet för medborgare, samt processen för information och kommunikation. Den faktiska platsen i Linköping är idag en lucka i stadsväven som med en ny stadsdel bättre knyter ihop universitetsområdet med staden. Samtidigt är det en plats som idag inte nyttjas och som många därför inte har en stark relation till. För att skapa ett intresse för en delaktighet bland medborgare har därför nya grepp påbörjats. Strategin handlar om att utveckla en berättelse (storytelling) som har en sådan kraft att den fungerar som en ”snackis” mellan människor i Linköping och därmed skapar en nyfikenhet att delta. I strategin ingår därefter att på nya sätt visualisera den nya platsen. Strategin ska genomföras med hjälp av olika aktiviteter som sociala medier och evenemang. En webbplats finns uppe Ett första evenemang som skapade stort intresse var att arrangera en namntävling för den nya stadsdelen. Första pris var en Ipad, vilket troligen var en anledning till att över 1000 tävlingsbidrag kom in. Den nya stadsdelen ska heta Vallastaden.

Reflektioner och lärande från exemplen i Linköping

Mötena om översiktsplanen på Stora Torget blev mycket lyckade och genuina kontakter mellan invånare, politiker och tjänstemän skapades. Installationen och de pedagogiska bilderna ökade förståelsen och gjorde det roligt för folk att delta. Torget var också en bra plats då det passerade mycket olika typer av folk. Det i kombination med en omfattande uppsökande verksamhet ledde till att man nådde ut brett. I arbetet med Linköpingsbo2016 lade man ned mycket tid på att få upp intresset för deltagande i planeringsprocessen genom bland annat ”storytelling”, en attraktiv hemsida och events för att uppmärksamma platsen och planeringsarbetet.

I båda fallen från Linköping har media spelat en positiv roll. Synen på och upplevelsen av en plats formas bland annat av allt det som sker på platsen och hur den kommunala verksamheten bedrivs, men också bilden av hur den kommunala verksamheten bedrivs. Denna bild skapas bland annat av möten mellan människor, marknadsföring och medierapportering. För att som kommun själva kunna påverka bilden och upplevelsen behövs bland annat ett strategisk och långsikt kommunikationsarbete, ett tydlig samordnat budskap och proaktiva mediarelationer. Mediarelationer är därför en viktig del av ett dialogarbete.

Stadsbyggnadsdialogen - Del 2 - Kommunala erfarenheter: Göteborg

Detta blogginlägg är en del i en sammanhållen serie blogginlägg som redovisar kunskap som framkommit inom nätverket Stadsbyggnadsdialogen. Föreningen för samhällsplanering (FFS) har varit med och hjälpt till och dokumenterat nätverkets aktiviteter och hjälper nu till med att sprida erfarenheterna på olika sätt. Läs mer om bakgrund, syfte och vilka som ingått i nätverket Stadsbyggnadsdialogen i det inledande blogginlägget här. Där framgår också hur vi lagt upp denna serie om totalt 19 stycken blogginlägg.     Blogginlägg 2-7 redovisar kommunala erfarenheter. Detta redovisades i Göteborg vid Stadsbyggnadsdialogens nätverksträff den 4 maj 2012. Dokumentationen baserars på en presentation av Bernard le Roux och Daniel Andersson – Planeringsledare Socialt hållbar utveckling (S2020).

Esperantoplatsen – medling och konflikthantering

Esperantoplatsen är en offentlig plats strax söder om Järntorget i Göteborg. Platsen hade börjat användas av ungdomar för skateboardåkning, vilket upplevdes som störande av boende och en konflikt uppstod. Klagomålen riktades speciellt mot ljudet när brädor nattetid slog mot betong.

Esperantoplatsen i Göteborg. Foto: Sveriges Arkitekter

Kommunen kontaktades för att lösa konflikten. Den första åtgärden var att montera så kallade ”skatestopp” på granitblocken, men dessa plockades snart bort av åkarna. Skatestoppen svetsades fast men det hindrade inte åkarna, vilket ledde till att missnöjda boende försökte förstöra skateytan med glas och grus. Båda parter var enträgna och någon lösning nåddes inte. Bernard le Roux och Daniel Andersson från S2020 fick i uppdrag att starta ett dialogteam och en referensgrupp för att nå en lösning av konflikten.

Under de första mötena med dialogteamet och referensgruppen bestämdes hur medlingsprocessen skulle gå till. Den skulle inkludera alla som var drabbade, berörda och intresserade. Det bestämdes också att deltagare skulle bestämma vad de vill samtala om, vem de vill samtala med och hur de vill föra samtal. Processen för medling och konflikthantering gick sedan igen om faserna inventering, genomförande och uppföljning. Dialogteamet lärde sig bl.a. om platsens historia och sammanhang. Sedan informerades alla boende och berörda för att tydliggöra vilken roll dialogteamet hade. Man förklarade att syftet var att skapa tillfällen för medborgare och tjänstemän att prata om det som var viktigt för dem – konflikten eller annat som hade med Esperantoplatsen att göra. Resultatet blev att dialogteamet fick en lista på frågor som människor ville ta upp. De fick också reda på vem som ville prata med vem och hur de ville att samtalen skulle gå till.

Inventeringen resulterade bland annat i att man insåg att skateboardåkarna inte var en enhetlig och organiserad grupp som kunde väja representanter. Några upplevde de boendes motstånd som ”normalt” – det vill säga att de var vana med att folk inte ville ha dem på offentliga platser. De boende var inte heller en grupp med likartade åsikter. Boende som var mest berörda ville inte ha direkta samtal med skateboardåkare utan ville möta tjänstemän från staden. Några boende kände sig störda av ljudet medan andra tyckte att skateboardåkare gav liv åt platsen och till och med gjorde den tryggare, bland annat äldre. Vissa barnfamiljer uppskattade åkandet och upplevde det underhållande. Ett återkommande uttalande från de boende var att de inte var arga på åkarna, utan på staden som inte kunde få dialogen mellan åkarna och de boende att fungera. Tjänstemännen hade också olika uppfattningar när det gällde frågan om störningen och användning av offentliga platser.

Inventeringen utgjorde underlag för två omfattande dialogmöten. I grupparbetena växte konstruktiva lösningar och idéer fram. Resultaten lämnades som förslag till stadsträdgårdsmästaren. Park och Naturförvaltning såg att några av åtgärderna kunde genomföras snabbt, medan andra krävde mer ekonomi och därför mer tid. Genomförandet var inte problemfritt, men tack vare det förtroende som byggts upp under dialogen kunde detta lösas utan att skada processen. Efter dialogen lade staden tid på återkoppling om vilka beslut som hade fattats. Kort efter gjordes några små ändringar på platsen utifrån vad som kommit fram i dialogen. Dialogprocessen avslutades formellt i december 2010, men samverkan mellan Park och Naturförvaltning, boende och skateboardåkare fortsätter genom referensgruppen.

Reflektioner och lärande från exemplen i Göteborg

Komplexa frågor kan inte hanteras som om de är problem som ska lösas med en konkret åtgärd. Dialogen är en lärandeprocess för staden och alla som berörs. Den är i ständig rörelse och därför behövs kontinuerlig samverkan och dialog för att hantera nya frågor som uppstår. Dialogen kan ses som ”en kultur” mer än ett redskap. Utan dialog är risken att människor känner sig marginaliserade – och då trappas konflikten upp igen. Ett innovativt drag i processen var att medborgarna själva fick påverka formen för dialogen. Det här ledde till att dialogen skedde på ett tillitsfullt sätt, där de olika parterna blev mer jämbördiga än om det endast är en part som bestämmer formerna. Av vikt är att ha kompetenta medarbetare i dialogteamet och framförallt kontinuitet genom en samordnare. Teamet skapade en buffert som gjorde det möjligt för tjänstemän och politiker att arbeta med det de ska och inte bli uppringda eller mejlade när medborgare hade frågor eller klagomål. Här var bemötande väldigt viktigt - de som tog emot frågor, kommentar och klagomål såg till att medborgare fick svar på frågor och att de togs på allvar.